Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

För presenten jag köpte för mormorpengarna kom idag. Men givetjävlavis behövdes en HDMI-kontakt på datorn och just DET råkar Macar inte ha (jag som trodde jag hade läst hela världens utbud av ritplattors tekniska specifikationer – den detaljen hade jag missat). Som tur var fanns en make med dåligt samvete inom hyfsad radie och han åkte såklart jättegärna flera mil för att köpa en adaptersladd till mig. Mannen som tycker att ritplattor är fåniga. För givetvis var det just en sådan jag köpte till mig själv för de pengarna.

Idag har han inte sagt att ritplattor är fåniga alls. Inte ens frågat var den kommer ifrån. Det händer att han faktiskt hajar att tala är silver och att tiga är guld.

Och inte nog med det. Jag fick ett paket på posten av Admin Anka. En riktig care package-födelsedagspresent. Sytillbehör, tuschpennor, världens finaste suddgummi (älskar suddgummin), glasögonställ och två olika sorters lakritschoklad. Som jag blev så glad över att jag grät en liten skvätt och som jag skall ta kort på när det inte ser ut som om en bomb har detonerat på soffbordet.

Det vill säga, jag skall ta kort på allt utom chokladen. För den råkade jag äta upp med en gång. Jag ursäktar mig med att min SKITFINA födelsedagspresent inte har kommit än.

Nåja. Ritplattan är i alla fall inte bara en leksak. Långt ifrån bara en leksak, men just nu får den lov att vara det.

Ikväll har jag producerat två högkvalitativa alster (hah). Ett foto som blev modern konst och ett påbörjat släktträd för att visuellt och pedagogiskt förklara vår besynnerliga släktkonstellation.

Det blev dock inte riktigt klart och eftersom jag får dåligt samvete när jag har varit tyst för länge så slänger jag ut det påbörjade.

tree2

HUR pedagogiskt ser det inte ut att kunna bli? Äpplen och päron liksom?

Päronen kommer bli Halvkusins familj och äpplena kommer bli makens familj.

Så, om ni ursäktar skall jag fortsätta pyssla lite nu.

Imorgon skall vi prata om min tatuering som skall finslipas nästa måndag, kan ni påminna mig om det?

Jag är tämligen säker på att vi kommer delas upp i två läger, de som älskar tatueringar och de som hatar tatueringar.

Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin medan maken tillhör den sistnämnda och låter som att han är född ungefär 1914 med sitt eviga “det är bara kåkfarare och sjömän som vill se ut som du, usch … “

Vilodag?

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Vilodag?

Idag skall jag göra precis just det jag ville göra på min födelsedag, minus surandet, eftersom det har blåst förbi. Jag besitter ett fåtal goda egenskaper och mängder av dåliga, men en av mina bra är att jag är ungefär lika långsint som en guldfisk. Jag tror i alla fall inte en guldfisk är långsint eftersom deras korttidsminne sägs vara extremt dåligt? OM man inte hamnar på min dåliga sida, vilket kräver en hel del och jag tror inte fler än tre personer har lyckats med det under min livstid, då har jag ett horn i sidan för alltid och i evighet, amen. Man kan säga att de tre personerna jobbade rätt bra för att hamna i det facket, den äldsta deltagaren har gjort tröstlösa försök att komma tillbaka in i mitt liv i 30 år. Då är jag ENVIS (och sårad).

Äh, nu var det ju inte det jag skulle säga (en av mina dåliga egenskaper är att jag tappar tråden lätt). Jag är alltså inte ett dugg sur längre, för det är trist. I morse vinkade vi av ömma modern och styvfar, nu skall jag ligga på soffan och sortera navelludd och leka med det som blev resultatet av mina ondskefulla planer, min egenköpta julklapp (från mormor då egentligen eftersom hennes födelsedagspengar gick dit). Och jag säger inte vad det är … än. Det får ni se sen hehe.

Och så skall jag äta orimliga mängder choklad och chips före den förbaskade motionscykeln anländer imorgon. Börjar jag väl träna så känner jag mig själv, då kommer jag bli mindre onyttig per automatik. Träning är som ekonomi för mig. Har jag gjort något som är jobbigt och som jag vet är en “insättning” på träningsbanken så tar det emot att göra ett “uttag” och sabba ett helt, svinjobbigt träningspass genom att käka en chokladkaka och därmed göra träningen meningslös. Ni hajar?

Ja, jag är ekonomisk när det gäller allt (men allt annat än snål) och även träning går att se som hushållsmatte. Plättlätt. Surt förvärvade slantar funderar man över innan man spenderar och surt förvärvad träningsvärk spenderar man inte heller hur som helst. Typ så? Sen återstår det väl bara att se om det verkligen händer, eller om jag istället fortsätter käka choklad och använder cykeln som tvättställning? DET vet man däremot inte. Jag är ju faktiskt gammal och lat. Särskilt extralat idag och skall därmed hänge mig åt noggrann undersökning av navelludd.

Igår var vi på en spännande (och mycket trevlig) middag. Spännande i form av vår mystiska familjekonstellation framför allt.

Alltså, nog för att vi bor i en liten skithåla, men så här insyltade är inte ens de mest inrotade ortsborna.

Jag skall försöka att inte trassla till förklaringen medvetet den här gången, det är trassligt nog som det är. Middagen var hemma hos Halvkusins mamma och Halvkusin kallas ju Halvkusin för att hon har vuxit upp med maken och de ser varandra som kusiner även om inte blodsbandet finns där. För att göra det enkelt framledes kallar vi det för kusiner, det är så jag presenterar henne i verkligheten så det börjar bli dags att göra det även här. Det betyder att hennes mamma blir makens “faster”. Så. Ja. Vi var alltså bjudna på middag hemma hos makens faster och kusin. Fastern bor granne med min pappa och är bästis med en av pappas kusiner. En annan av pappas kusiner bor mittemot fastern. Pappakusinerna har jag ju såklart haft i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas eftersom alla härstammar från ön utanför skithålan till stad.

På nämnda gårdagsmiddag var alltså pappa, styvmor, TRE av pappas kusiner (varav en med fru), makens faster och kusin.

Alltså?

Det är verkligen ett smärre mirakel att jag och den lagvigde inte träffades i den här stan. Eller ja, vi har ju säkert träffats, men inte noterat varandra alls. Tack och lov. Eftersom jag tror att han var ett ännu större pain in the ass som liten/ung. Vi träffades ju som vuxna. På jobbet i Göteborg. Mycket fascinerande.

Ömma modern och styvfadern fick roa sig på egen hand medan vi var på middag, vilket de så gärna gjorde.

Sen kom vi hem, hittade en bandana från Hurtigruten och lekte “håna hund” en liten stund. En klart underskattad och skitrolig lek för alla utom hunden.

Här ser vi Stor som norsk skurgumma?

DSC00434

Oerhört underhållande look på en portugist.

Sen kan man dra ner den och titta hur lång tid det tar innan han får av sig den själv och hur många möbler han råkar gå in i innan den åker av.

DSC00439

“Det bidde mörkt”

Mina pojkar är väldigt tålmodiga med sin dumma dumma mamma.

Jag gissar att han kände sig ungefär så här.

nejnejstor

“Nej nej mamma, SLUTA nu … “

Jag fnissar lika mycket idag.

Sen vill jag i och för sig skylla just den här looken på PGW som lärde mig att afghanhundar faktiskt har på sig ungefär sådana här som “matmössor” för att inte lägga hår och öron i maten. Det hade jag ingen aning om. Och det har jag såklart talat om för Stor.

Han är lite lite gramse på PGW nu. Och HAN är långsint.

Nu skall jag äta chips. Och klia hundmage. Antagligen även stoppa några av chipsen i hundmagen.

Ni?

Tack och LOV för alla medkännande kommentarer

Posted on | by Victoria | 38 Comments on Tack och LOV för alla medkännande kommentarer

Först och främst har jag skrattat SÅ mycket åt kommentarerna och sen har jag konstaterat att män verkar vara sådär generellt skithopplösa. Även om just mitt exemplar är extremt modig (dumdristig?) som först ger bort en våg och sen en motionscykel. Och så gläder det mig att Micke faktiskt inte höll med maken, trots att män har en tendens att hålla ihop mot dumma fruar. Det måste ju verkligen betyda att den lagvigde är ute och cyklar (pun very much intended).

Nåja. Jag surade mest hela dagen igår. Verkligen surade ordentligt och tyckte att födelsedagar och män kunde ta sig i arslet. Och så grät jag några skvättar till för att jag kände mig väldigt dramatisk och arg och så smidde jag ondskefulla planer som involverade inköp av egen present samt en hel del tankar på att ställa in hela födelsedagen. Bara skippa den, ringa till mamma och säga att de kunde stanna hemma, göra samma sak med pappa och så avboka bordet och sitta hemma och fortsätta surtjura iklädd OnePiece HELA kvällen. Det var precis det enda jag ville.

Då ringde det på dörren. Mitt i surandet. Utanför stod Halvkusin med en presentpåse och en Budapestlängd. Vips gick surningen över. För vi satte oss i soffan och pratade skit om saker i allmänhet och vissa män i synnerhet och sen var det för sent att avboka kvällens begivenheter. Man skulle kunna säga att hon inte bara räddade mig från ett långt straff på Hinseberg utan även min relation med föräldrarna pga icke inställd familjemiddag.

Sen duschade jag. Vilket var välbehövligt. Och så kom mamma med man med tåget från Göteborg.

Efter att ha fastnat i en hårblogg häromdagen och nästan köpt alla produkter i hela världen som det stod kunde göra håret både tjockare, längre och bättre (jag är extremt lättpåverkad när det kommer till hårreklam eftersom jag har tunt och fånigt hår), men hejdat mig från inköp (köpstoppet för guds skull) så blev jag sugen på att gå au natural i håret. Det vill säga låta det självtorka, acceptera de förhatliga krullarna och göra någon slags uppsättning. Något som ALDRIG händer. Tydligen blev jag mer påverkad än jag trodde i alla fall.

Så. För er som undrar hur det ser ut när man faktiskt försöker styra upp hatkrullarna och leva med dem under en hel kväll, here it is:

IMG_5756

De lever sitt eget liv trots fruktlösa försök att styra upp dem. Kommer ni ihåg saltvattenbadkortet från i somras? Den frillan skapades genom att sova på saltvattenblött hår. Med facit i hand blir det ingen större skillnad när jag kämpar med att försöka styra krullarna åt något slags håll?

Men, jag hade åtminstone Frost-spännen i håret igår kväll. Present från fyraårig systerdotter och oerhört tjusiga.

IMG_5759

Nu kan vi väl, en gång för alla, bara avsluta den där diskussionen om att självfall/krullar är en POSITIV sak? Än slank de hit och än slank de dit och oftast slinker de ner i diket.

Ja. Kvällen spenderades på restaurang med föräldraparen. Humöret var aningens bättre som sagt. Jag fick finkrämer (med chakra water … fniss) av syrran, pengar av mormor att köpa vad jag vill (de ingår numera i ondskefull presentplan för att kompensera sugig födelsedag), presentkort av mamma och av pappa fick jag ett skräddarsytt skrivbord i en av smuttarna enligt mina önskemål.

Det sistnämnda har jag av förklarliga skäl inte fått än. Men jag planerar att sätta honom i arbete snarast och det kommer bli skitbra.

Och slutligen, när jag faktiskt hade slutat sura sådär jättemycket så läste jag lite mer noggrant vad det var för jäkla motionscykel jag skulle få. Man kan tydligen koppla iPaden till den och cykla med någon app mot Google Maps. Det vill säga välja vilket ställe man vill. Det tyckte nörden i mig var en lite förlåtande och underhållande egenskap.

Nu planerar jag att börja cykla i Danmark. För att det är platt och inte har särskilt många uppförsbackar (smart). Sen kommer jag vidga mina vyer och cykla i New York, Paris, London och gudvetvar mer.

Jag skall definitivt cykla hem till Robbie.

Det här kan nog (och det här säger jag motvilligt) kanske bli lite intressant ändå.

Men man ger fan inte någon en våg och sen en motionscykel i alla fall. Punkt.

Ett stort, hjärtligt och kärleksfullt tack för alla grattis. Det värmde mer än ni anar. Nu skall jag smida vidare på mina ondskefulla planer (som involverar ritplatta), vad skall ni göra?

Om man skulle ta och sänka ribban lite?

Posted on | by Victoria | 53 Comments on Om man skulle ta och sänka ribban lite?

Och då skall man komma ihåg att ribban är rätt låg. Jag är inte särskilt high maintanance. Tycker jag åtminstone.

Men jag börjar med ett HIPP HIPP HURRA för mig själv (eftersom ingen annan i hushållet hurrar).

Jag ÄLSKAR födelsedagar, men jag hatar att bli äldre. Jag älskar andras födelsedagar lika mycket som mina egna, eller ännu mer. Älskar att ha hittat den perfekta presenten, hemlighetsmakeriet och överraskningsmomentet. Dessvärre har jag en lagvigd som är min raka motsats, han avskyr det och han avskyr att stå i centrum på egna födelsedagar och hjärncellerna jobbar inte ihjäl sig när vi går mot annans födelsedag. I det här fallet min.

Av den enkla anledningen är uppvaktningen en aning … ojämn (för att uttrycka sig MILT). Han har briljerat med frukost på sängen och diamantring i paket (ett antal år sedan). Men han har även icke-briljerat när det kommer till presentavdelningen. Dock är det inte presenten som är viktigast, det viktigaste för mig är frukosten på sängen, jag blir lika glad för ett glas O’boy och en torr bulle som jag blir för en tårta med en manlig strippa inuti (det sistnämnda har jag dock aldrig fått – tack och lov?!) och ett “grattis”. Blomma och kort är en bonus. Och DET brukar jag alltid få. Frukost på sängen i någon form alltså, inte strippor eller nödvändigtvis blommor (det är ju ändå i januari och brukar vara kallt och svårt att gömma).

Varje år inbillar jag mig mer och mer att jag inte bryr mig, så till den milda grad att jag tror på det själv innan det är dags för födelsedag. Just för att det inte är speciellt kul att bli äldre, men varje år på min födelsedag inser jag att jag visst bryr mig och att jag blir skitjävlaglad över sänguppvaktning. För det skall vara så, det har alltid varit så och i vår familj har födelsedagar alltid varit en big deal. Det har varit smusslande med paket, tårta och skönsång (nåja) och man behöver inte gå längre än till pappa för att inse att det här med big deal födelsedagar aldrig kommer gå över. Han är fortfarande lika barnslig som jag och ÄLSKAR det. Både sina och andras.

Häromdagen när vi var och käkade med Halvkusin mumlade den lagvigde något om att det skulle komma en bra present. Och dyr. Men mest bra och jag hade tydligen nämnt någon gång att jag ville ha en sådan (vad det nu var) och att den kunde vinklas som elak i bloggen. Då blev jag lite fundersam. I år hade jag ju ändå en önskelista liksom, ritplatta eller symaskin (hur länge skall jag behöva önska mig den förbaskade symaskinen?).

Man kan nog säga att den här födelsedagen, hittills, ligger på topp tre-listan över SÄMSTA födelsedagar. Och att jag sjunger “Får man inte va gla på sin födelsedaaaa” oavbrutet.

Maken sa grattis tio minuter över midnatt innan han somnade. Imorse gick han upp först (och väldigt tidigt för att vara han) medan jag låg kvar och sov räv lite, i spänd förväntan. Ända tills jag hörde att han gick ut i vardagsrummet och satte sig i farbrorfåtöljen för att kolla på morgon-tv. Och där satt han. Tills han gick förbi sovrummet, såg att jag var vaken och då sade han “godmorgon”. GODMORGON?

Då blev jag fem år och skitbesviken. Inte. Ens. Frulle. På. Sängen? Det får jag ju alltid?

När man är fem år och skitbesviken gråter man Lille Skutt-tårar och plutar med underläppen. Det gjorde även jag och då gick jag upp och talade om precis hur femårigt besviken jag var. Och fick svaret:

– Men jag trodde verkligen inte att du brydde dig i år?

Alltså! Var skall jag börja? Min enda fråga var bara “KÄNNER DU MIG ELLER?”, sen satte jag mig i soffan och fortsatte pluta och tjura.

Då kommer kommentaren “men jag har en fin present, men den verkar ha suttit fast i Uddevalla i ett par dagar så jag vet fortfarande inte om den kommer idag” och så visar han beställningen han gjort.

Håll i er nu.

Verkligen håll i er.

Om man trodde att en våg i julklapp var lite … oromantiskt så var det intet mot vad som komma skulle tydligen.

Genom mina femårigt tåriga ögon ser jag en bild på en snordyr MOTIONSCYKEL.

*paus för mordiska tankar*

Ja, jag har nämnt att jag skulle vilja ha en eftersom jag suger på att ta mig till gymmet. Ja, jag har sagt att jag verkligen skulle vilja ha något att träna på här hemma. Det är inget jag har tjatat om (som jag har gjort om ritplatta och symaskin), men det har varit uppe på tapeten ett antal gånger det senaste året, det erkänner jag.

MEN ATT FÅ EN VÅG I JULKLAPP OCH EN MOTIONSCYKEL I FÖDELSEDAGSPRESENT?

Förlåt. En bild på en motionscykel. Och ingen frukost på sängen.

Jag vet att det är ett ilandsproblem, men det är mitt ilandsproblem. Herregud så avundsjuk jag är på kvinnor som har män som förstår sig på viktighetsgraden av något slags födelsedagsfirande.

Ikväll skall jag fira med tillresande öm moder och man, och pappa med styvmor.

Jag är osugen. Minst sagt.

En motionscykel alltså.

Men okay, när den väl kommer skall jag cykla skiten ur mig, bli orimligt snygg och smal, åka och träffa Robbie Williams, gifta mig med honom istället och fira alla kommande födelsedagar med honom sjungande Angels i örat på mig.

*suckar dramatiskt*

“Ba(c)kspegeln” funkade inte alls faktiskt

Posted on | by Victoria | 6 Comments on “Ba(c)kspegeln” funkade inte alls faktiskt

Och jag var tydligen inte ett dugg ensam om att ha kommit på det där med rövfoto med selfie stickan.

I vilket fall som helst så tog jag ett rumpkort, förfasades så till den milda grad att jag fick svår andnöd medan jag bestämde mig för att leva på luft, vatten och kärlek resten av mitt liv, men cirka elva minuter efter fototillfället kom jag på att det låg en ensam chokladkaka (damn you på Marabou som uppfann Salta Mandlar) i skafferiet.

Då gick jag och hämtade den och tröståt upp hela alldeles själv på rekordkort tid. Personbästa faktiskt. Sen beslutade jag mig för att fortsätta äta choklad och istället sluta ta rumpkort med stickan. Att leva i förnekelse har aldrig skadat någon.

Nej, det fotot kommer inte upp här. Men jag kan måla en bild med ord. Tänk 15 kilo keso förpackat i plastpåse, det överensstämmer hyfsat med verkligheten.

Sen var det dags att äta middag med Halvkusin på stamhaket och på vägen dit upptäckte jag att någon hade vandaliserat bilen på gatan. Vandalerna här verkar hyfsat harmlösa och ganska talangfulla, men de måste ha något emot just oss eftersom det bara var vår bil av alla på hela gatan som hade fått en släng av … sleven?

IMG_5753

Jag är imponerad av detaljerna faktiskt. Det gick liksom inte att göra annat än att fnissa, ta kort och fortsätta gå medan jag fnissade lite till.

Sen åt jag enorma mängder mat plus efterrätt och helt plötsligt hade sex timmar försvunnit ihop med Halvkusin på restaurangen.

Det var lika roligt att prata skit igår som det var i förrgår och det här med att leva på luft, vatten och kärlek verkar inte vara min grej alls.

Om man skulle ta och äta lite efter frukost-choklad kanske?