När jag var på trattjakt igår åkte jag via lägenheten för att hämta kameror och stativ, men jag hade tydligen lite bråttom. Jag har en ryggsäck, modell mindre, hemma där jag förvarar det jag använder mest i form av kamerahus, objektiv och laddare och så har jag en skitstor ryggsäck där jag förvarar allt som är fotorelaterat. Den sistnämnda ryggan får oftast stanna hemma eftersom den väger lika mycket som en hjullastare och det fick den göra även igår. Jag kastade bara ett getöga ner i den mindre väskan och konstaterade att innehållet var intakt och att laddarna låg där.
Fint så. Man behöver inte tio objektiv för att plåta månen.
Sedan rev jag åt mig ett stativ på vägen ut och tyckte att jag hade sådan jäkla koll. 33 år sedan sist liksom och nästa gång det är superblodmåne är jag 63 år (hej och välkommen åldersångest i kubik), det får man ju bara inte missa. Jag var laddad och riggad och hade prylarna på plats.
Alarm ställdes på 03.40 och jag låg i bingen i hyfsad tid. Sjukt nöjd med mig själv och min framförhållning.
Jag hade bara råkat förtränga ett par saker.
Först hade jag helt glömt att jag sover som en kratta när det är fullmåne. Jag sov alltså nästan inget alls och de minuter jag faktiskt sov drömde jag mardrömmar om vampyrer. Vad är oddsen att drömma om vampyrer när det är fullmåne undrar jag?
Det betyder att jag vaknade skräckslagen och badande i min egen svett en timma före alarmet och det var lögn i helsike att somna om så jag gick upp. Helt ensam. Inte en enda hund sällskapade med mig när jag rantade runt i fullt upplyst torp och blängde ut på alla eventuella monster ute i mörkret. Lampskärmen och hans polare låg kvar i sängvärmen och trynade som små grisar, de var särdeles ointresserade av att skydda sin rädda mamma.
Sedan hade jag glömt att de två kamerorna som låg i ryggsäcken var riggade för sommarturer med båt. Inte för nattliga äventyr med måne. På den ena kameran satt mitt sälobjektiv och på den andra kameran satt min fasta glugg. Ingen av dem jättelämpliga för månfotografering. Eller ja, sälobjektivet (megazoomen) skulle väl funka, med löjligt lång slutartid. Annars inte. Så det var ju HIMLA bra att jag hade ryckt åt mig ett stativ.
Om det inte hade varit fel stativ. Tripoden stod kvar hemma för jag hade ryckt åt mig det enbenta som inte är att rekommendera om man skall lattja med långa slutartider.
Då var jag inte bara rädd längre, jag var även lite sur och gnällig (och trött, jag medger att jag var trött).
Men skam den som ger sig.
Det var bara att ge sig ut med det jag hade till hands och vädret var ju som upplagt för månfotografering. Alldeles stjärnklart och en stor och fet orange månförmörkelse.
Det var ju bara den där lilla detaljen att det var mörkt som i sotarns ficka pga just månförmörkelse. Och det var svårt att skaka av sig mardrömmen. Varje gång jag klev ut och stängde dörren till det trygga upplysta torpet bakom mig reste sig varenda hårstrå på kroppen och jag hörde allt från varulvar till brunbjörnar som knatade runt mig i skogen. De såg såklart mig medan jag inte såg dem, jag bara hörde. Kvistar som knäcktes, konstiga morranden och andra monsterljud (som i dagsljus kommer från bäck, brunn och/eller vattenpump).
Att stå väldigt stilla med ett enbent stativ är näst intill omöjligt vid monsterskräck. Äh, det är omöjligt även om man inte har monsterskräck faktiskt.
Resultatet blev med andra ord inte så bra. Eller väldigt artsy fartsy.
Alltså?
Det ser ännu sämre ut när man fotograferar kameran med en telefon dessutom.
I två timmar sysselsatte jag mig med att ställa in kameran, springa ut och försöka få till åtminstone ett bra foto av månskrället, vara rädd, springa in igen och sura över att jag hade tagit fel stativ med mig, krypa ner i sängen och tänka “nu skiter jag i det”, inte kunna låta bli att ligga och fundera över alternativ lösning och så rusa upp och ut igen. Repetera så många gånger man hinner med under nämna tidsrymd vilket är förvånansvärt många gånger.
Man skulle kunna säga att det enda jag åstadkom var att störa hundarnas nattro.
Klockan halvsex slutade jag repetera för att jag frös. Då kröp jag ner i sängen och låg kvar till spektaklet var över och då gick jag upp igen.
Det kan hända att jag fick till ett enda okay foto. Men det vet jag inte eftersom jag även glömde kortläsaren i vardagsrummet i lägenheten och det går inte att se hur sunkig skärpan är på kamerans miniskärm. Tills vidare kan vi utgå ifrån att det är de artistiska/urusla fotona ovan som gäller.
Jag har sällan varit så o-imponerad av mina fotoskills som idag faktiskt.
Men jag tröstar mig med att det publicerade fotot i lokala tidningen faktiskt var riktigt dåligt.
Det kunde varit värre?
(Det hade även kunnat vara så mycket bättre)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
