Trots att torpet är gammalt som gatan är rummen inte tidstypiskt små och det är konstigt nog en ganska öppen planlösning. Två våningar á 60 m3, på nedervåningen är det stort kök, vardagsrum och “matsal”, endast avskilt av väggarna till murstocken. På övervåningen är det bara en hall, ett badrum och resten av ytan är sovrum. Ett enda skitstort sovrum. Gissningsvis i alla fall 50 m3. Det är jättestort. Torpet må vara gammalt och … gammaldags, men jag har aldrig bott i ett större sovrum.

Normalt för mig är att ha ett sovrum där man får plats med en dubbelsäng, nattduksbord och lite golvyta att knata till och från sängen på. Här har vi ett nattklubbsgolv som yta och inga som helst problem att få plats med sängar. Det skulle få plats tre dubbelsängar i bredd.

Givetvis har vi inte dubbelsäng här bara för det. Jag har redan nämnt den gudfruktiga placeringen av varsin 90-säng. I varsin ända av sovrummet. Det känns som en halvt maraton att gå mellan sängarna, om man nu skulle vilja göra det.

Till en början tyckte jag faktiskt att det var ganska praktiskt med helt egen säng eftersom jag är gift med en som beter sig som en elvisp i sovande tillstånd, både ljud- och rörelsemässigt. Han håller inte käft nattetid heller, han knycker täcken, rullar in sig som en kåldolme och han snurrar lika mycket som ett pariserhjul medan jag ligger i en och samma ställning en hel natt. Det vet ni redan. Därav det brutna örat häromnatten.

Så, en egen säng verkade himla bra. I teorin.

I verkligheten har ju givetvis hundarna lärt sig att det suger att sova i husses säng, de behöver ju också sin skönhetssömn och uppskattar inte alls att bli mosad av en lårbenshals på vift eller bli nersparkade ur sängen. I en dubbelsäng funkar det för dem (och mig) eftersom de kan välja att lägga sig lite mer i mitten. Eller så kan jag ge dem en hjälpande hand och justera dem lite mer åt just mitten.

Man har inte samma möjligheter i en 90-säng. Man har heller inte hjärta att putta bort dem. För de är ju så rackarns rara när de sover. Hjärteknipande rara.

Hela sommaren har de pendlat mellan golv och säng för det har varit varmt. Nu är det tydligen inte varmt längre för pendlandet har upphört. Det är sängen som gäller, hela natten. Och då har jag ju verkligen inte hjärta att knuffa ner dem, jag vill ju inte att mina guldklimpar skall frysa tassarna av sig.

De senaste veckorna har jag legat på sidan, i en sämre variant av fosterställning med mina egna knän någonstans under hakan, intryckt i väggen. En hund ihoprullad i knävecket och den andra raklång på rygg rakt över halva sängen. Inte den mest ergonomiska sovställningen.

Igår gick jag och lade mig tidigt och det tog för en gång skull inte många minuter innan jag stensov. Det hör inte till vanligheterna, sömn är ju en ständig bristvara här. I natt slog jyckarna något slags rekord. Eller så testar de hur långt de kan gå innan jag ger upp, ställer in en säng till och donerar min säng till dem. Så skulle det kunna vara.

Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade rysk pälsmössa med burberryskärm på huvudet.

Och mössan hade inga som helst planer på att flytta sig en millimeter, jag fick hålla tillgodo med den kuddsnutt som var över.

I knävecket hade jag en hoprullad långbening.

Det fanns inget utrymme för mig att få till en vettig sovställning. Dessutom är det varmt att sova med täcke och päls.

När jag vaknar på natten har jag inte mer än några tiondels sekunder på mig att somna om, somnar jag inte om direkt är det lönlöst. Då är det bara att dra igång ljudboken igen och ge det någon timma, sedan somnar jag oftast igen.

Det gjorde jag även inatt. Drog igång ljudboken igen alltså. Jag somnade däremot inte om. Jag fotograferade hundar, blängde lite avundsjukt på han i sängen på andra sidan dansgolvet som sov som om han aldrig hade gjort annat och gick till och med upp och tog en macka.

Mössan och Fåntratten rörde inte en fena.

När klockan slog 03.00 och jag fortfarande var klarvaken kastade jag in handduken. Jag vet när det är både lönlöst och meningslöst att ligga kvar, så jag gick upp.

Det är inte ofta man fixar naglarna på sig själv vid den tiden. Men det gjorde jag. Det finns väl inget klockslag som är så himla mitt i natten som just klockan tre.

När klockan var 06.00 hade jag jäkligt snygga naglar.

Jag har inte sovit sedan klockan ett inatt. Det har jag lyckats skriva 824 ord om nu. Om ingenting alltså.

Men nu vet ni varför jag frågade om man får gå och lägga sig snart.

Jag funderar på att tillverka något slags kravallstaket av kompostgaller runt sängen.

Det skulle kunna funka, det är ju nedputtningsdelen jag inte klarar.