Idag är det söndag och idag har Stor haft lampskärm på sig dygnet runt i exakt elva dagar. Åtta av dessa dagar har han ätit penicillin och i samtliga elva dagar har han blivit tvättad med klorhedixin och fått Isadermsalva på såret morgon och kväll.
Nu ser såret ut så här.
Det är fnasigt och fläckvis hårlöst. I mitten ser man (inte på fotot) exakt var den stygga fästingen har suttit eftersom det som var en krater för elva dagar sedan numera är ett bobbligt ärr. Om det ser ut så här efter närmare två veckor får ni räkna ut hur det såg ut när han låg på operationsbordet. Den bilden besparar jag er. Men jag kan tala om att det var väldigt mycket större, läskigt och gjorde jätteont.
Om jag avskydde fästingar innan så avskyr jag dem ännu mer nu. Det här vill vi helst inte vara med om en gång till (peppar peppar osv.).
Vi har ju pratat om trattdepression innan. Det här var min första upplevelse med hund som inte led alls av nämnda åkomma, han har kört på precis som vanligt, vilket innebär att tratten har fått vara grävskopa precis överallt. Den har även fungerat som vattenskovel i regntunnan och “nu skall jag äta upp all maten ensam och du kan dra åt skogen-skydd” över matskålen, något som har retat livet ur Liten. Stor har däremot stått med tratten som moderskepp över maten och nästan förslutit skålen hermetiskt för att kunna äta i lugn och ro. Liten har fått det som eventuellt har blivit över.
Jag har även ett antal trattformade blåmärken på benen och ett litet trattsår vid ögat (prova att pussa en hund med lampskärm som kommer lite för högt vid inflygning – I dare you).
I fredags dog tratten och vi hade ingen i reserv. Vi hade inte heller någon gaffatejp på hela torpet. Jag vet, det låter helt otroligt, men vi letade högt och lågt. Allt från kastyxor till åkgräsklippare finns här, men ingen jäkla tejp att uppbringa någonstans. Hur kan man INTE ha någon slags tejp på ett torp?
Jag tyckte inte att det var riktigt läge att han fick fritt spelrum att klia sig på det alldeles nyläkta såret i fredags så tratten skulle bara lagas. En något uppgiven tratt med lika uppgiven husse tog med den ut i ladan i en halvtimma och den kom tillbaka lite återupplivad efter akutinsats.
Jag tror aldrig jag har sett en plasttratt på något djur ihopsatt med mutter och skruv, men man tager vad man haver som Kajsa Warg sade.
Den är inte vacker efter elva dagar som skovel. Den luktar heller inte hallon. Det syns att den har fått jobba.
Men nu går den inte att laga mer, det finns liksom inget lagningsutrymme kvar och den har levt ett kort och hårt liv.
Stor är själaglad över att slippa den och att matte kommer åt att klia i öronen ordentligt, medan matte tycker att såret kunde fått läka lite till. Även om matte tycker att elva dagar är orimligt lång tid att bära tratt. Jag vill ju bara inte att han skall riva upp det med envist kliande baktass när det har läkt så fint.
Är inte elva dagar väldigt mycket?
Inte ens Dante behövde ju sin lampskärm så länge efter den högst ofrivilliga kastreringen där de norpade hans kronjuveler?
Mvh,
Hönsig Matte
