Category: Klimakteriekossan

Jag rasade.

Rakt ner i mörkret. På ett sätt jag inte var ett dugg beredd på och som inte hänt de senaste tio åren. Jag minns att det har hänt tidigare, men det var så längesedan att jag trodde det låg bakom mig och att jag var färdig med den typen av ras. Även så längesedan att jag inte kände igen signalerna. Eller snarare att signalerna varnade för ett så högt fall att det inte skulle vara hanterbart. Det såg jag inte. Och snabbt gick det, från en dag till en annan förvandlades jag från självständig kvinna till ett klistermärke på maken för att jag inte ville vara ensam.

Fy fan på ren svenska.

Vi har ju pratat om depression innan och det kommer inte som en överraskning att hösten gör något med mig som bara kan beskrivas som vidrigt. Jag gissar att hjärnan inte förstod eller hängde med för att det är varmt och soligt fortfarande. När det är 25 grader och julivarmt, men solen går ner lika tidigt som den alltid gör i slutet av september, för det är mörkret som tar mig, inte vädret.

Jag fattar bara inte hur jag kunde vara så korkad att jag inte var beredd trots att jag var så medveten om att något var på gång.

Det började en natt mellan söndag och måndag med exakt noll sömn. Inte en endaste minut och jag lyssnade på ljudbok hela natten medan jag kliade på det hundörat som låg närmast. Dagen efter var jag så trött att jag var orörlig, men samtidigt vansinnigt stressad inuti kroppen. Jag vet inte hur jag skall förklara det på något bättre sätt och jag gissar att det är olika från person till person, men känslan av det som kallas “fight or flight”.

Då fattade jag, men då var det för sent. Och nu, två veckor senare, är jag jättearg på mig själv. Två veckor låter dessutom som väldigt kort tid, men det känns som en evighet.

Den här gången kom allt samtidigt. Konstant panikångest/ångest ihop med depression. Ångesten gör mig handlingsförlamad och depressionen tar all energi. Trots det går det inte att sova mer än några minuter här och där för att hjärnan går på högvarv. Mest med att hitta på olika katastrofer. Gärna orimliga sådana. Och det går inte att fokusera på något, vilket ju hade varit ganska praktiskt om det hade gått. Om man hade kunnat läsa en bok eller titta på en film för att ge sig själv en avslappnande paus från domedagen, men det är bara att glömma. Det går inte att fokusera. Eller snarare, jag kan inte fokusera för jag kan bara ta mig mellan sängen och soffan och jag kan inte slappna av, men jag kan heller inte göra något. Inte ens skriva ett blogginlägg. Som synes.

Efter ett helt vuxet liv av årstidsbunden depression har jag såklart lärt mig hur jag fungerar. På gott och ont. Och jag är så jävla dum i huvudet, för jag ber aldrig om hjälp. Inte ens av maken. Och det finns ingen som ser det på mig. Inte ens maken (igen). Trots att hjärnan är i uppror, hjärtat slår lika snabbt som hos en jagad kanin och jag är spänd som en fiolsträng så låter jag precis likadant när jag öppnar käften. Skall någon förstå måste jag alltså tala om det och det gör jag inte. Inte ens för maken.

Istället säger jag att jag känner mig hängig, har tandvärk eller migrän och att jag vill vara ifred. Det förklarar ju även att jag inte äter. Jag är en sådan som inte äter när jag mår dåligt. Det gör inte saken bättre alls.

Den här gången talade jag faktiskt om det för just maken, för det var inte hanterbart. Eller ja, jag talade väl mest bara om att jag kände mig lite deppig och försökte förklara bäst det gick att jag inte ville vara ensam så mycket. Och att han gärna fick klappa på mig. Mänsklig kontakt funkar ganska bra för min del. Och så rev jag fram mitt bolltäcke som varit för varmt för klimakterietanten det senaste året.

Alltså, att gå från väldigt självständig till ett klistermärke över en natt funkar sådär. Tydligen skrämmer man skiten ur sin äkta hälft när man gör så, trots att just äkta hälften rent intellektuellt vet om att man lider av höstdepp. Men höstdepp för honom betyder ju inget eftersom jag aldrig har visat något. Och när man blir skrämd blir man irriterad.

Det enda som hände var alltså att vi, som vanligt, rök ihop för att jag ringde honom och frågade när han skulle komma hem från det han jobbade med den dagen. När det gäller det får jag skylla mig själv som spenderat alla höstar med att stå ut i tysthet. Så jävla korkat att vara så förbannat stoisk.

Efter snart 30 år med det här vet jag dessutom precis hur man motar Olle i grind, eller åtminstone gör perioden hanterbar och det finns medicin som hjälper. Inte bara antidepp alltså, utan något slags lugnande, så jag får sova på nätterna och som gör att jag inte fastnar i den där kvicksanden av dysterhet. Så jag inte blir mer och mer paralyserad och att det eskalerar. Det tar alltså udden och fungerar som något helt motsatt egentligen. Inte som Östermalmstanter poppar Valium. För min del handlar det om att ta bort hjärnspökena och fortsätta orka. Men jag har ingen medicin alls för att jag inte varit hos doktorn än. Jag hann inte.

Nu är det bättre, men jag vågar inte ropa hej redan.

Vad jag däremot skall göra nu är att faktiskt be om hjälp. Och inte acceptera konstiga svar.

Min senaste psykolog talade om för mig att han har så svårt att förstå att jag mår så dåligt som jag säger, för att jag är så verbal och välvårdad och snygg. True story. Det är tydligen ett problem att jag inte gråter och att jag lugnt kan berätta detaljerat hur jag mår. Han är inte den första. I en utredning som gjordes för ett par år sedan noterades det till och med hur jag var klädd. En gång när jag sökte akut pga sömnbrist och lite för många panikångestattacker talade läkaren om för mig att de inte kunde hjälpa mig alls för att de inte kände mig och att all medicin som möjligen kunde hjälpa mig med symtomen jag radade upp var sådan medicin jag kunde sälja på gatan om jag fick den. Då gick jag därifrån utan att säga ett ord.

Jag är en välklädd och välartikulerad gatulangare? Om man inte känner mig?

I vilket fall som helst vill jag aldrig mer må som jag har mått de senaste veckorna. Nu när inte allt är kolsvart och vilopulsen är lite mer normal inser jag att det inte är fördelaktigt alls att sitta hemma och bita ihop som jag gör.

Jag skall börja med husläkaren nästnästa vecka och hoppas att jag klarar mig till dess.

Under tiden har det givetvis hänt massor på torpet. Garaget har fått ett golv och en märklig billyft.

Som får det att se ut som att vi har ett säreget bilintresse och att vi extraknäcker som verkstad. Vilket inte ens är i närheten av att vara sant.

Och en dörr till ladan har fått ett hemmagjutet betonglejon med guldfärg som maken slängde ihop när det blev golv över.

Själv tänkte jag kolla på reprisen av Svenska Hollywoodfruar eftersom jag MISSADE Gunilla förra tisdagen pga paralyserande ångestdepression. Då led jag, det lovar jag. Sedan tänker jag titta ikväll.

Skall vi titta ihop som vanligt?

Jag har saknat det. Och er.