Sa den lilla katten och gjorde samma sak igen.
Nu när hon är så angelägen om att kolla in omgivningen bortanför sitt älskade grässtrå precis utanför ytterdörren har jag inte hjärta att neka henne. Vädret är fint, hon är inte den modigaste katten och det finns inga vägar med dumma bilar i närheten.
Först gick hon till sitt grässtrå för att knapra lite, cirka 13 centimeter från tröskeln till säkerheten inomhus.
Sedan FINTADE hon mig och gjorde tre hoppsaskutt mot okänd mark minst tre meter från husväggen.
Förvånat stirrade hon på mig och lika förvånat stirrade jag tillbaka. Men jag var lugn. Är man åtta år, rädd för sin egen skugga och har varit frivillig innekatt lika länge som man är gammal borde man ju inte vilja lämna sin älskade mamma. Jag pratade med henne lite och talade om för henne hur imponerande hon var och sedan räknade jag med att vi skulle gå in igen.
(Ignorera extrem bäbisröst tacksåmycket)
HAH.
Ytterligare tio snabba hoppsaskutt senare såg jag inte skymten av henne. Jag ropade och letade, men icke sa Nicke.
Då gick jag in, men lämnade ytterdörren öppen. Efter en halvtimma hade det inte kommit en endaste katt.
Mammanerverna kunde inte riktigt hantera det, så det var bara att kliva ut och leta igen. Och då hörde jag henne, jamande långt bort och inne i skogen (med långt bort menar jag kanske hundra meter). Hon jamade och jamade och sprang emot mig. Jag svarade och svarade och sprang (nåja) mot henne. Som en scen ur typiskt romantisk film när två älskande möts på en tågstation. Missuppfattning från min sida, hon jamade inte alls längtansfullt, hon jamade för att berätta om allt spännande som hade hänt under den halvtimma hon hade varit på ÄVENTYR, för när vi möttes fick jag bara klappa henne lite och sedan drog hon som en avlöning igen.
Det var bara att gå in igen, ännu mer nervklen än tidigare.
Efter en timma råkade maken träffa henne på ungefär samma plats som jag hade sett henne tidigare, men honom var hon helt ointresserad av. Så till den milda grad att hon inte ens engagerade sig i att berätta om alla spännande saker hon hade sett. Hon kilade bara förbi honom.
Återigen sitter hon här.
Och vägrar komma fram.
Även om inte hon har lärt sig ett smack av sina misstag så har vi gjort det. Det blir ingen räddningsaktion bestående av makar och små hundar den här gången.
Övermod följs av nederlag, högmod går före fall.
Karin says:
Skulle aldrig ens våga släppa ut den pissekatten utan koppel….jättegullig röst btw,haha.mvh hon som numera har 1 rum&ratt..hej träsmak i röven,baaara 210 mil kvar….sa jag att vi flög upp igår?och en väskjävel försvann på vägen….Har också skrivit på för narkolepsi,herregud sån hemsk sjukdom,visste verkligen inte att det var så illa,vår doktor i Frankrike avrådde oss…
eva says:
men gud vilken liten gullig film och vilken gullig katt
vad modig hon måste känts sig. härligt med gräs. jag bor i en etta högst upp utan hiss. saknar gräs, vill också vara katt o smyga omkring i gräset….
Bh-Helene says:
Så nöjd liten skitsvans. 😀
Gina says:
Så jäkla underbara dom är de fyrbenta svansbarnen. Hör inget konstigt alls på filmen, inte ens en dialekt ;-). Vem pratar inte så där liksom :-). Tyder bara på hur mycket man älskar dom.
I mitt huvud says:
Det är ju det jag säger, den lilla hårbollen håller på att bli en äkta utekatt! Du får börja äta nervstärkande, helt enkelt!