Maken har fuffens för sig med andra tanter…

…närmare bestämt granntanter.

Nog för att han brukar trassla in sig i grannens häck, men det var ju det där med hemliga tête-à-têter (på torpet?), smygande med sms och LÖGNER (eller undanhållande av sanning). Han har skills måste jag medge.

Jag hörde en duns i brevlådan förut, men jag brukar inte rusa ut och kolla eftersom det alltid är toalektyr i form av Björklövet som dunsar i brevlådan här. Den kan man hämta på väg till dass vilken dag som helst. Inte bråttom alls faktiskt. Om man nu inte är särdeles intresserad av att veta när det är bingo på Utängens Loge eller när Aktiva Seniorer skall ha möte nästa gång.

Men till slut knatade jag ut och stack ner armen i brevlådan. Där det låg ett tjock kuvert (och Björklövet). Läste avsändarnamnet och förstod vilken tant som varit i farten och gick ner i vardagsrummet och sa till maken:

– Men herregud! Nu blir jag både rörd och skakad. Jag har fått brev från en läsare (och en jag jobbar på att utklassa i WF). Hur i helskotta…?

Maken flinade och sa:

– Mmm…Granntanten eller?

Hur i HELVETE? Och vad är det med honom och granntanter? Sen kan man ju visserligen undra vad det är med mig och min totala naivitet. Jag läste det här inlägget hos Granntanten igår.

Screen Shot 2014-01-23 at 2.42.48 PM

Utan att reflektera över foppatofflorna. Vilket betyder att jag är en härdad kvinna numera. Eller bara korkad. Välj själva.

För alla var ju tydligen inte lika korkade. Men jag läste inte kommentaren till inlägget förrän idag. Efter brevöppning.

Screen Shot 2014-01-23 at 2.57.17 PM

Somliga är betydligt smartare än vad jag är. Helt klart.

Det visade sig att Granntanten hade luskat rätt på makens mobilnummer, skickat ett vansinnigt underhållande sms till honom, för att få tag i adressen till Strömstad. För när jag väl hade öppnat brevet läste han sms:et för mig. Och jag kan någonstans fatta svårigheten i att förklara vem man är för att få tag i en adress utan att låta som någon slags seriemördare och dessutom hoppas på att mottagaren är någorlunda snabb i skallen. Som hon själv skrev i meddelandet “det här kanske låter en aning suspekt”. Och efter att ha hängt här på bloggen sedan från början hade i alla fall jag haft mina tvivel angående makens snabbhet i skallen.

När det gäller damer har han tydligen mad skills och pokerfejs.

I kuvertet låg ett kort. I kortet stod det skrivet att “PS: Fem foppatofflor till maken för att han vågade ge mig adressen :)”.

Då först började kugghjulen i den här skallen snurra. Långsamt.

I kortet låg även ett vansinnigt rart litet paket.

bild 1(9)

Med instruktioner om att vitamin E var bra för hundpussade läppar. Hade jag ingen aning om. Så jag slet upp paketet och hittade det här.

bild 2(10)

Nu är jag jättelycklig. Med kugghjul i skallen som går lite snabbare än för någon timma sen. Väldigt blanka och mjuka läppar har jag med, och de brukar vara trasiga. Det här skall bli jättespännande att testa. Funkar detta på mina vintermjälliga läppar kommer jag köpa ett bulkpack.

bild 3(4)

Det jag vill säga med alla de här orden är först och främst TACK. Jag är både skakad och rörd.

Sen vill jag även säga att jag verkligen gör skäl för min hårfärg, och att maken tydligen kan lura mig till månen och tillbaka när han vill.

Det sistnämnda kan ju vara praktiskt för honom att veta?

Nu skall jag gömma den fina läppgrunkan för hundarna. Eftersom de har en förkärlek för gravljus, handkräm och alla slags cerat.

Sen skall jag duscha, hundsäkra huset, gå på lokal och äta middag och högst troligt komma hem till något nytt som den lilla jycken har lyckats hoppa/klättra/studsa upp och knycka.

För näe, spionkameran är inte uppe ännu.

Och så måste jag ju hinna vila lite.

Maken har tydligen gjort sitt för idag med sånginsatsen imorse, för han har legat på soffan och kollat på tv-serier sen han kom upp. Han har i alla fall helt glömt att han lovade att tvätta sängkläder och hjälpa till att hundsäkra.

Så om vi tar och håller tummarna för att mitt goda humör håller i någon timma till i alla fall?

Stort gigantiskt jättetack

Till er allihop. Ni är världens bästa läsarsällskap. Och ni som läser Mona (dvs ungefär nästan alla) vet väl även att hon har outtat hela mig idag. Så till och med makens halvkusin på andra sidan jordklotet fattade att jag var jag. Mia Halvkusin, jag brukar inte gå omkring och tala om för alla jag träffar att jag har en blogg. Så det var väl anledningen till att jag inte sa det när vi var på asiaten. Jag visste inte att du var en Mona-hängare heller. För det sa inte du. Pilutta dig. Hehe. Du kan väl bara försöka låta bli att tala om det för halvmorbror L. Han är så…telegrafiskt lagd även om jag älskar gubben.

Jag hade ju ändå outtat mig själv nästa helg i Ullared. Eftersom jag inte hade tänkt åka särskilt incognito. Ni kommer känna igen mig på OnePiecen och paljettskor. Och hatt. Eller mössa. Det hänger på utomhusgraderna.

Nu skall ni få höra om morgonen. Jag misstänker att somliga i hushållet har läst bloggen. Och då menar jag inte jyckarna.

För första gången NÅGONSIN i vuxen ålder vaknade jag till skönsång. Eller sång i alla fall. Jag har verkligen aldrig hört maken sjunga (förutom i smyg i källaren). Men imorse vaknade jag av att han sjöng:

– Man fåååår vara glaaaaa, på sin föööödelsedaaaaaa…

Och så kom han med en bricka gjord av en uppochnervänd träback han hade hittat i källaren. Jag önskar att jag hade kunnat ta kort på den, men dels var mina ögon väldigt pliriga och det var mörkt, och dels hade jag fullt upp med att försöka värja mig för en studsbollshund och en trötthund som var ute efter Napoleonbakelsen som stod på brickan. Ihop med ett paket och en vas med blommor. Ja, ni får svimma nu. Jag känner mig fortfarande lite yrslig. Vilket förvisso kan ha med den höga åldern att göra.

Men så här fina var blommorna.

bild 1(7)

Och det här var paketet.

bild 2(8)

Med ett halsband som jag skall visa sen. När jag har tagit på mig det.

Sen var jag tvungen att muttra lite för sakens skull.

Och så fick jag en väldigt speciell silverpeng.

bild 1(8)

Inte vilken peng som helst såklart. En VIP-peng till favoritstället på jorden.

bild 2(9)

Mmhmmm…(jag tänker inte tala om vad jag har lust att göra med den pengen).

Sen somnade maken om av ren utmattning antagligen, tänk den ansträngningen som låg bakom det här?

Nu…vet jag inte riktigt vad jag skall göra. För jag hade bestämt mig för att göra precis vad jag vill idag. Men jag vet inte vad jag vill göra.

Så jag tror att jag skall spela WF mitt på blanka dagen. Väldigt dekadent.

Samtidigt som jag kontemplerar min höga ålder och fortfarande längtar till imorgon.

 

VAD är det här?

Han som alltid är i källaren är såklart i källaren och lämnade TV:n på. Jag kollar aldrig på TV-TV, alltid film på TV eller så kollar jag upp någon gång ibland när källarmannen tittar på bilar, hembränning, guldvaskning eller andra världskriget. Sen tittar jag ner igen, jättesnabbt.

Men exakt NU har jag fastnat i ett program. Som jag inte vet vad det heter, men tror det heter Miffo? Ett UR-program så det borde ju rimligtvis vara ettan eller tvåan som är på.

bild 2(6)

Sissela Kyle och Özz Nuyen verkar vara gäster. Den här människan, vem det nu är, verkar vara programledare.

bild(6)

Och så är det några till som sitter där i ringen.

Programledaren har en röst och en dialekt som får det att krypa i mig. Och hon ställer frågor som möjligen skulle funka i Lilla Sportspegeln.

Min fråga är följande. ÄR det här på riktigt? Eller är det en parodi/travesti?

Om det är det sistnämnda blir jag förbannad.

Eller helt ärligt, jag är redan förbannad, så tydligen funkar inte formatet även om det är på riktigt.

Vad i hela jävla friden är poängen med det här programmet?

Och då kan vi ha i åtanke att jag har växt upp väldigt nära en faster med Downs och hängt med henne varje sommar på landet, och efter farmor dog och hon blev tvungen att flytta har jag även hängt på hennes gruppboenden med andra förståndshandikappade och har absolut NOLL och inga fördomar. Jag älskade skiten ur min faster som gick bort för ett par år sedan och hade asroligt med alla boende. Inte åt dem, MED dem.

Men om det här är på riktigt så undrar jag vem som sitter och tror att vi blir mer medvetna av att se ett program av och med människor med något slags handikapp som så himla befriande och med skön självdistans (NOT!) går med på att döpa programmet till Miffo.

Är det inte på riktigt undrar jag ungefär samma sak. Fast typ tvärtom.

Vad är det för jäkla program?

(Ja ja, jag börjar lite i förväg med humöret inför morgondagen – jag vet)

Uppdatering: Vid närmare eftertanke hade det varit en fantastisk titel på Paradise Hotel istället. “Miffon i Mexiko”.

Jag älskar att se skiten, men de är verkligen så mycket mer miffon än de miffon som tydligen visades på TV förut. För de var inga miffon. Miffon i Mexico däremot, det är verkligen lyteskomik.

En annans dag idag

Idag fyller min bästa och äldsta vän år. Hon som varit med genom eld och vatten och tur och retur himmel och helvete.

Idag är även enda dagen på året som vi är lika gamla. För hon är ett år yngre men fyller dagen före.

Den här tjejen (medelålders damen) betyder allt för mig, och trots det har jag inte träffat henne på en hel EVIGHET.

Det var med henne jag båtsemestrade när båten gick åt helsefyr och jag trodde båten skulle brinna upp. Medan hon lackade ur för att jag bara stod och mumlade “jag tänker i alla fall inte hoppa i vattnet”.

Det var hos henne jag grät ögonen ur mig efter att min äldsta tik fick somna in och vi råkade hyra Marley & Me i tron att det skulle vara en komedi, inte att den skulle handla om en hund och vara sorglig.

Det är även hon som hånar mig för att jag inte kan hälsa på och sova över utan att ha med egen kudde och doftkrus. Som skrattar med mig och åt mig. Vi har gråtit, skrattat och slagits. Mest hon, för hon har ett jävla humör (till skillnad från mig som är väldigt lugn och tålmodig). En gång råkade jag fråga vad klockan var vid fel tillfälle, och då kastade hon sitt armbandsur i huvudet på mig.

Sen hånar jag henne för att hon är en vandrande katastrof när det kommer till teknik i ALLA dess former. Jag bodde hos henne en vecka när jag var lite lack på maken för längesen, fixade TV, mobiltelefon, dator och allt annat i lägenhet. Förklarade hur det funkade och drog hem efter en vecka. Efter en dag fungerade inget alls igen. Hon kan kliva in i ett rum och genom sin blotta närvaro skrämma hela internätet till att gå sönder.

Men hon är tjejen som kommer hem till oss med redan inhandlad mat och ställer sig i mitt kök och lagar den åt mig. Medan jag ligger på soffan och pillar navelludd. Hon är även tjejen som komponerar en sång om min fotsvett och illaluktande seglarskor som jag vägrar slänga.

Vi har gått igenom ett antal himlastormande kärlekar och sviniga uppbrott tillsammans. Killar kommer och går, men vi består.

Som jag saknar henne. Varje dag. Och mest saknar jag våra roadtrips utan varken start eller mål.

Det här är vår låt. Och en av jordens bästa låtar

Nu skall jag ringa och skråla i örat på henne. Oklart vilken sång ännu.

Som jag älskar dig K.

Tjejer rules!

Älskade murmelhundar

Ni som har murmelhundar vet vad jag pratar om.

Hundar som måste ha något i munnen HELA tiden. Jag vet att jag redan har förklarat det, och att det är absolut mest viktigt när de är väldigt väldigt glada och uppspelta. Sak (eller kroppsdel) fast förankrad mellan tänderna, samtidigt som de “murmlar” och viftar på hela kroppen i det som här kallas för “ostbågehälsningen”.

Men idag hann jag fota Liten när hela familjen låg och kollade på film.

bild 1(4)

För jag upptäckte att han låg i mittensoffan alldeles ensammen och kollade på film han med. Fast med leksak i munnen. Alldeles stillsamt. Rimligtvis borde det bli väldigt luddigt och torrt i munnen efter ett par timmar?

Men så fort jag tog kortet var han ju såklart tvungen att kolla på mig och vifta på svansen. Det är fysiskt omöjligt för den hunden att bli tittad på utan att vifta på just svansen. Man behöver inte ens säga något. En blick säger mer än tusen ord funkar skitbra på just den här modellen.

Så då hoppade han ner, fortfarande med leksak i munnen, och så hoppade han upp i min soffa för att murmla lite.

bild 3(3)

Så vi kelade en stund. Medan svansen gick som en elvisp.

Sen blev han trött och gick ner och lade sig på golvet. Utan leksak.

bild 5

Nej, jag vet inte heller riktigt vad som är upp och ner. Men där det är mest vitt brukar huvudet vara.

Och så ligger tassen på Stor i bild med. Han intog tydligen mittensoffan medan vi murmlade.

Älskade skithundar.

Nu skall jag ta dem under armen och murmla vidare i sängen.

Maken är såklart i källaren. Var annars?