Om man nu bara ser till det materiella, även om jag inte riktigt tycker att det här går att klassa som materiellt. Jag vet inte riktigt vilken kategori det faller under, mer än att jag spontant vill utropa att det banne mig är det bästa jag gjort. Och vi har inte pratat om det särskilt mycket i bloggen heller, mer än att jag berättade när jag faktiskt gjorde det sådär lite i föribifarten och sa att jag skulle återkomma med utvärdering.
Sedan glömde jag uppdatera. Ända till jag kom på det idag, eftersom det är exakt åtta månader sedan just idag.
Vi pratar botox. Mot migrän. Trots min relativt höga ålder är jag tämligen rynkfri, givetvis extra rynkfri i pannan. Hade jag haft valkar i pannan eller bara någon enstaka rynka hade det ju varit en solklar bonus. Icke då. Mina rynkor sitter på ställen där man inte sprutar botox mot just migrän. Dessvärre.
Jag fick migrän i väldigt vuxen ålder, det kom i samband med att jag fick dubbelseende och det tog ett tag för mig att lägga ihop ett och ett. Mina ögonmuskler havererade ju under en båtsemester utan att jag riktigt noterade det. Att jag siktade två båtar istället för en var inget jag reagerade över. Däremot hade jag konstant och vidrig huvudvärk hela semestern. Migrän såklart, men det var ju inte min första tanke när jag aldrig hade haft det tidigare. Den semestern går nog till historieböckerna som den sämsta (hittills åtminstone). En dag utan huvudvärk och sedan tre dagar i rad med vad som kändes som en spik bakom vänsterögat och elak person som hamrade oavbrutet. Och inget hjälpte, inte vanliga huvudvärkstabletter och inte ovanliga heller.
Det var tre vidriga veckor med en dag huvudvärksfri och tre dagar däckad, wash, rinse and repeat.
Sedan kom vi hem, jag satte mig i bilen och körde ut på tvåfilig väg enbart för att upptäcka att jag inte hade en susning om bilarna låg bredvid mig eller framför mig.
Då dog jag skrämseldöden. Först tre veckor med spik i skallen och sedan ett dubbelseende som gjorde att det bara var att vända vid första bästa ställe och köra hemåt med ett öga stängt.
Hjärntumör, det var min första tanke. Andra tanken var stroke. Tredje tanken var att oavsett vad det var så skulle jag först bli blind och sedan dö. Jag har aldrig varit så snabb på att ta mig först till optiker och sedan till vårdcentralen.
Optikern var inte ett dugg förvånad, han visste tydligen att jag hade en dold skelning. Han hade bara råkat glömma vara övertydlig när han talade om det för mig eftersom jag lyssnar så dåligt. För, vid närmare eftertanke så visste jag nog att jag hade börjat med lite exter som att stänga ena ögat när jag kollade på tv när jag var trött. En tv blev två och det är ju lite irriterande. Men jag trodde inte det hade med ögonen att göra, mest bara tröttheten och att det var så för alla. Som att vara full liksom. Ser man dubbelt om man är full hjälper det ju jättemycket att stänga ena ögat.
I alla fall. Efter ett år av noll bilkörning och tusen utredningar fick jag till slut mina första glasögon som gjorde att jag såg precis som vanligt på långt håll samt singular av allt istället för plural. Men jag blev inte av med migränen, den hade bestämt sig för att stanna.
Under det året, och ett par år efter det styrde migränen mitt liv. Helt och hållet. Vad jag än blev bjuden på eller vad som än planerades, oavsett om det var en shoppingtur på stan eller ett tandläkarbesök var jag alltid och utan undantag tvungen att braska för “ja, det gör vi, om jag inte får migrän”.
Inget roligt alls.
Efter något år började det pratas om att botox funkade mot migrän. Till och med min läkare sa det. Men jag var skeptisk och ville inte, botox var ju sådant de höll på med i Hollywoodfruar och dessutom lät det skitläskigt och nästan livsfarligt. Faktiskt farligare och jobbigare än migrän.
I fyra år levde jag med en migrän som styrde allt jag gjorde och jag kunde aldrig planera något med bestämdhet. Trots bra mediciner. För medicinen tog bort det onda men gjorde mig så trött att jag ändå inte kunde göra något. Visserligen var det cirka tusen gånger bättre att vara trött utan migrän än inte trött med migrän.
För åtta månader sedan provade jag. Jag var så nervös att jag hade armsvett.
För åtta månader sedan hade jag även mitt sista (peppar peppar, kastar salt på svart katt under stegen) migränanfall.
Inte nog med det. Jag får inte huvudvärk alls längre. Inte ens spänningshuvudvärk. Baksmälla kan jag dessvärre inte verifiera om det funkar mot eftersom jag inte dricker alkohol. Men för min del räcker det med att slippa migrän och den eviga spänningshuvudvärken man får av att alltför ofta sitta med axlarna vid örsnibbarna.
En gång under de här åtta månaderna har jag fått känningar. Hade det varit före botoxens inträde i mitt liv hade jag snortat en hundring direkt (Zomig Nasal) för att mota Olle i grind, men den här gången gjorde jag inte det. Förvånat väntade jag ut det för att se vad som skulle hända och inget hände. Jag fick känningarna och sedan hände inget mer.
Jag skulle kunna (om jag hade varit minsta lilla musikalisk) skriva lovsånger.
Ode till Botox.
Det funkar inte på alla, men det funkar på de flesta. Eftersom jag gnisslar tänder sätter jag även i käkmuskeln också, för att slippa spänningarna där med.
Det är värt att testa. Det är värt att tjata på sin läkare, för det går genom den vanliga sjukvården och skall inte kosta mer än ett vanligt läkarbesök.
Och som straff för min åtta månader sena utvärdering kommer jag antagligen vakna med migrän imorgon.
Men då lovar jag att tala om det.
Nu skall jag fortsätta sura på SJ som inte skrev på hemsidan att tågen var försenade för att det var något fel.
Jösses så irriterad jag är.
