När jag slängde upp bilden på Acqua Limone-tröjorna igår kändes inte de igen av alla och det gjorde mig fundersam. Kan ett märke, som är så himla stort för mig, vara ett lokalt mode? Vi fullkomligt badade i citronkläder på 90-talet.
Dessa tröjor var ett måste i var mans garderob.
Såg även att jag hade stavat fel. Det stavades inte Aqua, utan Acqua. När jag kollade såg jag även att det är ett svenskt märke, grundat i Göteborg. Vilket kanske kan vara orsaken?
För vi hade en skitstor Acqua Limone-butik mitt i stan men de såldes dessutom i alla andra affärer som inte var H&M. Typ.
Och igår såg det ut så här på Nordby ju.
Precis som på 90-talet. Hade verkligen inte ALLA de här tröjorna? Eller ville ha dem åtminstone?
Och då fortsatte jag ju såklart promenaden längs minnesstigen och gick ännu längre tillbaka. Nej, jag klarar FORTFARANDE inte av att skriva hur längesedan det var.
Jag hoppade tillbaka till 80-talet. Takanooverallerna. Vilket inte var ett dugg lätt att hitta bild på, och jag tillhörde inte en av de som hade just Takano.
Så jag lånade bilden av en Ameliablogg.
En bild som fullkomligt kastade mig tillbaka till högstadiet. Kolla tubsockorna, instoppade byxor och Nikeskorna. Väldigt symptomatiskt för 80-talet.
Hade ni Takano då?
En liten parentes när det gäller Takano är att jag hittade Takanotröjor på Lager 157 för ett antal år sedan när jag var där med maken. Inte bara tröjor förresten, utan även väskor. Jag blev såklart alldeles lyrisk och ville återuppliva mina tonår medan maken aldrig någonsin hade sett loggan. Då blev jag extremt konfunderad, kom alldeles av mig, och köpte just inget som det stod Takano på alls. Vilket jag givetvis ångrar nu.
Nu kör jag ett axplock av det jag minns, för listan kan ju göras ändlös.
På vår skola var det ett måste att ha antingen Stan Smithskor.
Eller den här modellen av Nike.
Det var ju givetvis extremt delade meningar om vilket som var bäst, för de som hade Stan Smith skulle ju aldrig i livet sätta på sig ett par Nike och vice versa. Jag hade Nike (ett nummer för stora av någon anledning) och som jag minns det var Stan Smith lite mer fancy än just Nike. Eller så inbillar jag mig det för att jag inte hade Stan Smith och lyssnade för mycket på de som hånade Nike.
Men före det, ihop med Takano. Eller om det var de pastellfärgade Pumaoverallerna. Jag hade blå, min bästis hade rosa.
Och de såg ut ungefär så här. Fast på det vita mittpartiet på tröjan så fanns loggan. I alla upptänkliga pastellfärger. Det fanns säkert pastellsvart till och med?
Till de overallerna hade vi lika pastellfärgade American Eagle-sneakers. Lite vadderade vill jag minnas.
Samma modell som de rosa i mitten.
ALLA hade även sådana.
Och så självklart klassikern.
Hang Ten t-shirts. I ett väldigt sliskigt material.
Tillbehören var såklart stora plastringar i öronen i varierade…håll i er nu…pastellfärger. Och den viktigaste accessoaren av dem alla.
Världens mest hållbara musikspelare.
Som sagt, listan kan verkligen göras ändlöst lång.
Jag har bara skrapat på ytan här. För jag har ju inte tagit med Levi’s (där det var sjukt viktigt att flärpen med märket bak på fickan var röd och absolut inte orange (det var orange flärp på de modeller som var lite pinsamma). Eller Hanes-tishor, långärmade med en bröstficka. Stickade Ivanhoetröjor, Vans, Gul & Blå (har fortfarande kvar två av mina Gul & Blå-tröjor i garderoben) och allt annat man bara SKULLE ha.
Min konfirmation genomleds i rosa midjehöga jeans med smalt skärp i midjan, cerise stickad tröja och ljusrosa pumps (jo, vi hade vit kåpa över).
Så, hur lokalt var det här modet egentligen?
Vad hade ni och vad känner ni igen?
Varsågod att knata vidare längs minnesstigen ihop med mig.
För mig luktar den här tiden rosa dunjacka och mentholcigg dessutom, men det sistnämnda var ju inte ett lika bra “mode” alls.
Nu vill jag höra, för det här vill jag verkligen inte vara ensam om.
// Skitgammal
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
