Inte vilken fraktur som helst minsann

Den där nageln som är lite “frakturerad”, som jag envisas med att laga med gellack och lim, den rök igår igen.

Nageln överlevde alltså ett möte med nio små håriga murbräckor och ett antal vuxna vovvar, men igår fastnade den i pälsen på Liten när jag kliade honom. Jag märkte det inte förrän han hade gått en bit och han var på bushumör. Så vi lekte jage ett par vändor fram och tillbaka i huset innan jag fick tag i hunden och kunde plocka nageln ur pälsen.

Den överlevde ju för fanken till och med ett nagellacksbyte med lagning, men inte detta.

Nu känns det som att den sjunger på sista versen, men hållfasthetläran kring naglar och gellack borde utredas i någon slags uppsats. Om jag så skall skriva den själv. Här.

Men ett sista försök. En sista lagning. Eller kanske näst sista beroende på hur enveten jag är.

Så, ofrivilligt amputerad nagel.

bild 2(1)

Blev vips en hel igen.

bild 1(1)

Eller ja, vips och vips. Det krävde lite tålamod den här gången. Men jag kom på något nytt.

Istället för lim tog jag baslacket och kletade på brottytorna medan jag limmade ihop det genom att hålla nageln över lampan. Revolutionerande minsann. För det funkade.

Sen bufferfil över hela nageln, rengöringsmedel och ett nytt lager underlack. Och sen två lager vanligt lack för att avsluta med topplack på både nagelytan och undersidan nageln. Frakturen har ju växt ut så mycket nu att det går att lacka på undersidan och få lite (möjligen inbillad) extra styrka.

Men, precis som med ett vanligt benbrott som fått läka ihop flera gånger och lite fel så blir det ju komplikationer. I det här fallet börjar den krokna. Jag tror jag tryckte lite väl hårt när jag “limmade” fast den.

Det kan man leva med. Smärtan i att behöva klippa av alla naglarna går inte ens att tänka på.

Så, I present to you, ett alldeles nytt nageltips.

Jag börjar tro att det där lacket är något slags mirakel. Vänta bara tills jag kör Kajsa Warg-stuket med det och börjar tapetsera, laga bilmotorer eller lära det att städa.

Det kommer. Och då kommer jag få nagelnobelpriset.

Sådan matte sådana hundar

Titta titta titta vad jag såg idag! OnePiece har börjat med hundkläder. Gissa vem som nästan gjorde i byxan av lycka?

Den ultimata förnedringen.

Stor har varit tomtenisse.

Screen Shot 2013-10-16 at 2.04.18 PM

Och Stålmannen.

Screen Shot 2013-10-16 at 2.05.38 PM

Men nu skall de få en matchande outfit med sin älskade matte. Som om de behöver det med tanke på pälsen. Shopping handlar inte om behov, det handlar om fäschon.

Som vi skall mysa.

Screen Shot 2013-10-16 at 1.49.30 PM

Screen Shot 2013-10-16 at 1.58.54 PM

Det enda jag funderar över är formuleringen “…perfekt för både honom och henne”. Är det husse och matte de menar då eller?

Förnedringsshopping när den är som bäst.

Hundtricket

NU vet jag vad jag skall lära hundarna nästa gång, de ränner ju ändå omkring med diverse prylar i munnen hela tiden. Senast imorse, före påklädning, knatade Liten förbi mig med både min gigantiska fleeceonepiece och en luvtröja i munnen. Ju gladare hund desto mer prylar i munnen. Eller så tyckte han att jag skulle skynda mig att klä på mig, eftersom kläder på betyder först mat, sen kiss.

Men jag tror inte det, för igår var det en sko och en fjärrkontroll, och det är galet svårt att klä på sig och känna sig…färdig?

Jag satt och förlossade precis nu. Och när jag var klar insåg jag att någon (ingen nämnd ingen glömd) hade tagit det sista toapappret, och det nya stod i köket.

Minuterna som går medan man funderar på att ringa en vän/granne/maken samtidigt som man förgäves letar efter åtminstone en jävla bomullsrondell är långa. Och det är långt till köket. Då förbannar man att man inte lärt hundarna kommandot “hämta toapapper” istället för “hämta Paco” (då hämtar de valfritt gosedjur i röran på golvet – fråga inte varför alla gosedjur heter Paco, men jag misstänker att McD-reklamen hade ett finger med i spelet vid just det dopet – ja jag är lättpåverkad).

Sen inser man det hopplösa i situationen. Hundarna var av ingen hjälp alls. Valet var att sitta kvar tills benen domnade och maken kom hem (och dö av tristess) eller faktiskt ge sig ut och hämta det själv.

Sagt och gjort. Fleeceonepiecen, tre storlekar för stor, nere vid knäna. Bajlådan ihopknipen som en munk med evigt tystnadslöfte, lätt framåtböjd med ändan putande. Oklart varför, men det känns bättre på det sättet när man inte torkat sig. Så has-sprang jag ut i köket, hämtade toapappret och sen tillbaka. Där jag löste problemet.

Nu är det jag som lär jyckarna att hämta toapapper. För just det dilemmat är ju inget engångsdilemma. Inte i det här huset i alla fall.

Jag vet inte hur ni har det. Men här tar det till och med slut helt rätt ofta, och man får hitta gamla julservetter eller en bomullstuss.

Idag fanns inget alternativ alls. Och det kändes lite…förnedrande.

Den stora packångesten

Japp, där kom den. Jag har väntat och tyckt att det har varit en smula underligt att den är sen, men imorse hajfajvade den mig rakt över ansiktet. Och nu har jag kommit så långt att jag har börjat fundera över val av resväska. Ångesten över vad som skall ligga i den är konstant.

Alltså jag fattar inte grejen. Det är samma sak varje gång jag skall åka någonstans, och det spelar ingen roll om det är Thailand i tre veckor eller Mellerud över helgen. Får jag inte ta med hela min garderob och alla mina saker blir det härdsmälta i huvudet på mig. Och nu skall jag vara borta en vecka. Först till Mona, sen till “Admin” i Uppsala (hon med badankan och de flöjtspelande gossarna ni vet) och sist till Borlänge.

Och jag kan väl för fan inte sitta här på en onsdag och veta vad jag vill ha på mig nästa onsdag?

Eller jo, hade jag varit hemma hade det ju varit busenkelt, och svaret hade varit OnePiece, men då skrämmer jag väl slag på hela Monas finhood. Min egen hood har ju liksom vant sig. Och de gillar mig inte i alla fall.

Man kan ju även tycka att jag borde ha blivit bättre på det eftersom jag faktiskt far och flänger som en amfetaminstinn gnu (jag tänkte skriva gasell, men det lät alldeles för graciöst). Icke då. Det blir sämre, eftersom inflödet av kläder är betydligt högre än utflödet.

Varje gång det är dags för avresa står jag där, med en halv (hel) garderob utplockad på bordet, plus neccessär och minst tio par skor och river mig i skallen medan jag funderar på hur i helvete det skall få plats i resväskan. Skall jag resa med maken är han fullkomligt bindgalen och kan inte förstå vad jag skall med all skit till, eftersom han lever efter devisen “man behöver pass, pengar och piletter – allt annat går att köpa”. Han är dum i huvudet. Punkt.

Jag skulle behöva en personlig packare. En som ifrågasätter på rätt sätt. Två gånger har jag haft det. En gång var det syrran, och en gång en kompis. Lyfte varenda plagg på bordet och jag var tvungen att hålla ett hyllningstal till just det plagget och tala om vad jag skulle ha det till, annars fick det inte åka med. Det funkade svinbra.

Nu har jag inte det. Jag vet två saker som skall med. Nagelgrejorna och en OnePiece. Bra där.

Men SEN då? Byxor? Jag har fått ner det till sex par byxor/jeans. Tröjor? Alla i hela garderoben (nästan) tack. Och så de förbannade skorna. Kommer garanterat gå i samma par i en vecka, men det spelar ju föga roll idag, för återigen; hur i hela friden skall jag kunna veta just VILKA jag kommer fastna i?

Så, UGG:s, två par boots (kanske tre) och fyra par andra skor. Just in case. Och nu så här på sensensensommaren är det lite jobbigt med ytterplagg. Eftersom jag hatar att frysa. Och varma jackor tar plats, snygga jackor tar mindre plats. Eftersom varmt och snyggt sällan är synonymt.

Sen kommer teknikavdelningen. Jag inser att storkameran får stanna hemma. Vilket gör mig bedrövad. Men den ryggsäcken enbart väger närmare 10 kilo.

Trots att just den ryggsäcken får stanna hemma är det fortfarande en dator, iPad, Kindle, hörlurar och…ptja…hela den där Mini-Kånken som är full med sladdar och mina absolut viktigaste reseteknikprylar som skall med.

Och så apokalypshandväskan på det.

Ja, jag är i allra högsta grad medveten om att det går att handla i Stockholm. Och det kommer jag att göra. Det går att handla i Uppsala och helt klart Borlänge med. Men det spelar ingen roll. Det är ju mina saker jag vill ha.

Fatta hur svårt det är för mig att åka Ryan Air som mäter gram och man får betala övervikt. Fatta hur svårt det är att flygpacka överhuvudtaget, eftersom det faktiskt finns en gräns.

Fatta hur jävla dum i huvudet jag är som skall åka hela 50 mil och jag vet att det inte är jordens undergång om jag skulle råka ha ställt ett par skor hemma, men det KÄNNS så.

Ursäkta mig, men nu skall jag gå och hyperventilera lite.

Och sen ta fram den största resväskan jag äger och inse det omöjliga i ekvationen. Maken kommer tro att jag har flyttat hemifrån när han möts av den stora tomheten i garderoberna.

– Hej jag heter Victoria och mina saker äger mig.

– HEJ VICTORIA!

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?