… och skulle vara själaglad över att slippa graden av migrän som däckar mig totalt. För det blir så tråkigt när jag blir associal. Och det finns en gräns för hur länge det är roligt att blunda medan man lyssnar på ljudbok efter ljudbok.
Så, vad har hänt? Just inget alls. Mer än att jag faktiskt tog mig i hampan och kollade igenom objektiven för skadekontroll. Och jag var rädd innan jag gjorde det. Mycket rädd.
Det visade sig att Liten “bara” hade tuggat av objektivlocken och sedan dreglat ner alla linser med allt saliv i världen. Det var ju lätt åtgärdat med en tvätt. Blixten däremot var hundtandsmördad och bor numera på blixtkyrkogården. Man får vara tacksam för att han körde Wallenbergs “sikta på det billigaste”. Även om det var en lycklig slump. Men matte kunde i alla fall pusta ut lite och sen fick matte migrän. Migrän ihop med fullmåne är skitkass faktiskt och jag hade ingen aning om att det var just fullmåne, förrän dagen efter natten före som jag låg vaken till klockan halvsex på morgonen. Då kollade jag, blev varse om att det dessutom var superfullmåne och insåg att det var förklaringen till sömnbrist, migrän och därtill väldigt tydliga och underliga drömmar.
För det första drömde jag att det var vinter (really?) och jag befann mig i Stockholm med skinande ny bil som jag skulle köra till Bromma i snöslasket. Lägg till att det dessutom var totalt becksvart på grund av skitmycket strömavbrott i hela stan, vilket slutade med att jag mer eller mindre bara körde runt centralstationen. Varv på varv.
Till slut gav jag upp, klev ur bilen för att fråga efter hjälp för att komma på rätt väg, som enligt hjälparen var skyltad mot Täby.
Sen kom det verkligt konstiga, den delen av drömmen som bara skapas av fullmåne och migrän. För att ta mig till bilen var jag tvungen att skutta över en knutpunkt för spårvagnar (jo, i Stockholm, helt rimligt). En spårvagn kördes av Granntanten och det var många spårvagnar i omlopp. Alla gick i samma hastighet som X2000. Att hoppa i halt snöslask med livet som insats för att komma undan turbospeedade spårvagnar var inte det lättaste, särskilt inte när Granntanten hade gett sig fullkomligt fan på att köra på mig.
Till slut kom jag fram till Bromma, fick reda på att Mona inte var hemma. För hon var i Göteborg och medverkade i någon slags väldigt mystiskt underhållningsprogram. Det var INTE underhållning a’la Mona kan man säga, för hennes insats i programmet bestod i att hon, iklädd säckig träningsoverall, stod med ett håvliknande tennisbrännbollracket och förevisade hur man träffade tennisbollar som sköts ur en tennisbollskanon. Lite Lilla Sportspegeln över hennes delaktighet i programmet (som leddes av Lasse Kronér).
Man kan konstatera att den lilla sömn jag har fått har varit katastrofalt dålig och jag har fortfarande ögonlocken någonstans nere vid knähöjd.
Jösses som jag behöver sova. Länge och ostört.
Men först skall jag vara tacksam över att Liten klarade sig undan korvfabriken.
Den här gången.
Vad har ni gjort?
