Det här är för roligt för att inte berättas, även om det givetvis egentligen är väldigt väldigt tragiskt. Att jag går omkring och småfnissar för mig själv före klockan elva en lördag är jävligt ovanligt, men idag gör jag det.

Som sagt. EGENTLIGEN tycker jag att det här är tragiskt, men snubben i det här scenariot får skylla sig själv som berättar det på ett ganska underhållande sätt.

Vi har ett par kompisar som varit förlovade i löjligt många år, de har två barn tillsammans och allt sånt där som man hinner skaffa sig när man är vuxen. I oktober träffade vi mannen i det förhållandet då han var hemma hos oss en sväng. Han är en sån där snubbe man inte kan låta bli att älska för han har mundiarré, är jätterolig och dessutom väldigt öppen med sina känslor och vad som försiggår. Då berättade han att deras förhållande var jäkligt knackigt, de skulle satsa på parterapi och lite annat. Så vi snackade relationer rent allmänt och deras i synnerhet.

Igår ringde han och berättade att nu var det finito, de skulle separera.

Men han berättade även om den stora insikten. Den var på alla hjärtans dag, och ingen av dem hade känt sig bekväm med att köpa blommor med ett kort där det står “Jag älskar dig”. För när han kände efter så var det inte så han kände. Och han är mycket, men inte särskilt bra på att  vara falsk.

Hon löste det genom att köpa just inget alls. Han löste det genom att köpa blommor och ett kort med texten “It takes two to tango”. Snacka om dödsstöt.

Alltså, det kan inte bara vara jag som tycker att det är orimligt roligt?

Och om nu det skall vara en mätsticka så frågade jag maken vad det säger om oss, eftersom vi inte ens noterade dagen. Väldigt osäkert där.

Men, inte nog med det.

Ännu senare på kvällen fick maken ett meddelande från en annan kompis han inte träffat sen Hedenhös gick i kortbyxor. En snubbe jag aldrig har träffat. Och inte är så särdeles sugen på att träffa heller, eftersom han verkar en smula udda. Det mest udda just nu är att han och hans fru bor åt helsike långt härifrån, verkligen jättelångt. Men han verkar ha någon slags man-crush på maken för det har varit ett evigt tjat om att de skall träffas, vilket då inte har blivit av…ännu.

Igår skickade han alltså ett meddelande till maken och frågade om vi hade tid att träffas och sen skuttade han tydligen helt spontant in i bilen för att köra hela natten och hela dagen för att komma hit. Jag väntar med en skräckblandad förtjusning (mest skräck tror jag) på att träffa honom.

Och här kommer anledningen, vilket kommer att låta som en dålig Hollywoodromantikkomedi, nu får ni hänga med i svängarna.

När maken var ung och dum (till skillnad från gammal och dummare) blev han uppringd av nämnda kompis blivande fru (inte den frun han är gift med nu). Maken hade ingen aning om att kompisen skulle gifta sig, eller vem den blivande frugan var men tydligen hade kompisen gått och tjatat om hur viktig maken var för honom. Så blivande frun ville överraska blivande maken/makens kompis. Hon ringde maken, betalade hans flygresa och maken landade lagom till svensexa för att sedan stanna de få dagar som var kvar till bröllopet. Surprise liksom. Redan då bodde han i Långtbortistan, fast ett annat Långtbortistan, så det var inte direkt ett stenkast att åka. Men det var ju jäkligt schyrre av the soon to be bride att trixa med en sån överraskning.

Om hon ändå hade vetat vad som komma skulle.

Maken hade väl ganska nyss klivit ur tonåren, hade fullt upp med att så vildhavre och tyckte att bröllop och fasta förbindelser mest var trams. Men han var ju inte dum nog att tacka nej till en resa och party i dagarna fem. Så han drog dit.

Blivande bruden hämtade maken på flygplatsen och redan där bestämde sig maken för att hon var jättetrist. Han kunde inte alls förstå hur någon alls ville gifta sig så tidigt, eller ens ha ett förhållande som varade längre än ett par månader. Framför allt inte med någon som verkade trist (efter att ha känt henne i exakt fem minuter).

Hon släppte av honom någonstans för att träffa kompisen som blev väldigt glatt överraskad och de startade pre-bröllopsfestande/svensexeri. Maken var bekymrad över kompisens liv, eller som han såg det där och då, att kompisens liv var på väg att sluta. Det fattar väl alla att giftermål i 20-årsåldern är dödstrist, tänkte maken.

Ett dygns festande senare hade maken fått med sig kompisen därifrån. Samt övertalat kompisen att inte gifta sig alls med den där trista tjejen. Eller ens höra av sig till henne för att tala om att de hade dragit.

Exakt vad de gjorde förtäljer inte historien (skall jag vara helt ärlig har jag glömt detaljerna) men blivande frun blev ju självklart skogstokig, bröllopet blev inställt på grund av bortsprungen brudgum och maken blev portad för all tid och evighet från byn där bröllopet skulle ståndat. Jag gissar att han skulle bli stenad till döds även så här 25 år senare med, om han skulle få för sig att åka dit.

Man kan anta att den övergivna bruden ångrade ihjäl sitt beslut att bjuda upp maken för att överraska kompisen.

För det där perfekta slutet brukar komma i romantiska komedier hände inte i det här fallet. Alls.

De möttes alltså inte i en slutscen fem i bröllopsdags utanför gaten på den lokala flygplatsen, kysstes med tårarna rinnade samtidigt som han bad om ursäkt stående på sina bara knän. De möttes inte så himla mycket mer alls.

Men. Då tänker jag så här. Är det ens tillåtet att vara så lättpåverkad som brudgummen var?

Det roligaste är att maken inte är helt säker på om de har träffats sen dess. Eftersom han ser kompisen som en bekantskap, medan kompisen verkar se maken som sin stora kärlek.

I eftermiddag kommer han hit. Ikväll skall vi gå ut och käka middag.

Jag funderar på att testa om det går att övertala honom att skilja sig från sin nuvarande fru.

Och när jag tänker på det fnissar jag lite till.

Jag är en hemsk människa.