Jamen vi kör en liten anti-hyllning då

Posted on | by Victoria | 12 Comments on Jamen vi kör en liten anti-hyllning då

För att inte glömma vår oerhört talangfulla fru utlyser jag härmed någon slags landssorg. Eller åtminstone kollektiv bloggsorg.

Damen med stil, klass, vett och etikett. Stjärnan som lyser starkast av alla, och som kan allt. Hon kan sjunga bättre än Whitney Houston, dansa bättre än Fred Astaire och skådespela bättre än Meryl Streep.

20131023-224801.jpg

Det kräver ju onekligen sin kvinna att att agera en scen iklädd balklänning fullsketen med paljetter, en hållning värdig Quasimodo och pumps stora som containerfartyg, där motspelaren (förste älskare) sitter i skrynklig skjorta och jeans. Vilken kemi, vilket äktenskapstycke. Eller så såg det mer ut som att han kunde vara hennes son. Om hon nu hade haft sex, för hon har ju antagligen inte haft det. Med tanke på att djävulen verkar vara inblandad i alla former av köttsliga lustar och måste excorsistas (ja, jag bestämde just att det är ett verb) dit pepparn växer.

Erika undrar ni? Givetvis obefläckad avelse med tanke på hennes oerhört tajta relation med Gud. Ett unikum.

Så, I give to you, Gunillas Samlade Dumheter.

En orgie i Gunilla. Så att hon inte faller i glömska.

Om det så är det sista jag gör så skall jag hålla minnet av henne vid liv.

Och påminna er. För här sitter jag inte ensam.

Men nu blickar vi framåt och fokuserar på Maria “Ostkroken” Montazami.

Himla tur att det snart är tisdag och vi kan fortsätta kolla på TV tillsammans.

Hur många hakar på?

Med risk för livet publicerar jag detta mot somligas vilja

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Med risk för livet publicerar jag detta mot somligas vilja

Jag har ju redan berättat att jag bor med en hoper små människor och två stora. Fem barn som delar på tre rum.

Äldsta tjejen har eget rum, de jämnåriga grabbarna delar rum och lillasyster och storasyster delar ett annat. I syrrornas rum finns två våningssängar, så de totalschyssta snubbarna flyttade in till syrrorna och jag fick eget rum.

Igår fick då alla småmänniskorna (åldersspann 5-10 år) enbart befinna sig i tjejrummet för att både leka och sova.

Imorse när jag skulle gå på toa kikade jag in i rummet. Jag borde kanske inte ha gjort det? Jag borde antagligen inte alls ha gått ner och hämtat telefonen för att fota. Men nu råkade det bli så.

Tydligen var det städat där inne innan jag kom. Sen lekte de, sov, gick upp och drog till skola respektive dagis.

Jag funderar lite över vad de har lekt? Har de gjort en rekonstruktion över Hiroshima under andra världskriget eller har de lekt tsunami i Thailand?

Det lutar åt tsunami i Thailand eftersom det mest ser ut som att en gigantisk våg har sköljt in, rört till och sedan lämnat spridda skurar av…ptja…leksaker. Dessutom ser det ut som att barnen sköljdes med ut av vågen (eller tryckvågen för all del) eftersom de är borta.

Vem vet. Fyrisån kanske svepte in imorse och släpade dem hela vägen till skolan.

Men det är ju för all del väldigt samhällsrelaterade lekar. Och det måste man ju bli lite imponerad av.

Vad tror ni?

20131023-011059.jpg

Nej, jag har inte dött av kvävning by skämskudde

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Nej, jag har inte dött av kvävning by skämskudde

Men jag kanske borde? Eller så känns det bara lite lagom härligt pinigt, sådär så att man fixar en timma med de räddande reklampauserna (och därmed tid och plats för andning utan skumgummi i ansiktet). Men inte mer.

Nu känns det tomt. Väldigt tomt. Jag känner mig nödd och tvungen att googla galna filmklipp på Gunilla bara så att hon inte faller i glömska. Det vore ju förfärligt trist.

Ja. Så får det bli.

Övrig rapport från gårdagen och Uppsala är som följer. Växlande till (o)måttlig nederbörd och ett väder man mest går och gäspar sig dödstrött i. Bilsighseeing runt stan (det finns ett slott här där det bor en landshövding – häpnandens finger i förvåningens mun).

Jag och Admin Anka åt en tidig middag med kvinnan som inte finns på riktigt utan bara på nätet. Eftersom hon har varit en mycket trevlig och närstående nätfigur i typ tio år. Fascinerande nog bestod hon inte av pixlar, utan var i allra högsta grad högupplöst och i 3D. Samt precis lika trevlig irl. Nu måste jag jobba lite på att få alla mina favoritpersoner att flytta till västkusten så inte avstånden blir så långa.

20131023-010908.jpg
Se! PGW finns. Och är inte ett dugg så genomskinlig (blekgrön) som hon försökt inbilla mig. Snicksnack.

Så, Mona, Admin Anka och PGW. Flytta! Snarast vore finemang. Frågor på det? Nähä, då kör vi.

Och middagen var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. Turkiska plockrätter på Hodja (den stoltheten över att kunna namnet på en restaurang i Uppsala).

Nu ligger jag i sängen, smälter gårdagens mat, tv och…tv. Jösses.

Skall vi alltså ersätta tomheten efter fruarna med MM:s program på tisdagar? Det funkar finfint för min del, eftersom kommentarerna räddar mig från att gå totalt bananas. Jag skrattar så jag gråter åt träffsäkerheten.

Hur många hakar på nästa tv-tisdag?

Och bör vi inte ha någon slags tyst minut, eller en gnutta landssorg för att fruarna är slut. Kanske ett litet diskret sorgeband åtminstone. Eller en hel bibel för all del.

Jag lever och det är fruar as usual ikväll

Posted on | by Victoria | 13 Comments on Jag lever och det är fruar as usual ikväll

Okay, jag lämnade Mona med familj igår, tog tåget i sagda 39 minuter och blev hämtad av Admin Anka i, vad som såg ut som en helt normal bil.

Det var den inte.

Först slängde vi in mig och min koffert. Då tyckte jag att det blev fullt i bagageutrymmet. Sen åkte vi till dagis och hämtade lilla barnet som fick sitta i baksätet. En stund. För efter det råkade vi hämta ytterligare tre av familjens barn.

Är ni med nu? Koffert. Jag. Litet barn. Tre barn till. Admin Anka. Mååånga människor oavsett storlek. Och sen handlade vi tre kassar mat på det. Och en hoper skolväskor på det.

Då blev den lilla bilen en Transformerbil. Trycka på en knapp, fippla med en rem, dra lite här och där och vips satt minibarnet i bagageluckan, tre i baksätet och vi behövde inte lämna varken koffert eller matpåsar på gatan. Nej, det var ingen jeep-bil, det var en alldeles vanlig bil.

Sen åkte vi hem. Då kom barnet som fattades.

Åtta personer. Tre vuxna och fem barn. Det är hejdlöst många barn. Så många att man nästan slarvar bort dem.

Så vi beställde pizza. Och alla samlades vid matbordet.

Låt oss bara säga att jag förstår varför den här hänger över bordet.

20131022-111640.jpg

Jag känner mig lite förvirrad efter att ha bott i en stillsam källare.

Och det är game on som vanligt med fruarna. Har blivit lovad tv:n.

Vi skall bara käka middag med en brutta jag har känt i tio år men aldrig träffat i verkligheten först. Och det skall bli skitjävlaroligt.