Här är ett foto från förra gången vi var på samma hotell. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, mer än att jag kanske borde ha kikat på det innan vi åkte för att verkligen FÖRSTÅ hur längesedan det var vi bevistade stället.
Det här är maken. På badhotellet för tio år sedan. Noggrant uträknat var vi där senast i december 2006.
Han ser ut som en BABY?!?!
Och jag har gått omkring i tio år och sagt att “det var ett tag sedan vi var på badhotellet och det vill jag göra igen”.
Alltså, tidens tand och allt det där. Det behöver väl inte gå SÅ snabbt och skoningslöst? Eller om jag bara håller klaffen och faktiskt gör saker istället för att tjata om dem?
Någon gång mellan 2006 och 2016 var det även någon snillrik typ som uppfann olika fotofilter, chocken blir därmed inte lika stor år 2026.
Nåväl, i tidernas begynnelse var badhotellet just ett badhotell. Där dåtidens hipsters (yuppies?) samsades med pösiga ingenjörer över en lille dansk eller flera stycken lille en och många stora. Vad man gjorde på hotellet före det vet jag inte riktigt, för på den tiden såg man oftast inte mycket mer än det här.
Man kan åtminstone lita på den skitlånga avstigningsrampen från landgång till stadskärna. Den har inte ändrat sig alls. Till och med pissoaren någonstans i mitten är helt intakt och ser likadan ut nu som den gjorde sent 80-tal/tidigt 90-tal. Den avsöndrar till och med samma odör av gubbigt ölpink, och det finns fortfarande ingenstans för tjejer att tömma festblåsan på vägen från färjan till fast asfalt under fötterna. Man hyser fortfarande viss skepsis till att männen inte klarar hela gången utan att hänga ut snorren och skvätta sig igenom promenaden i land, medan tilltron till kvinnfolket är något högre. Eller så är det så enkelt att tjejer inte revirpinkar lika lättsamt som en hane.
Handen upp alla som får nostalgiska minnen av Stenagången? Handen upp alla som tycker att den hör ihop med viss salongsberusning (karatefylla)?
När vi gick där i onsdags var det nog första gången i modern tid som jag gick där spik nykter, det medger jag. Och det var, bokstavligt talat, en promenad längs minnesstigen. Ibland kom man till Fregatten och ibland gjorde man inte det. Hotellet var för de “vuxna”.
Sedan var det ju det där med att vi var fullt och fast övertygade om att inget heller hade ändrats på hotellet. Där hade vi ju som sagt lite fel. De hade slutat med spabehandlingar och målgruppen hade skiftat från vuxenfylla till barnskoj och även om vi inte var de enda som checkade in nyktra, så var vi definitivt de enda som checkade in utan barn.
Men det var skitkul och ombyggnaden var barnsligt underhållande även för den här kärringen med make. Det är kul med vattenrutschbanor och tjugo olika sorters pooler. Det var till och med roligt att dyka efter piratpengar för att få en gratis glass. Det underlättar såklart om man har ett ganska stort inre barn.
Nu kör vi kronologisk ordning. Vi kom dit efter att ha travat genom gången, checkade förvånat in och sedan tog vi en runda på stan och spanade i affärer och fascinerades över hur rart det faktiskt är i Fredrikshamn när man inte går raka vägen till Fregatten. Vi tittade på prickiga klänningar och så käkade vi middag alldeles vid hotellet.
Orimligt rar stad. Med bra mat och gott om uteserveringar och vi hamnade här.
Somliga kastade i sig maten och blev tvungen att gå tillbaka till hotellet och sova lite middag. Somliga andra kastade inte i sig maten och blev kvar en liten stund till.
Badet stängde inte förrän klockan 21.00 och ett par timmar innan det var det alldeles lagom barnfritt med en mer acceptabel ljudnivå. Och ingen kö till vattenrutschbanan som var bland de roligaste jag åkt!
Välkommen in …
… till ljudet av apor.
Sedan kom man till stranden.
Om man ville vara vuxen och sitta och titta istället för att leka kunde man sitta här och chilla.
Det gjorde man såklart inte.
Efter ett par timmar med ömsom lek och ömsom häng i bubbelpool blev vi utkastade pga stängning och gick upp på rummet och somnade nästan bums. Vattenlekar är onekligen gött utmattande när man inte är tolv bast längre.
Sedan var det inte så mycket mer med det. Sova, checka ut, åka stora vita färjan, hämta hundar och komma hem till torpet igen. Där maken huserat ensam i en vecka. Samma make som envist hävdar att det bara är jag som stökar ner och att det är JÄTTEFINT när jag inte är hemma.
Inte helt med sanningen överensstämmande. Alls.
Men det tar vi i ett annat inlägg.
Det är lördag, det är fint väder och jag har inte lust att bli sådär upprörd igen.
