Imorse var det ju dags att överge den kungliga hufvudstaden samt Ben och Jerrys farligt goda shakes och dra hem till småstaden via Götet.

Fröken Hogengård var ju extremt sugen på ett par likadana bootcut som jag har så jag bad Johanna skicka med ett par som jag kunde leverera både snabbare och billigare än posten. Säkrare med. Langning av jeans är ju också en slags langning?

Meningen var ju att jag skulle åka med väldigt obskyr buss till småstaden, men av en väldigt lycklig slump hann jag med ett tidigare tåg och PÅ tåget slog det mig att det ju faktiskt stannar i Stenungsund. Där Hogengårdskan bor. Väl ombord på Världens Mest Långsamma Tåg (det tar längre tid att åka 15 mil än vad det gör att åka X2000 från Stockholm till Göteborg, DET är en smula tålamodsprövande) fick jag den briljanta idén att tjoa lite och erbjuda henne leverans medelst tåg genom dörrar när tåget ändå stannar sina 30 sekunder i just Stenungsund. Hon var hemma och hon hade tid så hon skulle kasta sig ner till stationen för jeanspushing. Jag satt på tåget och var förberedd med jeansen i knät tre stationer före Stenungsund (det jäkla tåget stannar ju precis överallt?).

Jätteberedd var jag.

Sen kom vi äntligen till rätt hållplats. Jag kastade mig ut ur tåget, viftade med jeansen och hojtade och vi hann med en snabb kram, ett lika snabbt hej och sen studsade jag baklänges tillbaka in på tåget igen.

Jag hann precis ta ett beviskort på leveransen innan dörrarna gick igen framför näsan på mig.

Enda skillnaden på mig och posten/DHL är att de antagligen inte behöver vara lika nervösa före leverans. Eller ja, en skillnad till, mina leveransvillkor verkar ju aningens bättre. Dörr till dörr (tågdörr åtminstone) och leverans samma dag dessutom.

Sen satt jag kvar på tåget i en miljon miljarders timmar till innan det var dags att kliva av i småstaden.

I vår familj är det maken som är bra på inredningsgrejor. Han gillar inte bara Jula och att köpa dammsugare, han är även den som ser till att stearinljusen aldrig tar slut och han tycker att det är nästan lika kul att gå i inredningaffärer som han tycker att det är att gå på Jula. Mitt enda ansvarsområde är doftljus. Där får han inte ens lov att ha en åsikt. JAG bestämmer vilket som skall tändas, när det skall tändas och hur länge det får vara tänt. Givetvis bestämmer jag även vilka sorter som får lov att komma in i lägenheten, men resten sköter han vilket är skitbra. För det blir alltid väldigt trevligt resultat. Trots att jag tycker att det är lite konstigt att en snubbe som samlar på dammsugare, inte äger några andra skor än foppa, är ganska fenomenal på att frivilligt köpa matchande kuddar till soffan och andra sådana fiffiga och fina grejor.

Jättekonstigt faktiskt, nu när jag tänker efter. Han är mannen man skickar till Ikea på egen hand och han kommer hem med bra saker (som skoskåpen, badrumshyllan och garderoberna i höstas?). Han köper även mattor, kuddar och porslin. Vid närmare eftertanke köper han faktiskt allt i hemmet. Förutom doftljus.

Under min frånvaro den här gången lyckades han med undantaget som bekräftade DEN regeln.

Den här killen hängde i vardagsrummet när jag klev in.

En vildsvinslampa i plast på trofétavla?

Vem kommer ens på tanken?

Jag hoppades naturligtvis att det var något han hade hittat i något vindsutrymme, men nejdå, han har verkligen köpt den.

Det betyder med andra ord att det var rätt genomtänkt med tanke på att det krävs ganska många moment för att klicka hem något från nätet. Då kan man tycka att under de minuter det tar att skriva in sin adress, kortnummer och allt annat som behövs borde man hinna gå från eventuell initial sinnesförvirring till att sansa sig innan köpet väl är genomfört.

Näe.

Där hänger den.

Jag har döpt den till Undantaget.

Ingen regel utan undantag alltså.

Dessutom kommer han få ta undan den.

Den är inte ens fulsnygg, den är verkligen bara ful. Jätteful.

Nu återstår att se hur lång tid det tar innan han faktiskt tar ner Pumbas jättefula släkting från väggen, jag återkommer i ärendet?