Han den där som är enda orsak till att jag letar kryphål i lagböcker är ju inte direkt känd för att vara bra på att leta. Det vet jag att jag har skrivit om många gånger. Han är däremot SKITBRA på att vimsa bort saker, skylla bortvimsandet på mig och sedan hittar jag det han letar efter i hans väskor/fickor/bil.

Det är ett smärre mirakel att han klarar att klä på sig utan assistans och ledsagare. Oftast åtminstone. För det händer då och då att han knatar ut med en sko av varje sort, kallingarna bak och fram och tröjan ut och in. På riktigt.

I alla fall. Idag lyckades han med det omöjliga. Den där sidan på nätet som jag har pratat om innan, Kickstarter, där man kan vara med och sponsra projekt och uppfinningar ni vet? Den där jag sponsrade Veronica Mars-filmen och fick ett röstmeddelande av Logan. Min “spökantenn” till telefonen (som mäter elektromagnetiska vågor – väldigt Ghostbusters) och strutskuddden (googla Ostrich Pillow eller sök på strudde i bloggen) till exempel. Mycket skitfiffiga grejor och en del som bara är underhållande.

Men, förra våren startades ett projekt av ett gäng stockholmare, en yttepytteliten gps-tracker som det var meningen att man skulle sätta på sina barn och/eller hundar för att ha koll på dem.

Oerhört praktiskt om hunden, eller barnet, råkar slarva bort sig och har en hönsmamma. Dessutom kan man bara kolla i en app på telefonen var föremålet för ens ömma låga befinner sig. Det lät ju verkligen kanon.

Och jag vet att det finns trackers redan. Som används på jakthundar först och främst. Men de har kostat extremt mycket och varit jäkligt otympliga. Inget man har till sin vardagshund dygnet runt.

Så jag hoppade på det projektet och sponsrade, det gick igenom förra våren och sedan dess har jag väntat på minimojarna som skall hålla reda på jyckarna. Det har tagit en evinnerlig tid, men igår kom de äntligen. Efter åtta bedrövelser och sju förseningar. De skulle kommit i juni förra året, men när det gäller såna här projekt får man räkna med lite farthinder.

En ljusblå och en rosa hade jag valt som “tack för att du var med och sponsrade”. Givetvis lade jag in Liten som rosa och Stor som ljusblå, men igår hade jag bara ork att greja med appen och ladda dem.

Så här små är de.

Mindre än en tändsticksask, tunnare än en IPhone och väger just inget alls. Däremot hade de tillverkat världens sämsta gummihållare till hundhalsbandet så en idiot kunde räkna ut att de skulle trilla ur vid minsta rörelse.

Trist att man är gift med just en idiot i sådana lägen.

Idag ville rikspuckot testa dem, medan jag skulle sitta hemma och kika på appen vart de gick. Sjukt spännande. Näe, jag är inte ironisk. Det sista jag sa innan idiot, hund och hund gick ut var “se nu för fan till att inte tappa dem på första promenaden när vi har väntat i ett år”.

Självklart inte, svarade idioten.

Och så knatade de iväg. Det såg ut så här.

Där blev jag lite fundersam. Antingen hade Liten lyckats tappa sin, 50 meter från hemmet, eller så gick Stor med sjumilakliv så jag kände mig nödd och tvungen att ringa och fråga om den var tappad eller om den inte var på.

Jag fick ett fnysande i örat. Han hade ju faktiskt sagt “självklart inte”, så det var nog bara en tillfällighet vid “inkörning”.

Sen kollade jag igen.

Och där var ju allt frid och fröjd.

Nästa gång jag kollade hade Liten rört sig en halv kilometer, men Stor var kvar på exakt samma ställe. Så jag ringde igen. Fick en fnysning till. Givetvis var det fel på appen och inte på maken.

Men ungefär samtidigt som maken hade fnyst klart åt mig började han svära så det osade. Hoppsansa, Stor HADE visst tappat sin. Utan att snubben med järnkoll hade märkt det.

Nåja, sa maken, det går ju faktiskt inte att slarva bort en grej man använder för att hålla reda på var grejor är någonstans.

Det var ju en tanke god som någon.

Gissa vem som kom hem en kvart senare med två hundar och en tracker? Gissa vem som inte alls hade hittat det han inte ens skulle ha tappat från början?

Gissa vem som blev utskickad med kartan med orden “du kommer inte tillbaka förrän du har hittat den andra.

Jodå. Han kom tillbaka. Med trackern. Efter en evighet.

Annars hade jag inte släppt in honom.

Nu funderar jag på att köpa fler och limma fast en i hans hjärna, eftersom den verkar förkomma alldeles för ofta.

Men bortsett från att maken lyckades med konststycket att slarva väck en obortslarvningsbar sak så var de skitfiffiga.

De larmar om hundarna försvinner utanför ett valt område, de larmar om de blir helt stilla (om hunden har fastnat någonstans), de går att följa i realtid och en mängd andra fiffiga inställningar. Och de tål bad, regn, dypölar och annat praktiskt.

Vill man dra det till en ytterlighet är det ju inte bara praktiskt för hundar och barn.

Jag ser en enorm potential om man är misstänksam fru eller privatdeckare.

Sy in en i linningen på finkallingarna.

Snacka om att kunna bli tagen med rumpan bar.

(Nej jag är såklart inte sponsrad, men jag gissar att en del hundägare vill veta. Www.traxfamily.com. Där finns de numera. Så jäkla skönt det skall bli till sommaren när hundarna springer omkring på stora ödsliga öar utan att man behöver springa efter dem med fickorna fulla med leverpastej för att hålla koll.)