En måndagsnoja (titta inte om ni råkar ha öronfobi)

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det här utan pedagogiska filmer, det finns en gräns för hur målande en text kan vara. Här går min gräns tydligen.

Imorse när jag vaknade hade jag rejält ont i skallen. Jag ligger ju väldigt still oavsett om jag sover eller är vaken (mest när jag sover) och örat jag hade mot kudden hade vikt sig. Oklart hur många timmar jag har legat på ett hopvikt öra, men tillräckligt många för att det skulle göra dra åt helvete-ont.

Det här är alltså något jag aldrig någonsin funderat över, men mina öron är inte särskilt formbara. Precis som jag trodde att alla öron var. En sådan där vardaglig grej man aldrig någonsin reflekterar över. Ett öra är ett öra liksom?

Men när jag kom ner med mitt ömmande öra och skulle förklara för gardinmannen varför jag hade ont i skallen gjorde jag det handgripligt. Jag vek hans öra för att visa hur jag hade legat på kudden.

DÖM om min förvåning när hans öra var mjukt som ett hundöra. Det var hur vikbart som helst, som om det inte fanns något brosk i örat alls, medan mitt öra känns stenhårt i jämförelse. Mitt öra går inte att bända och vika hur som helst, mitt öra är tjockt och hårt. Hans öra var tunt och mjukt. Som jag tror att Dumbos öron känns.

Då fick jag en helt ny vardagsnoja tack så mycket. Ungefär som när jag upptäckte att mina näsborrar var ojämnt stora och den ena ser ut som Vänern medan den andra ser ut som Vättern. Jag har även nojat över längden på mina tår.

Kolla här så hajar ni. Här är lösöret (kan inte hejda min Oldsbergska sida).

Och här är mitt spänstiga öra som inte går att vika hur som helst.

Det här skulle kunna vara världens mest meningslösa blogg. Men jag måste ju dela med mig av mina vardagsnojor. Saker som ter sig så självklara att man aldrig tänker på dem och sedan när man börjar tänka på dem kan man inte sluta.

Är det åldersrelaterat? Könsbundet? Är det mer normalt att ha formbara öron eller har man motsträviga öron?

Så. Nu behöver jag hjälp med att samla empiri. Ni som har partner i någon form kan med fördel kolla spänstigheten i deras öron med och rapportera status på örat, ålder och kön. Kompisar bör givetvis också undersökas. Och barn! Givetvis barn.

Det jag egentligen vill med det här inlägget är väl att ta reda på vad som är norm (och kanske få mig att sluta noja).

Örat har aldrig haft större betydelse än en trist måndag i oktober.

// Behöver jag lösöreförsäkring?

Ps. Ja, ibland har jag en tålmodig make. Oftast inte faktiskt. Men ibland glimrar han (och suckar jättemycket åt mig och mina akut fixa idéer).

Bakis utan party

Förklara det här då.

Jag gjorde inget alls igår, det var en sådan där tröttmössedag när man fick ligga på soffan och kolla film mitt på eftermiddagen. För att toppa att göra inget alls avslutade jag dagen med att gå och lägga mig svintidigt och titta på ett spännande serie-avsnitt i sängen.

Det var inte en partydag med andra ord. Det var vilsamt.

Inatt drömde jag en fullkomligt realistisk dröm som innehöll Robbie Williams. Be mig inte förklara realismen i drömmen dock, för i ljus av dag och riktig verklighet var drömmen åt helsike orealistisk. Förutom vissa delar. När man hängde med Robbie var man tvungen att ta seden dit man kom. Jag drack alltså whiskey och öl inatt, samt att jag rökte (vanliga cigg).

Alltså!

Jag slutade röka typ 1996. Det är nästan 20 år sedan. Jag kan ha feströkt några år till efter det, men inte många.

Öl och whiskey vet jag inte när jag drack sist. Whiskey dricker jag inte frivilligt alls. Vi pratar år här med.

Jag drömde att jag inte hade tändare till ciggen och fick låna Robbies glödande fimp att tända min cigg på. En så otroligt vardaglig grej när man är rökare, men som jag inte har funderat över på gud vet hur många år.

Det är inte det konstigaste. Det mest underliga är att jag fortfarande smakar rök och whiskey i munnen trots att jag varit vaken i två timmar och både hunnit borsta tänderna och äta frukost.

Det näst mest underliga är att jag tycker att det blev lite för mycket Robbie inatt (han var ledsen och grät över saker på fyllan och var generellt JÅBBIG) så att jag nu sitter och lyssnar på Prince på hög volym för att motverka natten och få låten Candy ur hjärnan.

Jag trodde inte att det gick att överdosera Robbie?

(Det första jag gjorde när jag vaknade var att googla om han hade dött eftersom han var så himla ledsen och jag lovar att jag hade gjort i brallan om något hade hänt honom på riktigt inatt)

Mvh, Rökaren

Obloggbara dagar

Det var inte ens meningen att jag skulle bli så här tyst. I flera dagar. Två dagar är faktiskt flera.

Men det har inte hänt något alls, förutom det helt vanliga och det helt vanliga är verkligen helt obloggbart. Stor har fortfarande burberryrutig tratt, svärfar ligger fortfarande på sjukhus, jag har sovit, ätit och skitit. Plain Jane för hela slanten.

Det enda som möjligen kan klassificeras som bloggbart är ändå något som (tyvärr) är alltför vanligt i det här hushållet och det är att saker som väsnas mycket alltid måste utföras efter att jag har sagt natti natti och hivat mig i bingen. Ni vet ju redan om att maken gärna drar igång motorsågen långt efter normala människors läggdags, kollar om motorer funkar eller till och med dammsuger om lusten faller på. Faktum är att enda gångerna han dammsuger helt frivilligt och utan tillsägelse är just efter att jag har gått och lagt mig. Det är precis som att han har något tvångsbeteende som tvingar honom att föra oväsen när jag sover.

Fram till läggdags brukar han gömma sig i ladan och göra mycket viktiga saker. Efter läggdags (vi går alltså inte och lägger oss samtidigt) kommer han in med ved, drar igång en brasa i kaminen och så kollar han på tv eller så kommer han på att något absolut och akut måste fixas i huset.

Jo, jag är medveten om att husfix och gardiner ligger på pluskontot egentligen och det gör det här med. Absolut. Jag är verkligen gift med en löjligt händig man (som inte är så skillad när det gäller gardinsmak). Han kan göra allt från att laga motorer till att bygga badrum och det vet han. Det talar jag även om för honom att jag uppskattar. Men jag uppskattar inte alltid valet av tidpunkt. Det talar jag också om.

Ovanför spisen i torparköket har vi en specialbyggd fläktkåpa i någon slags plåt som är skitstor och ser ut så här.

IMG_7817

Den är verkligen jäääättestor.

Efter att jag hade gått och lagt mig igår kom han på att den skulle justeras. Med en vinkelslip.

Vet ni hur mycket det låter när man kör en vinkelslip genom plåt? Som bonus luktar det … svetsloppor. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det luktar som det gör när man svetsar, bränd plåt, och det är inte ett ljud man älskar att höra när man precis lagt sig med spännande ljudbok och vill sova.

Igår talade jag bara om för honom att det var den sämsta tidpunkten i världen och om han inte stängde av vinkelslipen i köket på två röda skulle jag göra onämnbara saker med den.

Då slutade han.

Jag börjar förstå varför mitt sömnmönster ser ut som det gör.

Men vi kan fortsätta prata om hans inredningsfärdigheter.

Han har byggt en möbel i ladan. En stol. Av ett väldigt gammalt och rostigt traktorsäte, en stötdämpare till en VW och en stubbe. Sen har han tagit in den och ställt den bredvid matsalsbordet.

IMG_7816

IMG_7815

Min sexåriga systerson älskade den och ville byta tre värdefulla Pokémon-kort mot den (jag sa att han kunde få den utan ett enda Pokémon), min styvmor hävdar med bestämdhet att den är skithet nu enligt alla inredningstidningar där saker skall vara shabby chic.

Jag säger att den bara är shabby och inte ett dugg chic.

Eller rentav skabbig. Inte ens shabby.

Det är sådana viktiga saker som utförs i ladan efter läggdags.

Några spekulanter?

(Erbjudandet gäller både traktorstol och make och inga Pokémonkort behövs för eventuell transaktion, fin vigselring ingår.)

Var och en blir salig etc

Vi har ju pratat om gardiner och osunda gardinbehov tidigare. Jag ser inte gardiners vara eller icke vara, men jag är inte helt blind för fula gardiner. Hellre inga gardiner alls.

Igår upptäckte jag att NÅGON har satt upp gardiner i smyg på torpet. De kan inte ha hängt där i många dagar, men igår såg jag dem verkligen.

Nu finns det ju betydligt värre saker att smyga med. Såklart. Men han smyger med så udda saker. Gardiner och dammsugare liksom.

IMG_7807

Det bor helt klart en liten tant i honom.

När han blev påkommen med de här gardinerna tittade han nöjt på mig och jag frågade såklart om han hade varit och köpt de här för alldeles för många kronor som han gjorde med de andra. Gardintypen är ju inte helt olik det förra gardininköpet.

Näe, de här hade han hittat i källaren i stan, tagit upp och smygtvättat och sedan hängt upp dem i skydd av mörkret när jag inte var i närheten.

Han vet inte ens vems gardiner det är.

Jag skulle vilja säga att det antagligen fanns en anledning till att de låg övergivna i källaren.

Lingon alltså?

*skakar uppgivet på huvudet*