Apropå det här med rövar, så kom jag att tänka på en kompis som var helt övertygad om att hon hade galaxens största arsle. Plus att hon har en triljon andra komplex, dubbla vadderade bh:ar var/är hennes grej och mycket mycket annat. Och hon är skitsnygg. Verkligen verkligen drop dead gorgeous. Med ett arsle jag hade kunnat mörda för. Många killar med, för till och med maken suktade efter det innan han blev min make och vi bara var kompisar, och även om han inte riktigt erkänner det så var han kär i just det arslet. Och människan det satt på.
Hon är snygg. Vi drog då, och drar fortfarande ungefär samma storlek, men hennes röv är inte lös, den sitter liksom där den skall och trillar inte varken ner, eller drar sig upp mot ryggen och den har noll gropar. Men komplex är ju inte logiska alls, så hon trodde att det inte fanns några större och fulare rövar någonstans. Och vi bråkar ständigt om vem som har bredast. Sist råkade vi bråka via sms när hon var med man och barn på Ikea och hon lämnade dem på någon avdelning, jagade hysteriskt fatt i någon ur personalen för att få ett gäng pappersmåttband och ställde hon sig i ett hörn och mätte, medan jag var hemma och mätte. Jag “vann” med två centimeter mer. Ni fattar nivån på idiotin eller.
I alla fall. Detta var ett antal år sedan och vi hade varit på Lager 157. På den tiden man faktiskt kunde fynda sjukt mycket bra kläder och skor om man hade tur, och det bara var ett hus i skogen, och inte en stor jäkla trist kedja som det är idag. Och jag och A (världensfulasteröv-kompis) var där en gång i månaden för att leta fynd.
På Lagret hade vi gjort rekordartade fynd just den här dagen. Vi kom hem med en bil fullastad med skor och kläder. Jag saliverar på skrivbordet vid bara tanken på just den dagen. Hon bodde då mitt i stan, det var vår-sommar och kanonfint väder, så vi drog hem till henne och raggarduschade och svidade om i helt nya outfits.
Hon hade köpt ett par svincoola jeans minns jag, som satt som en SMÄCK. Sjukt snygga. Och vi både hade köpt stövletter med stilettklackar. Så hon tog på sig sina jeans, stövletterna och någon tajt liten ny tröja. Sen ägnade hon 20 minuter åt att noja om hon kunde gå ut eller inte gå ut med arslet så synligt. Medan jag satt och tyckte hon var svinsnygg satt hon och funderade på om hon kanske kunde vira lite sjalar runt röven.
Men till sist kom vi ut, utan att hon hade något virat runt röven. Vi skulle, och nu låter ju detta extra rubbat med tanke på komplexen båda hade/har, gå på vår favoritrestaurang där man fick äta hur mycket bearneisesås som helst. Och som vi älskade den bean. Vi kunde be om att få ta hem i folieform.
(Röv + bea + två korkade blondiner = inte direkt mindre bajlåda va?)
Reston ligger på avenyn, och för att komma just dit passerade vi en större väg där det precis hänt en vidrig trafikolycka som vi var tvungna att gå förbi. En MC som i full fart kört rätt in i sidan på en svängande lastbil, och MC-föraren låg och såg väldigt olevande ut mitt i vägen. MC:n var mos. Man reagerade med ett sjuhelsikes obehag av att se det, utan att bli mer grafisk.
När vi precis gått förbi olycksplatsen, mitt i stan och mängder av folk i rörelse, så mötte vi ju givetvis andra som var ute och flanerade och precis fick syn på olyckan. Alla reagerade såklart, och under de 50 meter vi gick från olyckan hörde vi folk säga “ÅH HERRE GUD”, “JÄVLAR I HELVETE”, “FY FAN VAD HEMSKT” och andra liknande saker.
Då vänder sig A till mig. Gravallvarlig dessutom. Och säger:
– Jag VISSTE det. ALLA kollar på min röv och blir äcklade. Jag skulle tagit en sjal eller längre tröja. Folk tycker ju att jag ser SKITVIDRIG ut. NU går jag faktiskt hem och byter om!
Jomensåatte. Självinsikt och bra självbild när den är som bäst.
För det är givet att det var hennes röv de reagerade på.
Och MC-föraren klarade sig mirakulöst nog, läste vi i tidningen någon dag senare. Det såg värre ut än det var, tack och lov.
Men tänk att en hel gata full med folk verkligen är så ohyfsade att de pratade högt om hur äcklig och stor hennes rumpa var.
Nej, hon gick inte hem. Hon sansade sig. Men det tog en stund att få henne att fatta att det var olyckan och inte hennes arsle. Och än idag tror hon inte riktigt på mig när vi pratar om det. Det är tydligen mycket möjligt att några av de vi mötte faktiskt reagerade på hennes röv, även om de flesta kanske menade mc-olyckan. Kanske alltså.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
