Och så sket det sig (typ)?

Sex dagars duktighet. Inte en endaste saltmandelchoklad inom räckhåll, semlorna som var inom räckhåll sket jag i.

Och så cyklade jag. Inte långt, men tillräckligt långt för att börja öva på det här med motion. Motion är fortfarande mysko och jag tror inte jag gillar det än.

Sen kom fredagen. Jag hade precis hällt upp ett pulverglas till lunch/middag (jag äter vid lite konstiga tider tror jag) och så ringde telefonen. Kompis med framförhållning (INGEN här har framförhållning) säger “jag och frugan är på väg in på Park, kan ni inte komma ner och äta – vi behöver dessutom fråga er en grej”.

Jag hade OnePiece och skitigt hår. Folk i den här stan har ingen respekt för OnePiece och skitigt hår. Alls.

Men å andra sidan struntar de i om man tar en raggardusch och kommer ner i just det skitna håret. Plus, minus, noll liksom.

Så det gjorde vi. Och jag hade monumentala problem med vad jag skulle äta för att inte helt sabba min duktighet. Det blev kött och sallad. Som ju faktiskt är svingott.

Sen gick det åt skogen. För den där glassen med varma hallon när ALLA andra äter efterätt kräver mer mental styrka att säga nej till än vad jag har. Alternativet var att lägga benen på ryggen och smita hem och det är ju inte särskilt trevligt.

Behöver jag säga att beställde glassen? Näe, inte det nä. Klart jag beställde glassen. Och bestämde mig för att inte ha ett dugg ångest över det.

Sen kom vi hem.

Jag med en mage där jag har självkrympt magsäcken den senaste veckan och maken med en mage som av helt andra anledningar hade blivit BRÅKIGA av maten. Jag hade en alien i min mage och mådde lite illa, likaså han jag är gift med.

Vi låg som två pösmunkar i varsin soffa och led (jag har fortfarande inte ångest över glassen men jag ÅNGRAR den lite pga lidande).

Efter en stund slog det mig att jag har mystisk medicin som hjälper mot illamående och aliens i mage. En medicin jag inte har tagit på evigheter så jag mindes inte riktigt heller varför jag hade ställt undan den. Det enda jag var fokuserad på igår var att jag faktiskt bara mindes att den funkar skitbra mot dumma magar och illamående.

Idag minns jag varför den var undanställd.

Alltså, den funkar verkligen skitbra mot illamående. Jag hade bara råkat glömma att den stora biverkningen är FÖRLAMANDE trötthet. Läskig trötthet, för man blir bara trött i kroppen men inte i hjärnan.

Illamåendet gick över direkt. Skutt i säng med bra bok och somna. I förmiddags vaknade jag först klockan 12 (TOLV?) och var fortfarande förlamande trött. Maken var inte hemma och jag hade ett vagt minne av att han hade talat om för mig tidigare på förmiddagen (typ vid nio) att han skulle göra ditten och datten med någon person. Har alltså inget mer minne än så, men hemma var han inte.

Klockan ett låg jag på soffan igen och någon halvtimma senare knatade den lagvigde in genom dörren och frågade om vi skulle gå ut.

Just där och då hade det krävts något slags hjälpmedel för att få ut mig, som kanske en rullstol? Så jag frågade om han inte kände sig jäkligt väck av magmedicinen? Mjo, det gjorde han nog, men mest att han hade känt sig mystiskt bakis på morgonen (båda drack alltså Pepsi och Ramlösa igår, inte en alkoholhaltig dryck så långt ögat nådde) vilket gjorde bakis till en fysisk omöjlighet. Sen påstod han att han inte kände mer efter att ha gått upp.

Vi kan väl säga så här. Jag däckade på soffan vid två och vaknade igen vid fem. Då hade han somnat under tiden och sover fortfarande.

Den där illamåendemedicinen är oslagbar mot illamående, men nu ligger den i soporna.

Hade jag velat vara bakis och sova bort en hel lördag så hade jag hängt i kristallkronorna och vaskat champagne igår, inte druckit Pepsi Max och sedan gått och lagt mig i samma tid som min mormor.

Nu är alla vakna. Snart är det dags att sova igen.

Lördagsmysigt va?

Och så lade vi till automaten

(Det här skrev jag såklart igår kväll, sen ville inte nätet vara med och lydigt ladda upp filmen som sagt, och nu orkar jag inte ändra tempus i texten, vi låtsas att det är igår fortfarande 😉 )

Det är lätt att vara efterklok, vi borde nog kört knappen en dag till faktiskt. Nu kan ju ni lära er av mina misstag. Dessutom funkade det inte så bra med favorithundgodiset, vilket är långa torkade firrar. De fastnade ibland så automaten hakade upp sig. Hundar gillar inte att bli snuvade på sin konfekt när de faktiskt har fattat att knapp-boink betyder belöning.

Så. Tja. Nu får ni vara med från försök ett med en hund i taget. Stor är först ut och jag hade enorma förhoppningar på honom. Den smarte och lagom entusiastiske som klarar att lyssna.

Försök ett gick som på räls, knappen kom han MYCKET väl ihåg sedan gårdagen. Men idag upptäckte han att maten kom ur en fjantig grej på golvet och inte ur kylskåpet via mammas hand. Då åkte automaten på stryk. Välförtjänt sådant när automaten hängde upp sig visserligen, inte lika välförtjänt redan vid försök två?

Sista långklippet är Liten. Som överraskade mig orimligt positivt. Han studsade inte överdrivet mycket och han fattade från försök ett han med, men även han blev lite konfunderad över automat istället för kylskåp.

 

 

Nu är både knapp och automat så fantastiskt roliga att jag blev tvungen att ställa undan dem.

Godislekar kan man faktiskt leka HUR länge som helst och glädjen tar aldrig slut.

Istället för att sitta under bänken och tigga torra fiskar direkt ur påsen försöker de febrilt tigga ner knappen från bordet istället.

Det var tydligen godare godis när man fick leka fram det?

 

Den Stora Tröttman

Jag har uppenbara kommunikationssvårigheter med YouTube idag. För automaten är testad och lekt med, inlägget är färdigskrivet och jyckarna är filmade.

Men nu har jag försökt lägga filmen på YouTube i en timma och det går ungefär lika snabbt som att försöka springa i kvicksand. (Vilket i sig är oerhört paradoxalt?)

Jag ger upp, kastar in handduken och låter det ligga till imorgon. Annars somnar jag sittande vid datorn.

Inget socker ger lågt blodsocker som ger tröttma och viss brist på tålamod verkar det som.

MEN, vi ger leken fem salamikorvar av fem möjliga idag.

Problemet är bara att vi inte kan visa det förrän imorgon tydligen?

Och nu har jag en stor hund som går och sparkar mig med sina framben på mina bakben för att jag skall ta fram leksaken igen och LEKA MERA.

Jösses vad snabblärda hundar är …

… när DE vill. Inte när vi människor vill. Är väldigt gott godis inblandat lär de sig så snabbt att det är löjligt.

Jag är ett fan av stimuleringsleksaker, jyckar behöver använda hjärnan till mer än att tänka ut hur man enklast tar sig in i tvättkorgen för att hämta smutsiga underkläder, men i den här familjen har vi gått igenom alla Ninni Ottossons leksaker från svårighetsgrad skitenkel till svårighetsgrad askomplicerad. Alla aktivitetsleksaker är ju godisbaserade vilket betyder att Stor lär sig dem på fem minuter, kanske tio om de är på relativitetsformelnivå. Liten är mer “tjosan hejsan en ny GREJ, undrar om den är rolig, ja det var den, då kan jag göra små glädjehopp” och så hoppar han fortfarande glatt medan Stor redan hunnit lösa problemet, käka upp godiset, gå på kvällskiss och sen somnat för natten. Typ.

Jag säger inte att Liten är dum. Han är bara lite överentusiastisk. Och lillebror.

Häromdagen såg jag en himla fiffig grej på nätet, en godisautomat där knapp och automat är helt skilda från varandra. Olika svårighetsnivå på själva automaten och så gör man det svårare själv genom att placera knappen långt ifrån godiskällan. Den kom idag när jag var i Göteborg och kartongen ser ut så här.

IMG_5962

Den skall vara svår, enligt svårighetsskalan. Dessutom var det praktiskt att ha en leksak som inte består av sju miljoner träklossar som skall lyftas i rätt ordning för att komma åt godiset, eftersom de där träklossarna har en tendens att hamna över hela golvet. Fullkomligt jämförbart med barnfamiljers legobitsproblem.

Här är det som synes en automat, bredvid automaten är det en knapp. På bilden ser det ut som att knappen sitter fast i sidan på automaten, men det gör den inte. Den är lös och kan placeras i en annan kommun än godisautomaten om man vill göra det extremsvårt (det vill man inte, det skulle involvera hund ensam på något slags kollektivtrafiksfordon, men man KAN).

Trycker hunden på knappen, med nos eller tass kommer ett glatt ljud som låter ungefär “booooinnngg” och då öppnas luckan till godisparadiset.

Hunden (eller katten för all del) skall förknippa ljudet med att vara duktig och göra rätt (inte helt olikt klickerträning med andra ord) så ikväll började vi med att skippa automaten och bara få dem att trycka på knappen och sen få godis av mig istället för luckan.

Jag hade förväntat mig åtminstone en HALVTIMMAS övertalande eftersom vi aldrig lärt någon av dem att trycka på något med någon kroppsdel.

Första försöket filmade vi inte, eftersom det bara var tjatigt. Jag stod med favoritgodiset i handen och sa “TRYCK” hundra gånger. Liten sparkade mig på benen och Stor rullade, skällde, satt fint och la sig ner på samma gång och såg ut att resonera “något av det måste ju vara rätt”.

Tji fick de två ögontjänarna. Varken kombinationstricks eller benspark var rätt och genererade godis.

Sen råkade Stor trampa på knappen av misstag så det boinkade. Och de blev riktigt belönade. Då gjorde vi det två gånger till, efter det var det dags att gå över på det tunga hundknarket (salami direkt från kylskåpet) och att filma försök tre, fyra, fem och sex.

Blandar man in något så gott som salami förvandlas den mest envist svårlärda hund till mönsterelev och svinsmart. Så är det bara. Sen är det ju även så att tricks är superduperenkelt att lära sig, mer viktiga hundsaker som inkallning och gå fot är lite besvärligare. Då kan de ofta drabbas av akut selektiv hörsel även om salami är inblandat. Gärna kollektiv selektiv hörsel.

Men här är filmen med fyra försök ihopklippta. Jag önskar verkligen att jag kunde sluta låta så överdrivet entusiastisk när jag leker med hund, men det går tyvärr inte. Mina ödmjukaste ursäkter på förhand över hög fånighetsgrad på rösten, jag låter som om de har lyckats bygga en månraket och inte trycka på en jäkla knapp. En knapp där jag ökade svårighetsgraden genom att ställa mig längre och längre ifrån knappen och kommendera.

Ett tips är även att titta och lyssna noga runt 0.40 och efter det. Det var ju det där med glädjeskuttande Liten och väldigt smart Stor. Vid 0.40 utför Stor jobbet och kommer tillbaka till mig för belöning medan man hör Liten skutta på knappen gång efter gång i bakgrunden, eftersom det låter boink boink boink hur många gånger som helst. Vid försöket efter det är Liten smart och låter Stor göra jobbet medan den lille sitter kvar hos mig för att håva in belöningen direkt och utan arbetsinsats.

Att träna/leka med två hundar samtidigt är faktiskt empiriskt korkat. Men nu blev det så idag.

 

 

Imorgon är det dags att blanda in automaten. Jag gissar att den inte kommer utgöra några som helst problem, men man kan hoppas att de får använda sina små grå lite till.

Och man ser att en halvtimmas mentalträning är lika uttröttande som ett Vasalopp för jyckarna. De flåsar.

Att använda den där ärtan där uppe är komplicerat när man är en söt lurvboll.

Ja, jag vet att jag inte har byxor på mig. Oklart varför, det brukar jag ha.

Vi ger leksaken fyra salamis av fem faktiskt, men vi väntar till imorgon med slutbetyg.

Just nu vinner den stort för att den inte består av de redan nämnda miljoner delarna och att de tyckte att det var skitroligt. Av rösten att döma tyckte matte det med.

(PS: Nej, matte själv smakade inte ens på salamin trots att den doftade ljuvligt och hon var svinhungrig, fortfarande inget godisfusk heller. Jag är löjligt stolt över mig själv, är jag färdig snart?)

Jag somnade igår

Och det betyder att jag är svintaskig, för jag visste redan igår vem som hade vunnit boken. Men det visste inte ni, för jag sov.

Jag kan inte riktigt bestämma mig ifall jag skall tycka att jag själv är mycket elak eller bara höll er på halster lite 😉

Nåväl, jag skall inte dra ut på det och ni var inte så överväldigande många så jag gjorde en lapphatt (lappkeps) och lät semlemannen dra. Piece of kaka.

Minns ni annars den gamla solglasögontävlingen när det var många fler tävlande och jag lät hundarna dra, efter att ha suttit och “graverat” hundkex med allas namn på? Det var på hittefåret som jag fick tag i det sista kexet innan det med slank ner dessutom.

Nu skall jag sluta hålla er på halster.

Jag säger grattis till Inna!

Du hade turen att bli fångad av fingrarna med semlegrädde på.

(Jag mailar dig sen)

Mycket nöje och tack allihop.

(Nu vill jag ha fler tävlingar ju)