Det här med smycken

Jag är antagligen sist på bollen nu, men lördagen ägnades åt att svära ve och förbannelse över cancer och att vara maktlös. Och så letade jag fotografier, bland alla mina tiotusentals (eller mer) foton medan jag var ledsen, maktlös och heligt förbannad.

Men jag beställde de här. Och jag bestämde att de absolut inte ingår i något som helst köpstopp faktiskt. Gissar att jag är sist på bollen med att köpa och använda de här.

FullSizeRender(2)

De kom idag och nu har jag på mig ett av varje och kommer eventuellt aldrig att ta av mig dem.

Men sen finns det ju andra smycken med, som Behå-Helene har fått mig att snöa in totalt på. Eller ja, det började med att hon visade en ring med safirer som vi inte har råd med alls och den var SÅ fin. Safirer är blå, jag älskar blått och nu vill jag ha en safirring. Eller kanske en med topas åtminstone. Sen berättade Enlisailivet (varför kommer aldrig min man med ringar och frågar om vi skall gifta om oss?) att hon hade varit hos min hovjuvelererare Nordstans Guld och diskuterat ringar med dem. Och då var det ju helkört.

Gårdagkvällen spenderades med att leta på diverse mer eller mindre obskyra auktionssajter efter något slags fynd. Vissa länder är ju betydligt billigare än vad vi är på guld och stenar.

Nu har jag ungefär 67 bokmärken med olika ringar som jag vill ha. Men som fortfarande är för dyra att köpa på chans, de flesta är för dyra för att köpa oavsett chans.

En gång gjorde jag ju det, i Thailand, köpte en ring för fyra papp som jag inte gillade som sedermera värderades till 30 papp av hovjuveleraren och fick bli en av grundplåtarna i en helt annan ring som jag numera aldrig tar av mig. Man kanske inte alltid skall räkna med att ha sådan bonnröta?

Men jag har hittat två sidor där man kan designa sina ringar själv. Rena rama himmelriket och det blir så snyggt att man tuppar av lite om man bara får drömma (om man inte drömmer kommer Lyxfällan och ringer på dörren och tvingar mig att sälja det ändå).

Kolla här.

Screen Shot 2015-02-18 at 16.22.41

Vitguld, safirer och topaser. Och så här ser den ut på en hand. Jag dör snygghetsdöden lite.

Screen Shot 2015-02-18 at 16.22.51

Den ringen kostar bara 1000 DOLLAR. Som hittat.

Sen råkar man hitta en annan modell (det finns alltså hur många som helst att välja mellan). Som är större.

Screen Shot 2015-02-18 at 16.24.23

Alltså ursäkta, men den här står det verkligen mitt namn på. Tyvärr står det även 53.000 DOLLAR på prislappen med.

Man kan säga att anden är villig men köttet är svagt, när man ser den PÅ.

Screen Shot 2015-02-18 at 16.24.35

Om man däremot byter ut safiren mot topas och topaserna vid sidan om mot akvamariner så kan man få den till de facila priset av 3000 dollar.

Jag skall alltså inte köpa den, men man kan väl drömma. Och fortsätta leta på obskyra autionssajter. Jag har hittat en del andra till fyndpriser men det är inget som kan mäta sig med de här två.

Om någon annan drabbas av akut göra ring-sug kan ni gå in på www.gemvara.com. En varning dock, man fastnar. I timmar. För det är läskigt roligt.

Eventuellt lite livsfarligt för plånboken med, om man inte sätter sig på den innan man börjar?

Kärlek och toffelfunderingar?

Ni vet ju redan att Liten bär omkring på tofflor. Helst tofflor eller Uggs, allt med ludd i duger (som till exempel cashmere – jäkla finsmakare).

Det betyder ju att jag för en ständig kamp mellan mig och jycken om att ha åtminstone ETT komplett par tofflor att sätta på fötterna, något som inte är helt lätt.

Exempelvis trodde jag att jag hade överlistat honom häromveckan. Jag plockade upp alla ensamma tofflor och Uggs och lade i en garderob för att sedan fylla på just den garderoben varje gång jag hittar ny ensam toffla. Då borde jag ju så småningom ha flera maka par.

Trodde jag ja. Garderoben har skjutdörrar. Liten hade tydligen järnkoll på vad jag gjorde med “hans” älskade tofflor och någon dag förra veckan tyckte jag att det var lite konstigt att jag bara fyllde på och fyllde på men högen i garderoben blev liksom inte större? Samma dag tog jag tjuven på bar gärning. Ovanligt orutinerat av mig att lägga dem i garderob med skjutdörr faktiskt, djur är klipska och det var med väldig snits han kickade till garderobsdörren med nosen, öppnade därmed dörren till himmelriket och tog för sig.

Nu behöver jag ny plan. Och så behöver jag verkligen hitta makan till mina enda Birkenstocktofflor, den är spårlöst försvunnen och har varit i flera månader. Det retar ihjäl mig.

Men imorse upptäckte jag en helt ny variant av tjuvande när jag vaknade.

Varje kväll när jag går och lägger mig slänger jag kläderna på en stol vid sängen och sedan kliver jag ur tofflorna nedanför sängen. Med vetskapen att de kommer bli snodda, men just det paret brukar inte ta sig längre än till köket under natten. Även små jyckar behöver ju sova.

De senaste nätterna har jag sovit rätt krattigt, mer krattigt än vanligt, men inatt har jag faktiskt stensovit. Bestämde mig redan igår kväll för att jag även skulle få sova tills jag ville gå upp. Inte när klocka, hundar eller annat tycker att jag skall gå upp. Det var svinskönt faktiskt.

DÖM om min förvåning när tofflorna, helt otippat, stod här när jag slog upp mina ljusblå.

IMG_5931

Båda två! Nere vid mina fötter? Bredvid varandra?

Jag vet att jag absolut inte ställde dem där när jag gick och lade mig. Den jycken är full av överraskningar.

Så vi stannade kvar i sängen och kramades. För att han var en raring som inte hade slarvat bort mina tofflor.

IMG_5935

Man får ta de dåliga sidorna med de bra, för han är en jävel på kärlek med.

IMG_5939

Och lika bra på kyssar.

Nu när jag funderar på det så är faktiskt män rätt redundanta när man lever med inte bara en, utan två pusshundar.

Som dessutom ställer fram tofflorna vid fotkanten på morgonen.

Måndag alltså?

Jag kan ju börja med att berätta vad som hände INNAN skiten träffade fläkten.

Jag gjorde naglar som matchade tatueringen.

nails

Eller ja, jag gjorde dem inte. Som vanligt Jessica. Men jag blev väldigt väldigt nöjd.

Sen har jag äntligen, efter TRE veckor som dammsamlarcykel, fått min högertrampa.

Först cyklade jag från Strömstad Station …

IMG_5925

… till pappa.

Vinka till vår bohusgröna port på höger sida?

IMG_5927

Det visade sig vara 0,7 kilometer i uppförsbacke. 700 meter. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma fram.

(Hett tips, cykla inte i varmt rum iklädd fleeceonepiece)

Men fram kom jag. Fast Google Maps var lite daterat, det fanns inget hus där det numera finns ett hus och där det bor en pappa.

IMG_5929

Det fanns bara gröna träd, buskar och en vit utemöbel.

Sen tänkte jag variera mig lite och cykla till Halvkusin.

IMG_5923

Men det var alldeles för mycket bilar och såg rent ut sagt livsfarligt ut att hoja där. Sen behövde jag faktiskt vila med, efter mina 700 meter.

Nu funkar den i alla fall. Planen är att cykla sig igenom ett avsnitt av Breaking Bad varje kväll.

Men jag skall absolut inte börja i uppförsbacke eller ha OnePiece på mig. Med tanke på att det var minst 20 kilo sedan jag tränade sist så skall jag cykla naken.

Det känns på något vis passande när jag ändå skall cykla hem till Robbie så småningom?

Och hörrni, tack för alla era värmande hälsningar. Det har varit en jävligt ledsam helg och ledsamheterna är inte slut ännu.

Jag har en enorm lust att ge 2015 en stor fet spark i röven faktiskt.

Kära 2015 – du kan dra åt helvete

Jag trodde att vi var överens om att du skulle vara lite snällare mot mig än din föregångare 2014, men inte då.

Ett dödsfall i familjen för ett par veckor sedan och ytterligare ett inatt. Min älskade farbror som inte var ett dugg gammal.

#fuckcancer

Bloggen tar därmed lite stängt över helgen.

Guilty Pleasures

Idag har 50 shades of Grey biopremiär och jag kommer högst troligt att gå och se den. Av samma anledning som jag läste böckerna, inte för att det är litterära mästerverk utan för att jag var sjukligt nyfiken på vad allt snack handlade om.

Med tanke på vilken jätteindustri den grå trilogin blev dristar jag mig till att gissa att MÅNGA av er har läst böckerna och att alla har en alldeles egen bild i huvudet av hur Mr Grey faktiskt ser ut. I mitt huvud såg han ut ungefär så här.

chace-crawford
(Nate i Gossip Girl)

Han såg absolut INTE ut som whatshisname som faktiskt spelar Mr Grey i filmen. Vådan av att ha läst böcker och skapat en egen bild.

Anastasia i filmen ser inte heller ut som min påhittade version. Och verkar dessutom inte lika … rart klumpigt oerfaren som hon är i första boken.

OM ni funderar över att gå och se filmen så vill jag att ni skall ha det här i bakhuvudet. Mr Greys karaktär är baserad på författarens make och han ser ut så här.

o-50-SHADES-HUSBAND-facebook

Jag vet inte riktigt, men SÅ tror jag inte att någon har föreställt sig BDSM-mannen med märkeskostymer och sexpack?

Boken som får mig att undra hur författarens egna sexande går till. Den absolut bästa meningen i boken är, enligt min ödmjuka åsikt, den här:

“His pointer finger circled my puckered love cave. ‘Are you ready for this?’ he mewled, smirking at me like a mother hamster about to eat her three-legged young.”

Puckered love cave och mother hamster alltså?

Jag tror inte att hon ens har skrivit ordet vagina någonstans i hela boken, det är omskrivningar för hela slanten. Jag som avskyr ordet snippa hade valt det över puckered love cave eller inner goddess alla dagar i veckan faktiskt. Sen är det något med att hans snopp är som en “rod of steel covered in velvet” (disclaimer; jag har inte boken framför mig och kan därmed ha felciterat någon oviktig detalj, men ni hajar).

Men jo, klart jag kommer se den. Eftersom jag sträckläste alla tre böckerna under influensa förrförrförra julen. Under the influence av influensa går allt att läsa.

Sen fattar jag inte riktigt de häringa feministiska hatstormarna kring just boken, men det kanske är jag som är puckad (puckered)?

För mig var första boken som en sjukt dålig Harlekinroman som ingen alls korrläst. Boy meets girl, girls meets boy, girl har mandelformade ögon, nougatfärgat hår och möjligen puckered lips. Boy har sexpack och ögon med samma färg som havet som girl drunknar i. Love at first sight med himlastormande förälskelse, missförstånd uppstår (ALLTID och utan undantag) så boy förlorar girl, girl förlorar boy och girl och boy är ledsna jättelänge på varsitt håll. Gärna med stort geografiskt avstånd mellan sig. Hur ledsna de än är har faktiskt båda sin STOLTHET att tänka på så ingen hör av sig till den andra. I slutet återförenas de av slump, lever lyckliga och snygga i resten av sina liv och kommer aldrig in i någon vardagsslentrian där de ligger i mysbyxor med chipsfläckar framför tv:n och käkar tacos till fredagsmyset. Nehejdå, de fortsätter vara kära och skitsnygga.

Det är alldeles för lite OnePiece i Harlekinromaner helt enkelt.

Så. Ja. Det var väl ungefär så jag läste första Greyboken. De som tyckte att den var en feministisk katastrof läste den som att Ana blev utnyttjad och nedtryckt av pampig och rik Grey. Jag läste den som girl meets boy, boy har svåra issues med barndom, men det är ändå girl som är den starkare av de två och får honom wrapped around her lillfinger (TROTS att han faktiskt har en stålstång täckt av sammet?).

Bok två och tre är faktiskt något bättre. Det känns i alla fall som att någon har betalat för en korrläsare. Eller spökskrivare.

Men Grey ser INTE ut som författarens man. Hur man än vänder och vrider på det faktiskt.

Fundera över den bilden om ni skall kolla på filmen hehehehe.

(Sen har en betydligt finare nyans av grey födelsedag idag, jag återkommer i ärendet)

// OnePiece och vardagslunk FTW