Sex dagars duktighet. Inte en endaste saltmandelchoklad inom räckhåll, semlorna som var inom räckhåll sket jag i.
Och så cyklade jag. Inte långt, men tillräckligt långt för att börja öva på det här med motion. Motion är fortfarande mysko och jag tror inte jag gillar det än.
Sen kom fredagen. Jag hade precis hällt upp ett pulverglas till lunch/middag (jag äter vid lite konstiga tider tror jag) och så ringde telefonen. Kompis med framförhållning (INGEN här har framförhållning) säger “jag och frugan är på väg in på Park, kan ni inte komma ner och äta – vi behöver dessutom fråga er en grej”.
Jag hade OnePiece och skitigt hår. Folk i den här stan har ingen respekt för OnePiece och skitigt hår. Alls.
Men å andra sidan struntar de i om man tar en raggardusch och kommer ner i just det skitna håret. Plus, minus, noll liksom.
Så det gjorde vi. Och jag hade monumentala problem med vad jag skulle äta för att inte helt sabba min duktighet. Det blev kött och sallad. Som ju faktiskt är svingott.
Sen gick det åt skogen. För den där glassen med varma hallon när ALLA andra äter efterätt kräver mer mental styrka att säga nej till än vad jag har. Alternativet var att lägga benen på ryggen och smita hem och det är ju inte särskilt trevligt.
Behöver jag säga att beställde glassen? Näe, inte det nä. Klart jag beställde glassen. Och bestämde mig för att inte ha ett dugg ångest över det.
Sen kom vi hem.
Jag med en mage där jag har självkrympt magsäcken den senaste veckan och maken med en mage som av helt andra anledningar hade blivit BRÅKIGA av maten. Jag hade en alien i min mage och mådde lite illa, likaså han jag är gift med.
Vi låg som två pösmunkar i varsin soffa och led (jag har fortfarande inte ångest över glassen men jag ÅNGRAR den lite pga lidande).
Efter en stund slog det mig att jag har mystisk medicin som hjälper mot illamående och aliens i mage. En medicin jag inte har tagit på evigheter så jag mindes inte riktigt heller varför jag hade ställt undan den. Det enda jag var fokuserad på igår var att jag faktiskt bara mindes att den funkar skitbra mot dumma magar och illamående.
Idag minns jag varför den var undanställd.
Alltså, den funkar verkligen skitbra mot illamående. Jag hade bara råkat glömma att den stora biverkningen är FÖRLAMANDE trötthet. Läskig trötthet, för man blir bara trött i kroppen men inte i hjärnan.
Illamåendet gick över direkt. Skutt i säng med bra bok och somna. I förmiddags vaknade jag först klockan 12 (TOLV?) och var fortfarande förlamande trött. Maken var inte hemma och jag hade ett vagt minne av att han hade talat om för mig tidigare på förmiddagen (typ vid nio) att han skulle göra ditten och datten med någon person. Har alltså inget mer minne än så, men hemma var han inte.
Klockan ett låg jag på soffan igen och någon halvtimma senare knatade den lagvigde in genom dörren och frågade om vi skulle gå ut.
Just där och då hade det krävts något slags hjälpmedel för att få ut mig, som kanske en rullstol? Så jag frågade om han inte kände sig jäkligt väck av magmedicinen? Mjo, det gjorde han nog, men mest att han hade känt sig mystiskt bakis på morgonen (båda drack alltså Pepsi och Ramlösa igår, inte en alkoholhaltig dryck så långt ögat nådde) vilket gjorde bakis till en fysisk omöjlighet. Sen påstod han att han inte kände mer efter att ha gått upp.
Vi kan väl säga så här. Jag däckade på soffan vid två och vaknade igen vid fem. Då hade han somnat under tiden och sover fortfarande.
Den där illamåendemedicinen är oslagbar mot illamående, men nu ligger den i soporna.
Hade jag velat vara bakis och sova bort en hel lördag så hade jag hängt i kristallkronorna och vaskat champagne igår, inte druckit Pepsi Max och sedan gått och lagt mig i samma tid som min mormor.
Nu är alla vakna. Snart är det dags att sova igen.
Lördagsmysigt va?