Jag är så jävla boring

För jag glömde att det var Halloween idag. Klart jag skulle målat naglarna pumpaorange som Sara föreslog. Men näe, för jag läste inte kommentarerna förrän jag var klar med allt. Så här jag jag sitta och vara tanttråkig.

Ytterligare en nackdel med att glömma att det är Halloween är att det möjligen kommer ringa utklädda barn på dörren. Jag har inget hemma, och jag är inte så värst tålmodig och vänlig under den här högtiden eftersom jag tycker att den är konstruerad. Eller, i ärlighetens namn är jag mest lat, vilket gör att jag blir irro när det ringer på dörren och det står ungar från småkoltar till de i målbrottet med moppemustasch utanför.

De senaste åren har jag varit områdets Häxan Surtant, och bara väntar på att få bilen äggad. För antingen öppnar jag inte dörren alls, eller så öppnar jag den och säger att “här finns inget godis i alla fall”.

Ytterligare kärringvarning på det.

Nåväl. Jag målade naglarna. Och kom på att jag kanske har ytterligare ett tips, för jag minns inte om jag har delat med mig av just detta?

Om man vill måla med en jäkligt mörk färg är det lite småpraktiskt att grunda med ett vitt lack. Då blir färgen inte lika hård. Busenkelt.

bild(12)

Samma funkar såklart om man har en jätteljus färg som man vill förstärka. Då är det bara att grunda med svart lack.

Men idag blev det mörkgrönt. Med lite metallic i. Vilket troligen förvånar mig mer än någon annan. Eftersom jag är en blå människa och inte en grön. Absolut inte en grön.

photo(1)

Men den mörka färgen kändes som en lagom deprimerande matchning med vädret.

Varför en stor svart ring helt plötsligt?

Jomen den fyller två funktioner. Dels tycker jag att den är cool (köpte den av PV när jag var i Sibirien) och dels syns det lite bättre att lacket inte är så mörkt som det ser ut.

För det blev inte så himla rättvist på fotot.

Men det är skitsnyggt. Fast det är grönt och deprimerande.

(Och DÄR knackade det på dörren för första gången, men jag tror hundarna skrämde bort dem)

Jo det har varit lite tyst här idag

Men det beror på att jag brottas med lite blanketter. Jag avskyr byråkratiska blanketter och har skjutit det på morgondagen så länge det har gått. Idag går det inte mer eftersom det är sista dagen.

Nu tänker jag ta ett break, och måla om naglarna istället för att slita mitt redan lövtunna hår i förtvivlan. Jag minns inte ens när jag målade sist, men det var ju när lillfingernageln gav upp ett tag före Sibirienresan. Och den lagningen medelst gellacket var min mest lyckade hittills för den har fortfarande inte gett upp. Jag är en sån jäkla oupptäckt talang!

Så här ser det ut nu. Fortfarande väldigt plommonlila och jag är tokless på det.

bild(11)

Spänningen är olidlig om det kommer gå att laga stackars lillfingernageln en gång till. Och så vet jag inte vilken färg jag skall måla med.

Är det vad som kallas spänning i vardagen?

När man får en chock och nästan tuppar av

Maken drog iväg efter jobbet för att köpa hundmat. Under tiden satt jag hemma och slängde ett getöga på TV:n, Pekka Heino och någon kock lagade mat. Fyllda viltfärsbiffar med färskost, sås och potatisstomp. Då blev jag akuthungrig, satt och kollade på TV:n medan fötterna badade i salivet som rann ur munnen.

Så jag ringde maken för att be honom köpa med sig en sallad hem, eftersom det ekade ruskigt tomt i skåpen. Då får jag svaret:

– Näe, för jag skall laga mat när jag kommer hem.

Paus för svimningstillfälle nummer ett. Det kan hända att jag skarvar lite ibland, men handen på hjärtat och tiofingrarupptillgud det här är sant; maken har lagat mat TVÅ gånger under hela vårt förhållande. Vilket var så längesedan sist att jag knappt minns det, men den gången serverade han penisformad pasta och köttfärssås.

Har jag sagt att han har jobbat som kock eller?

Så, egenlagad middag två gånger och en gång bad jag honom koka potatis, men efter den enda gången jag bad honom om det hände det aldrig mer. Eftersom jag bad honom när jag satt i bilen på väg hem från jobbet, och när jag kom hem satt han med hörlurar på sig i datarummet och spelade spel. Röken från de torrkokade och väldigt förkolnade potatisarna låg som dimman i Lützen över köket (och hela grannskapet eftersom jag kände det redan på parkeringen).

Han är inte en matlagande snubbe helt enkelt. Så att bara höra ovanstående mening fick mig att ana ugglor i mossen. LAGA MAT?

Jag skall villigt erkänna att jag trodde att han hade köpt någon skitäcklig micromat. I hans värld kan det säkert klassas som matlagning.

När han kom hem höll jag mig jättelångt från köket. Jag ville inte ruttna på honom, och det hade jag gjort om han stod i köket med två jäkla soppor i plastburk, eller fryst fiskgratäng, som var min gissning.

Så jag satt i soffan. Och hungrade ihjäl. Medan han slamrade med oroväckande mycket verktyg i köket. I en halvtimma!

Sen kom han med två tallrikar.

bild(9)

Paus för svimningstillfälle nummer två.

Inte fiskgratäng?

Men okay, jag vet att det finns färska maträtter att värma med. Så det var ju såklart min första fråga.

– Vad är det för jävla färdigpasta du har köpt?

Sa jag, och såg ut som en fågelholk.

Men näe. Förvåningens finger i häpnadens mun. Han hade köpt någon färdigsås visserligen, men kokat pasta, hällt på såsen och sedan räkor på det.

Det räknas ju faktiskt som matlagning?

Det betyder att min man kan laga mat?

Nu när jag sitter här mätt och nöjd undrar jag varför han har fejkat okunnighet i runt tio år.

Men som han skall få laga olika saker från och med idag.

Jag vet inte riktigt hur era husdjur umgås

Men här är det den minsta av oss allihop som är någon slags katt-Gestapo. En femårig kattflicka som är av den minimala sorten och på sin höjd väger ett kilo. Liten väger 20 kilo och dyrkar marken hon går på. Han lekbiter på precis allt annat, inklusive Stor, mig och husse. Men den lilla är han så varlig med så. Och ändå går det käpprätt åt skogen för honom. I 99 fall av 100.

bild 1(7)Mmm…men om hon ligger där och kurrar bredvid matte så ser hon ju rätt snäll ut, man kanske kan få vara med?

bild 2(6)
Jomen jag vågar faktiskt nosa lite i örat på henne. Jag är så himla modig.

bild 4(2)
Men OJ vad sur du ser ut? Jag som är så snäll så snäll *viftar hysteriskt på svansen*

bild 5(1)
En UPPERCUT! Vad är du för konstig typ? En boxarkatt? Mohammed Kattali?

Och sen lommade han iväg, med stukat självförtroende.

Vad har ni för rangordning hemma med alla tvåbeningar och fyrbeningar?

Recension och reflektion

Nu skall vi prata TV. Och gårdagens program. För jag kan inte riktigt släppa det eftersom det var så erbarmligt uselt. Jag visste väl att det fanns en anledning till att jag inte orkade släpa mig igenom det där programmet om Maria och Mindy, det finns helt enkelt en gräns för hur mycket gullig naivitet man ååårkar med.

1. La ni märke till bakgrundsmusiken när respektive person pratade? Maria hade någon plinkplonkmusik som lät som “åh det måste förstärkas hur rart korkade saker hon säger-musik”. Barnen hade lite mer “actionmusik”, Kikki fick “oj så tragiskt mitt livsöde är och jag är ensam-musik” och Kicken hade “nu skall vi förstärka att jag är en pudelrockare-musik”.

Screen Shot 2013-10-30 at 10.26.10 AM
Bild på den levande vindmätaren lånad från Aftonbladet/TV3

2. På Kicken låg fokuset på överkompensation. Jösses i himmelen åt de scener där han pratade om överklass och där han spelade över så det visslade om det. Typ “jag har världens åldersnoja men kompenserar det genom att ha bränt min hemanent-hår och pubertal framtoning”.

3. Kikki går det fan inte att säga något om. Det är som att sparka in en öppen dörr. Det enda hon fick säga var de förväntat tragiska sakerna som bara befäste hur ensam hon är och hur kass hon mår. Och sorry, men det enda jag tänker på när jag ser henne numera är falukorv. Kan. Inte. Hjälpas.

4. Ungarna ville jag strypa. Minus den äldsta, som försökte.

5. Hela formatet var så gammalt och trött att man ville gömma sig. Förutom den delen där INGET fokus låg på gästerna utan allt låg på familjen Montazami. Nu förväntade jag mig inga djuplodande intervjuer a’la Debatt eller Plus-Sverker, men åtminstone lite koll på gästernas bakgrund. Man fick reda på att Kikki bodde ensam med sin katt och att Kicken…var en pudelrockare. Sen var det clownerier och Montazamis för hela slanten.

DÅ tänker jag så här. Istället för Montazamis med vänner, tänk TV-programmet Gunilla Persson med ovänner.

Nu snackar vi briljant TV. Gunilla, dottern och hembiträden på en gård i Skåne. Hembiträden i plural, eftersom det kommer sparkas minst en per program. Gunilla vankar omkring i fartygspumpsen och håller hov, medan hon totalsågar sina gäster. Bland gästerna skulle vi hitta bland annat Jan Guillou, Britt Ekland och hotellchefen på hotellet i Sibirien som hon blev utsparkad från. Listan är ändlös.

gpguillio

Gunilla spenderar programtiden med att kasta krucifix och holy water i ansiktet på de hon tror är besatta av djävulen (ungefär alla). Samt att vara förargad, förfasad och någonstans långt innan varmrätten serveras har hon slängt ut alla gäster inklusive produktionsteamet och hembiträdena. Eller ja, ett hembiträde har med säkerhet blivit sparkad redan fem minuter in i programmet, nummer två blir sparkad vid varmrätten.

Resterande programtid spenderas med att korsklippa vad de utslängda gästerna har att säga, och vad den förorättade och förolämpade Gunilla sitter och säger inne i huset. Som avslutning släpps alla in igen för en krystad försoning. Vilket inte går, eftersom Gunilla inte är särskilt bra på att försonas.

Det kallar jag kvalitets-TV. Även om jag skulle behöva multipla skämskuddar så skulle jag älska att se skiten.

Så, om något produktionsbolag plockar upp just den idén, så vet ni var den kommer ifrån.

Och jag är öppen för konsultation. Det är bara att maila om ni vill ha fler detaljer för utformningen av Gunilla med ovänner. Adressen står under kontakt.

Vad tror ni om den idén?