Jag ÄR fäschon!

Och extremt före min tid. Så nu kommer ett “VAD VAR DET JAG SA?”.

Minns ni mina Birkenstock som jag spontanhandlade sommaren 2013?

Som jag även fick några hånfulla kommentarer för, eftersom jag i min tur hånade (och fortfarande hånar) Crocs.

Häromveckan var jag på lokala skoplejset, ni vet de som har de där pruttsnygga bikerstövletterna som jag har? Hela skoaffären var full med sjuksköterskeskor, det vill säga praktiska och faktiskt snygga Scholl och Birkenstock. Vi snackar mängder av olika modeller, färger och design. Förvåningens finger i häpnadens mun, så jag frågade vad som hade hänt. Blev lite orolig över att alla leverantörer hade sagt upp kontrakten med skoaffären utom just de fotvänliga märkena.

Näerå, det visade sig att just Birkisar och Scholl var HETASTE trenden i sommar. För alla, inte bara kulturtanter och sådana som spontanhandlar vad de flesta anser vara smaklösa klädesplagg sommartid. Det går liksom inte att komma ifrån att både Birkenstock och Scholl är mumma för fötterna.

Men efter att ha blivit nedröstad och fått höra att de pjucksen möjligen passar som innetofflor så är det just det de har fått vara och jag har gått här med skammens rosor på kinderna och inte pratat om det mer med er. Jag berättade inte ens att jag köpte ett par till Birkenstock sommaren 2014, det gjorde jag i smyg. Och så har jag bara haft dem inomhus.

Nu har jag fått upprättelse *pekar med hela handen*. Jag råkar bara vara ett par år före alla andra.

Det är dags för mig att sluta skämmas och hög tid att ni börjar skämmas.

Idag invigde jag stolt och rakryggat förra årets inköp när jag var på Ica. De jag har hemlighållit för er.

IMG_6316

Jag är svinmodern. Och det skadar inte att de är sjukt praktiska och bekväma.

Sen hindrar det ju inte att jag även älskar andra skor som inte är lika praktiska men ännu mer svinsnygga, jag menar bara mer att ni faktiskt skall lyssna mer på mig. Det jag säger idag kommer bli haute couture om ett par år, mark my words.

Vad säger ni nu då?

HAH!

Är det här det som kallas säkra perioder?

Eller snarare säker period. Skitlång period. Hela livet faktiskt.

Det finns ju de som inte har sina hundar i sängen, vilket är för mig totalt främmande, men var och en blir salig på sitt sätt. Men man måste ju ge dem cred för att de är ett väldigt hormonvänligt preventivmedel faktiskt.

Inatt slog de dock alla rekord. Nästan personbästa faktiskt (eller om det nu heter hundbästa?). Liten skedar och Stor ligger på kudden med mitt huvud som kudde.

IMG_6310

Men jag verkar ju tycka att det är ganska mysigt. Eller så är jag härdad.

Ignorera blåmärkena. Liten har blivit betydligt bättre, men han har inte helt lärt sig att inte bita sin älskade mamma i gäddhänget och jag överväger att tatuera blå vågor över hela armarna för att jag skall se lite mindre misshandlad ut och lite mer gangsta.

IMG_6313

Det ser nog mindre bekvämt ut än vad det är faktiskt och det är då man är glad att man har en man som åtminstone har vett på att ta kort på hundinstallationen mitt i natten.

Syns det ens att det är två jyckar eller ser det ut som att jag ligger och sover med en minkpäls runt mig?

Jag ser i alla fall två hundnäsor om jag tittar noga.

Däremot ingen människonäsa.

Undrar om jag kunde andas?

Godmorgon.

Släkten är bäst (ibland)

Min ömme fader gav mig ÅRETS gapskratt igår. Faktum är att jag fortfarande fnissar lite när jag tänker på det, men först, gårdagens förmiddag i text. Jag fick nämligen inte fota.

Igår morse var vi på husvisning här i stan (ja, vi bråkar och jag vill mörda honom, men oftast går det över … och kommer tillbaka). Ett hus mitt i stan, ännu närmare pappas kåk (hur det nu är möjligt) och väldigt nära plejset vi bor i nu. Ungefär vad vi har letat efter lägesmässigt eftersom vi är petiga och absolut inte vill bo utanför stan eller ens på fel sida Strömsvattnet. Se det som innanför tullarna i Stockholm eller vallgraven i Göteborg fast i mini-miniatyr?

Om man jämför med att bo i en göteborgsk förort avståndsmässigt så hamnar man typ i fucking Åmål om man bor i Strömstad, men i Frölunda om man åker från centrala Göteborg. Skillnaden här är alltså ett par hundra meter istället för kilometer. Och i stan är det svårt att hitta hus som har allt på önskelistan. Läge, tomt och inget man behöver hålla på att renovera ihjäl sig med. Vi har tillräckligt med renoveringsobjekt (det mest komplicerade är obviously maken själv).

Gårdagens visning var inte en vanlig mäklarvisning, det var Kronkalle som visade och det var därmed en exekutiv auktion. Det var nytt för mig. Det betydde att man bara fick se huset från utsidan på bilden på Hemnet, ingen planritning och inga interiörbilder. Vilket kanske var tur.

Läget var skitbra, bortsett från att det var en hörntomt som vetter mot skolan. Men jag tänker att vi är vana vid lite oväsen mest hela dygnet, med en skola bredvid kan vi åtminstone minimera det till dagstidsoväsen?

Nu kommer jag låta som värsta snobben. Men jag är så JÄÄÄÄÄVLA trött på att bo i lägenhet på tredje våningen. Jag är inte van vid det för jag har aldrig gjort det. Det är dock inte själva lägenhetsboendet jag hatar, det jag HATAR är att inte kunna gå upp i underbyxorna mitt i natten och släppa ut hundarna om de eventuellt måste ut och göra det stora eller det lilla. I lägenhet på tredje våningen måste man klä på sig själv (onepiece) och klä på hundarna koppel.

Vid närmare eftertanke låter kanske inte det hatet så himla snobbigt? Jag har alltid haft hund, jag har alltid haft hus och nakenpromenader är VIKTIGA för mig.

I alla fall, den exekutiva auktionen. Den fungerade inte alls som en vanlig husvisning. För det första såg det ut som om de hade kastat ut ett halvt hus på tomten. Gamla frysboxar och annat diverse som jag inte ens tittade på. För det andra, och nu uttrycker jag mig milt, huset var inte direkt homestajlat. För det tredje hade de låtit grannen bygga en svinstor träkoja åt sina barn i just det päronträdet som stod precis på tomtgränsen. Halva kojan hängde således över tomten som var till försäljning och halva på granntomten.

Jag är svindålig på att se potential. Vissa människor har talang för det, andra inte. Jag har det absolut inte, men jag försökte bortse från utsidan och jag tror att jag lyckades. Problemet var Kronkalle. Eftersom det var två fogdar därifrån som stod för husvisningen, inte en mäklare. Mäklare säljer medan fogdarna verkade leka bad cop – good cop. En var skittrevlig och den andre var en smula … träig? Jag råkade fråga Herr Träig hur det funkade med besiktning av huset. Det var tydligen inte aktuellt, eller rättare sagt, det var tydligen det jag själv gjorde när jag gick runt och tittade i huset. Hade jag vetat det hade jag åtminstone tagit med mig en mögelhund?

Strunt samma, huset var helt okay för att vara högt och smalt, lite som ett stort annex. Har inte riktigt klurat ut om jag kan tänka mig att bo där än, men det jag undrar är mest hur det funkar när försäljningen funkar som en vanlig gårdsauktion och om man eventuellt köper grisen i säcken? Kronkalle såg hemskt bister ut så man ville inte direkt störa honom med för många frågor och jag gillar frågor.

Efter visningen passerade vi ömme faderns hus och han stod som vanligt i blåbyxor och donade i garaget så vi stannade och pratade lite strunt.

Sen kom Det Stora Brytet.

Jag känner min pappa rätt väl och trodde att jag hade koll på de flesta av hans goda och mindre goda sidor. Som till exempel att han blev dödligt uttråkad av att gå i pension och spenderar osunt mycket tid i garaget med att uppfinna saker (som oftast redan finns) och att ringa mig minst en gång varannan dag.

Nu har han ju faktiskt haft händerna fulla och spenderat sisådär två år med att planera och bygga hus, sen blev huset dessvärre färdigt och man skulle kunna se det som att han gick i pension en gång till. Än värre blev det efter stroken när han slutade röka. Först var det ett något svajigt humör (han är vanligtvis en väldigt stabil person i humöret) och sen var det grejen med att alltid ha något i händerna. På sistone har det varit antingen mat eller verktyg. Väldigt mycket ätbara saker och nästan lika mycket spännande verktyg, vilket har medfört en viss viktuppgång. Som han lider av mer än en anorektisk Victoria Secret-modell. Han avskyr det. Så han promenerar ganska mycket (nåja … ganska alltså).

Problemet är bara att han även lider av portvinstå. Som jag fnissar jättemycket åt i smyg, eftersom portvinstå är en vällevnadssjukdom som gamla feta kungar hade eftersom de åt och drack måttlöst, fick portvinstå som gör svinont och antagligen lade grunden till en del ogenomtänkta krigsförklaringar då smärtan gjorde dem lite … argsinta?

När han får podagerskoven gör det verkligen svinont i en vecka, han kan inte promenera och så äter han några extra bakelser medan han sitter still. Någon som ser ett moment 22 i det här? Jag gör det i alla fall. Till saken hör att han inte är fet, har aldrig varit fet, han har alltid varit lång och smal som en tarm. Men han lider lika mycket av sin nya kulmage som jag lider av mitt gamla arsle.

Så. Ja. Vikten då. Den blir ju inte bättre.

Igår fick jag reda på att han hade uppfunnit en sak i garaget.

11169881_862314887140787_7859273137186776567_n

Han är ingenjör. En envis sådan.

När vi fick syn på den här installationen skrattade vi så mycket att vi nästan trillade omkull för den är avancerad.

Någon som vill ge sig på att gissa vad det är innan jag talar om det och vad vi har döpt installationen till?

Oj då

Jag somnade. Ungefär en minut in i programmet. Sen drömde jag att jag skrev i bloggen (helt sant, jag drömde faktiskt det).

Viktig Fråga.

Jag är SKITARG på maken. Verkligen topp tunnor RASANDE. Vi snackar osande medeltidsilska nu.

Det här kromosomfelsexemplaret kommunicerar inte särskilt bra (DET kommer inte som en nyhet). Med ojämna mellanrum upplyser jag honom om att det inte funkar med icke-kommunikation eftersom jag inte är tankeläsare. Säger man att man skall åka till Ica och komma om en stund för att sedan vara borta från tidig förmiddag till sen kväll (totalt 14 timmar) så är det INTE självklart att man som fru hajar att i begreppet “åka till Ica och vara borta en stund” ingår FLER saker. Många fler saker. Som att ta en sväng till Jula i Uddevalla, installera elgrejor på torpet och göra avloppssaker hos en nyflyttad kompis. Säger man Ica så menar man ICAAAAAA, inte fyrtiotusen saker man råkar komma på under tiden.

När maken säger Ica kan det betyda precis vad som helst. Och han ringer inte för att tala om varför han, enligt mig, försvinner från jordens yta och aldrig kommer hem. Det slutar ALLTID med att jag ringer honom och frågar VAR I HELVETE HAN ÄR.

Sen är han även av sorten som inte är särskilt bekräftande. Mer typen som säger “jag älskar dig och om jag skulle sluta älska dig så lovar jag att tala om det, tills dess kan du utgå ifrån att jag älskar dig och då behöver jag inte säga det mer än möjligen en gång vartannat år”.

Man kan säga att vi har kommunikationsproblem. Värre än SJ och Banverket tillsammans. Och just det här samtalade vi om i söndags och han påstod sig förstå (IGEN, oklart vilken gång i ordningen han håller med utan att ha lyssnat).

I måndags skulle han bara åka till sin pappa. Han kom inte hem på tolv timmar. Igår skulle han BARA göra något annat och försvann igen. När han väl kom hem hade jag blivit medeltidsarg och frågade om han överhuvudtaget hade plats för NÅGOT annat än skitfakta om stora båtar och andra världskriget i sin hjärna. Det påstod han att han hade.

Då påminde jag honom om kommunikationsproblemen och att han alltid försvinner.

Det grälet löste han genom att gå ut genom dörren och försvinna. Han är en sån där dramakärring som smäller i dörrar och slänger på lurar i örat. Sen såg jag honom inte mer för jag sov på soffan och han kom hem sent.

Män påstår att kvinnor är komplicerade?

Finns det män som kommunicerar frivilligt och utan tumskruvar och kinesisk tortyr eller finns det någonstans man kan lämna dem på kurs (hjärntvätt)?

(Sen skall jag berätta om den här dagen så här långt. Den har varit underlig och händelserik, men det tar vi sen.)

Meh!

När jag var hos Enlisailivet och pussade på valp sa jag att det var läääääängesedan jag hade migrän. Men jag glömde kasta katten över axeln, knacka i trä, spotta på saltet och säga “peppar peppar”.

Gissa vem som fick sota för det sen. Rejält.

Nu kollar vi på fruarna hörrni.

// Murphys kompis