Category: Mannen i mitt liv

Jag brukar ju prata enligt Arne Anka i vanliga fall, vilket har försatt mig i en del penibla situationer.

Ofta går det bra, men ibland önskar jag att jag hade haft ett eller kanske flera filter mellan talcentrat i hjärnan och slutprodukten som kommer ut genom munnen. Det har jag inte.

Vi blev lite sena när vi skulle rusa ut genom dörren imorse för att NÅGON hade möblerat bort nyckeln och två av kompostgallren jag brukar tapetsera hallen med, samma NÅGON satt dessutom redan i bilen och väntade medan jag sprang runt i åttor och letade resultatlöst. Även mitt blodtryck kändes därmed en aning för högt när jag väl satte mig i bilen och jag skulle också till farbror doktorn för att ta prover. Av outgrundlig anledning har jag ju brist på D-vitamin och folsyra vilket tydligen är någon slags näringsbrist?

Strunt samma, det var mitt första besök på just det här vårdetablissemanget eftersom jag brukar gå i Göteborg oavsett vad det gäller, men jag tänkte slippa åka 32 onödiga mil igen bara för att ta lite prover och de hade fått en remiss.

Först klev vi in och anmälde oss. Ägghuvudet först med sin mackapär och damen i receptionen frågade honom om han skulle prata med någon eller bara lämna in apparaten. Redan där höll det på att skita sig och jag var på ett mullrande humör efter lägenhetsspringandet eftersom maken svarade “jag vet inte, men om jag bara kan lämna den så går det ju snabbare”.

Jag avbröt honom innan han hade hunnit säga klart hela meningen med orden “DU skall inte bara lämna …” medan jag vänder mig till damen i receptionen och säger “… blodtrycket har ju varit skithögt, han behöver GIVETVIS prata med någon”.

Sedan när det var min tur att anmäla mig blev han inropad utan att jag märkte det och var därmed spårlöst försvunnen. Det var ju inte riktigt planen, men nu blev det så eftersom min doktor kom och ropade upp mig ungefär en nanosekund efter anmälan. Men då var jag åtminstone hyfsat lugn som hade avstyrt enbart en lämning och att han faktiskt hade knatat iväg för att prata med någon. Någon skulle läsa av den och en läkare fattar ju om snittrycket inte är finemang tänkte jag.

Bra så, då fokuserar vi på mig. Trevlig läkare och dessutom förvånansvärt grundlig för att bara ha fått en “order” om att ta det och det provet. Han ställde en miljon frågor, lyssnade på lungor och hjärta och bad mig att ohyfsat räcka ut tungan åt honom (det minns jag inte ens när jag gjorde sist?). Sedan blev jag ombedd att lägga mig på britsen för han skulle ta blodtryck och känna på magen.

Till mitt försvar vill jag bara säga att de har panoramafönster med utsikt över hamninloppet från den vårdcentralen, det var ren meditation att bara ligga där och titta.

Sedan när tar läkare blodtrycket förresten, brukar inte det vara syrror som gör det?

Nu återkommer vi till att det var bråttom innan vi åkte. Jag kastade alltså på mig närmsta klädhög och i den klädhögen råkade det inte ligga någon BH.

Där ligger jag på britsen och mediterar medan han tar trycket (finfint tackar som frågar, 110/70 om jag inte minns fel) och sen lägger han händerna under tröjan på magen och trycker lite här och lite där och VIPS har han flyttat händerna från magen, dragit upp tröjan och börjat knåda brösten. Som INTE hade BH. Det var jag inte ett dugg beredd på och det kändes som att han knådade brösten i ungefär en halvtimma (vilket kanske var 20 sekunder i verkligheten men jag var så häpen) medan han muntert säger “förlåt, jag är nog lite kall om händerna, jag har inte hunnit bli varm ännu”.

Där ligger jag med brösten i vädret (hängandes nedanför britsen) och de visar tydligt att a) någon faktiskt har knådat dem och b) denna någon var hyfsat kall om händerna och jag hinner påbörja meningen “ingen fara alls, det är så trevligt så, det var längesedan sist”.

Tack och LOV hejdade jag mig efter första så:et. Jag brukar inte hejda mig och särskilt inte i lite obekväma situationer som jag gärna vill skämta bort (ja jag vet att han är läkare och att det är normalt men det betyder inte att JAG är van vid att okända karlar tallar mig på brösten).

Jag hann alltså bara säga “ingen fara alls, det är så …” innan hjärnan skrek på munnen att göra en tvärnit, munnen lydde och slog råbandsknop på tungan.

Det är sällan munnen lyder och jag är så jäkla glad att det hände just idag. Det hade varit en smula opassande.

Är det inte väldigt konstigt att man gärna säger konstiga saker just sådana situationer?

Jag har gjort många konstiga saker i läkarundersökningsrum och detta var absolut inte det mest vrickade, jag blir skitstressad när jag känner mig utsatt.

Det absolut mest pinsamma jag har gjort hos en läkare är att verkligen säga färdigt en mening utan att tvärnita och dessutom välja väldigt fel ord, något jag aldrig kommer glömma. Min mamma och mormor är opererade för struma och det är lite ärftligt vilket betyder att jag har tagit ämnesomsättningsprov minst en gång per år sedan jag var sisådär 20 år. Problemet var bara att jag inte visste att det var ämnesomsättningen de kollade när jag fortfarande var ung, jag visste bara att det satt i halsen (visste inte ens att det var sköldkörteln då) och jag kallade det för strumaprov. Som bonus finns det ett par ord jag gärna blandar ihop trots att jag faktiskt vet vad de betyder, men jag säger fel ibland om det går fort. Struma är ett av de orden jag lätt ersätter med ett annat.

Jag var 24, hade slutat röka och blivit tjock och skulle till ny läkare i ny kommun. Läkaren öppnar dörren och ropar in mig och är inte en dag över 30, skitsnygg och hade inte vit rock på sig utan sina vanliga kläder. Det enda jag såg var hans Levisarsle och ut ur munnen kommer meningen “hej, jag skulle behöva ta ett spermaprov i halsen”.

Jo, jag sa det. Handen på hjärtat och på min scoutheder. Det är just sperma och struma jag blandar ihop.

Sen dog jag inombords och rodnade ner på knäna medan läkaren gapskrattade och sa något för att lätta upp stämningen som jag absolut inte minns. Jag minns bara hur mycket jag ville skämmas ihjäl.

Det besöket avslutade med att han petade mig på mina rökfria valkar och upplyste mig om att jag faktiskt snart skulle fylla 25 och att jag borde tänka på vikten eftersom det är lättare att gå ner ju yngre man är. Skjut mig?

Dessutom borde det faktiskt vara någon slags lag på neutral vit rock eller andra illasittande doktorskläder?

Dagens besök avslutades i alla fall med att jag lämnade en hel drös med blodprov medan maken stod och blundade bredvid mig i labbet, nålar är hans enda riktigt stora fobi och sedan när jag frågade vad hans läkare hade sagt om blodtrycket så visade det sig att han i alla fall bara kommit in till en syrra och lämnat apparaten och fått beskedet att en läkare skulle höra av sig när han hade tittat på det.

Han kunde alltså lika gärna bara tagit av sig den och lämnat den i receptionen.

Och nej, ingen alls har ringt ännu och den inbillningfriske (tack Camilla, ljuvligt ord) har redan glömt av det så nu kommer jag få tjata varje dag.

Snälla säg att jag inte är ensam om att blanda ihop vissa ord och säga dumma saker i fel situation?

Maken alltså.

Ni vet ju allt det där med pipiga karlar om de drabbas av en liten förkylning. Så är det inte här. Förra året gick han ju med hosta från februari till året var slut (och har det fortfarande lite då och då) som de till slut kom fram till att det var mycoplasma. Efter att jag hade TVINGAT honom till doktorn.

Minns ni när han bröt foten (varför hittar jag inte det i bloggen?) och hatade kryckorna med en sådan passion att han valde att skippa dem inomhus och istället slajda sig fram med gipset över parkettgolvet när han skulle någonstans? Vilket såklart slutade med att gipset gick sönder efter bara ett par dagar, vilket i sin tur var rena rama flaxen eftersom det kan ha varit en prao-elev som gipsade och röntgade. Fel vinkel på foten och benets ena del satt inte ihop med den andra. Det löste han ju då genom att paja gipset och få åka till plåsterhuset och bli omgipsad.

När han bröt handen (blöt klippa, båt och herrkväll – say no more – han halkade lite illa och tog emot sig med handen vill jag minnas) gick han ju med bruten hand i, vad var det, minst fyra dagar med blå och svullen hand innan jag sparkade iväg honom till läkaren, för “det var inte så farligt och jag ÖVERDREV”. Slokörat kom han hem med gipsad hand och jag kämpade med att försöka låta bli att säga “hate to say I told you so”. Jag lyckades inte. Sedan stod han inte ut med det gipset heller, det sågade han upp med brödkniven efter ett par dagar för att det kliade.

Nu är det lätt att tro att han är sådär rart klumpig som syrrans man som fastnar i kapsylöppnare, får garderobshyllor på näsan, springer in i stolpar och trillar i vattnet mest hela tiden på somrarna, men det är han inte. Ni har redan hört om svågern, han är oftast harmlös och den enda han skadar litegrand är sig själv och så skrattar vi så vi gråter. En riktigt genomogenomtänkt sak gjorde han dock förra våren (ja, jag vet att jag tappade tråden lite nu). Han bytte däck på bilen. Utan att efterdra bultarna. Gissa vem som körde bilen på motorvägen och faktiskt tappade ett helt hjul? Det sprutade hollywoodgnistor om hjulaxel mot asfalt, hjulet såg hon fara förbi och så hade hon änglavakt. Det enda skadade blev faktiskt bilen. Då lärde sig svågern efterdra bultar och ingen alls skrattade.

Sådan är alltså inte maken. Hela kroppen är en karta över händelser där han har skadat sig och inte gått till doktorn. Handen är ärrad efter en kväll i ungdomen när han fortfarande bodde hemma och skulle smyga in (full som ett ägg), det var bara det att han smög genom sin ömma moders syltförråd och lade sig raklång över gudvethurmånga glasburkar som skar lite här och där men mest i tummen. Morgonen efter vaknade han i en säng som var knallröd av lika delar blod och sylt och en tumme som var lite … sargad.

I pannan har han ett ärr efter att ha gungat på en kyrkport och sedan fått den i skallen (vi pratar inte ens om hur exakt det gick till va?). På hakan har han ett ärr som han fick som liten kotte och skulle hjälpa pappa på jobbet och bära PVC-rör. Stora och tunga rörläggargrejor. Han snubblade och drog hakan rakt ner i ett rör. DEN gången tvingade dock modern honom till sjukhuset, men redan då var han grundmurat envis och ville inte. Sex sköterskor fick hålla i den lille palten för att kunna sy (vid närmare eftertanke verkar det nästan bättre att han faktiskt håller sig från sjukhus?).

I skulderbladet har han en grop i benet som är sisådär fem centimeter i diameter sen han voltade med en bil, landade på taket och biltaket knycklades ihop och trycktes in i ryggen på honom. Ingen läkare den gången heller. Listan är verkligen ändlös, han har konstiga ärr mest överallt. För tillfället har han en tio centimeter lång och kanske fem centimeter bred brännskada på höger överarm som kommer bli ytterligare ett jätteärr när det väl läker efter att ha varit infekterat ett tag. Men det stör honom inte eftersom “det sitter ju på baksidan armen så jag ser det inte”.

Man kan inte påstå att han har varit någon större belastning inom vårdsystemet. Och han är inte rart klumpig alls, han skadar sig oftast mycket, men är mer rädd för sjukvård än vad han är för att vara skadad och/eller sjuk. Eller så har han ingen känsel när det gäller vissa saker, men är överkänslig när det gäller andra. Som att trimma näshår.

Enda gångerna han frivilligt går till läkaren är när han får nageltrång. Vilket rimmar ganska dåligt med allt annat konstigt som han verkligen borde söka för. Sin mentala hälsa bland annat, snubben är ju helt vrickad? Känns det inte lite fjolligt att söka för nageltrång någon gång om året när man inte söker för biltak i ryggen?

En förkylning är alltså inget att orda om. Han är ju snubben som går med lunginflammation i ett par månader utan att pipa särdeles mycket alls.

När jag var i Stockholm pratade jag med honom varje dag. Han berättade att svärfar hade trillat, men inte skadat sig och i övrigt hade inget viktigt hänt. Alls. Sen är det ju den där lilla detaljen att han varken gnäller särskilt mycket eller är en Stor Kommunikatör. Obra kombination, det är ju svårt att ställa ledande frågor om allt.

Igår hade han läkarbesök (kors i taket), men det var tydligen en uppföljning av årlig hälsokontroll som han gjorde förra veckan. Som han såklart inte hade talat om för mig att han hade varit på. Vad han inte hade talat om för mig var att de tydligen tyckte att blodtrycket var lite väl högt den här gången.

Han talade heller inte om för mig att det var ett läkarbesök han pep iväg på igår morse och jag reagerade inte eftersom han inte brukar kommunicera överdrivet om han bara är borta en stund. Jag är glad om han kommer ihåg att tala om ifall han möjligen tänkt vara borta över natten liksom.

Det betyder att han gick ut genom dörren och jag funderade inte nämnvärt över det förrän han kom tillbaka igen efter någon timma med den här mackapären på sig.

Japp. Det är en blodtrycksmanschett. Och jag visste INGENTING.

Han har alltså inte talat om för mig att han redan förra veckan fick reda på att han hade oroväckande högt blodtryck när han var på hälsokontrollen. Han hade inte talat om att han drog iväg igår morse för att få den här apparaten att ha på sig i 24 timmar för att kolla trycket en gång i halvtimman och att han skall tillbaka idag för att få reda på vad apparaten har registrerat.

Gissa vem som skall följa med till doktorn för att faktiskt få lite information istället för att vänta på att maken skall kommunicera frivilligt?

JAG kommunicerade dock väldigt tydligt och med hela handen när han kom hem med den och frågade om han var dum i HELA huvudet och hur det ens var möjligt att han hade missat att berätta det här för mig redan förra veckan.

Det finns gränser för hur ledande frågor man kan ställa tänker jag? Nog för att det är sjukt mycket ja- och nejfrågor för att faktiskt få reda på grejor (om de inte handlar om andra världskriget eller båtar, då får jag jättemycket alldeles oombedd information).

Brukar ni fråga era män i telefon “har du möjligen fått högt blodtryck på sistone?”, eller “inga brutna ben eller så medan jag har varit borta?”?

Näe, jag anade det. Det tillhör Avdelningen För Frågor Man Inte Skall Behöva Ställa och Sådant Man Berättar Ändå.

Just nu hade jag varit glad över normalt pipig man med mansförkylning. Inte man som bryter kroppsdelar och sågar av sig gipset själv.

(Ja, jag sprang och kollade när jag hörde att manschetten börjar stasa igår, men när det visade skithögt efter fjärde trycket vågade jag inte mer, jag tyckte det var lite läskigt högt, det tyckte inte maken för han tittade inte en enda gång)

Så vi drar till doktorn nu då. Och kollar något som jag inte ens visste om.

Han är som ett Kinderägg, fast med lite mer dumma överraskningar.