Jag har ju inga egna tvåbenta barn, mest bara fyrbenta och lurviga, vilket är fantastiskt och allt det där. Skulle inte byta bort dem för allt smör i småland mot något annat. Som till exempel barn.
Men, det hindrar ju inte andra från att skaffa barn, och det hindrar absolut inte mig från att bli så glad att jag gråter så det skvalar för deras skull. När syrran berättade att hon var gravid med första bebben var jag inte talbar på flera dagar för att jag var strängt upptagen med att gå omkring och glädjegråta.
Nu är en av mina absolut bästa vänner gravid, min tvillingsjäl och sister from another mother, och jag har bara vetat om det i någon vecka. Och häromdagen fick jag en bild av hennes första ultraljud.
Då insåg jag att det skulle kunna vara fel i huvudet på mig. För jag såg direkt vad det skulle bli. Vilket mamman ifråga överhuvudtaget inte kunde se någon som helst likhet med.
Jag fick det här:
Nu tänker jag inte tala om vad jag sa att det är. Eller rättare sagt vad det ser ut som, för helt säker kan man ju aldrig vara. För jag vill veta om det är åtminstone någon mer som ser samma som jag.
Är det inte så kan jag kallt konstatera att UL-bilder är som ett slags Rorschachtest för min del. Jag ser vad ingen annan ser. Dessutom helt oförklarligt. Eller ja, Dr. Rorschach hade säkert inte tyckt att det är oförklarligt och sagt en hel del om det. Ytterst osäker på om det är något jag hade velat höra.
Har ni kommit på det ännu?
Hon kom inte på det, så jag blev tvungen att göra en bild för att illustrera VAD jag såg. Och hur oerhört tydligt det var. Så himla tydligt att om ultraljudet hade kommit med ljud så hade det inte funnits några som helst tvivel.
Beyond a reasonable doubt, som de säger i amerikanska juryer. Hela juryn hade stått upp, pekat på den blivande mamman och vrålat just den meningen. Hon bär bevisbördan, bokstavligt talat.
Det här kommer det bli:
Så himla uppenbart. Allt finns där. Näbb, huvud och kropp. Möjligen har jag lagt till svansen, men det var mest för att illustrera – och badankor har svans. Den skall bara växa till sig gissar jag.
När en före detta kollega kom med sitt foto från första ultraljudet såg jag en sjöhäst. Det har tydligen något med vatten att göra. Från fostervatten till…badvatten? Hon skrev till och med i födselannonsen “Sjöhästen har kommit ut, det blev en xxxx“. (Nej, hon döpte inte bäbisen till Rut).
Först, är det bara jag som alltid ser exakt vad det är på UL?
Och sen, ett stort gigantiskt grattis till Johanna, som också är en trogen Monaläsare sedan forntiden.
Ja, jag grät när hon talade om det. Nu är jag bara skitjätteglad, för hon skall få en badanka. Och jag kunde inte vara gladare för hennes skull.
Jag älskar badankor.
