Jag rasade.
Rakt ner i mörkret. På ett sätt jag inte var ett dugg beredd på och som inte hänt de senaste tio åren. Jag minns att det har hänt tidigare, men det var så längesedan att jag trodde det låg bakom mig och att jag var färdig med den typen av ras. Även så längesedan att jag inte kände igen signalerna. Eller snarare att signalerna varnade för ett så högt fall att det inte skulle vara hanterbart. Det såg jag inte. Och snabbt gick det, från en dag till en annan förvandlades jag från självständig kvinna till ett klistermärke på maken för att jag inte ville vara ensam.
Fy fan på ren svenska.
Vi har ju pratat om depression innan och det kommer inte som en överraskning att hösten gör något med mig som bara kan beskrivas som vidrigt. Jag gissar att hjärnan inte förstod eller hängde med för att det är varmt och soligt fortfarande. När det är 25 grader och julivarmt, men solen går ner lika tidigt som den alltid gör i slutet av september, för det är mörkret som tar mig, inte vädret.
Jag fattar bara inte hur jag kunde vara så korkad att jag inte var beredd trots att jag var så medveten om att något var på gång.
Det började en natt mellan söndag och måndag med exakt noll sömn. Inte en endaste minut och jag lyssnade på ljudbok hela natten medan jag kliade på det hundörat som låg närmast. Dagen efter var jag så trött att jag var orörlig, men samtidigt vansinnigt stressad inuti kroppen. Jag vet inte hur jag skall förklara det på något bättre sätt och jag gissar att det är olika från person till person, men känslan av det som kallas “fight or flight”.
Då fattade jag, men då var det för sent. Och nu, två veckor senare, är jag jättearg på mig själv. Två veckor låter dessutom som väldigt kort tid, men det känns som en evighet.
Den här gången kom allt samtidigt. Konstant panikångest/ångest ihop med depression. Ångesten gör mig handlingsförlamad och depressionen tar all energi. Trots det går det inte att sova mer än några minuter här och där för att hjärnan går på högvarv. Mest med att hitta på olika katastrofer. Gärna orimliga sådana. Och det går inte att fokusera på något, vilket ju hade varit ganska praktiskt om det hade gått. Om man hade kunnat läsa en bok eller titta på en film för att ge sig själv en avslappnande paus från domedagen, men det är bara att glömma. Det går inte att fokusera. Eller snarare, jag kan inte fokusera för jag kan bara ta mig mellan sängen och soffan och jag kan inte slappna av, men jag kan heller inte göra något. Inte ens skriva ett blogginlägg. Som synes.
Efter ett helt vuxet liv av årstidsbunden depression har jag såklart lärt mig hur jag fungerar. På gott och ont. Och jag är så jävla dum i huvudet, för jag ber aldrig om hjälp. Inte ens av maken. Och det finns ingen som ser det på mig. Inte ens maken (igen). Trots att hjärnan är i uppror, hjärtat slår lika snabbt som hos en jagad kanin och jag är spänd som en fiolsträng så låter jag precis likadant när jag öppnar käften. Skall någon förstå måste jag alltså tala om det och det gör jag inte. Inte ens för maken.
Istället säger jag att jag känner mig hängig, har tandvärk eller migrän och att jag vill vara ifred. Det förklarar ju även att jag inte äter. Jag är en sådan som inte äter när jag mår dåligt. Det gör inte saken bättre alls.
Den här gången talade jag faktiskt om det för just maken, för det var inte hanterbart. Eller ja, jag talade väl mest bara om att jag kände mig lite deppig och försökte förklara bäst det gick att jag inte ville vara ensam så mycket. Och att han gärna fick klappa på mig. Mänsklig kontakt funkar ganska bra för min del. Och så rev jag fram mitt bolltäcke som varit för varmt för klimakterietanten det senaste året.
Alltså, att gå från väldigt självständig till ett klistermärke över en natt funkar sådär. Tydligen skrämmer man skiten ur sin äkta hälft när man gör så, trots att just äkta hälften rent intellektuellt vet om att man lider av höstdepp. Men höstdepp för honom betyder ju inget eftersom jag aldrig har visat något. Och när man blir skrämd blir man irriterad.
Det enda som hände var alltså att vi, som vanligt, rök ihop för att jag ringde honom och frågade när han skulle komma hem från det han jobbade med den dagen. När det gäller det får jag skylla mig själv som spenderat alla höstar med att stå ut i tysthet. Så jävla korkat att vara så förbannat stoisk.
Efter snart 30 år med det här vet jag dessutom precis hur man motar Olle i grind, eller åtminstone gör perioden hanterbar och det finns medicin som hjälper. Inte bara antidepp alltså, utan något slags lugnande, så jag får sova på nätterna och som gör att jag inte fastnar i den där kvicksanden av dysterhet. Så jag inte blir mer och mer paralyserad och att det eskalerar. Det tar alltså udden och fungerar som något helt motsatt egentligen. Inte som Östermalmstanter poppar Valium. För min del handlar det om att ta bort hjärnspökena och fortsätta orka. Men jag har ingen medicin alls för att jag inte varit hos doktorn än. Jag hann inte.
Nu är det bättre, men jag vågar inte ropa hej redan.
Vad jag däremot skall göra nu är att faktiskt be om hjälp. Och inte acceptera konstiga svar.
Min senaste psykolog talade om för mig att han har så svårt att förstå att jag mår så dåligt som jag säger, för att jag är så verbal och välvårdad och snygg. True story. Det är tydligen ett problem att jag inte gråter och att jag lugnt kan berätta detaljerat hur jag mår. Han är inte den första. I en utredning som gjordes för ett par år sedan noterades det till och med hur jag var klädd. En gång när jag sökte akut pga sömnbrist och lite för många panikångestattacker talade läkaren om för mig att de inte kunde hjälpa mig alls för att de inte kände mig och att all medicin som möjligen kunde hjälpa mig med symtomen jag radade upp var sådan medicin jag kunde sälja på gatan om jag fick den. Då gick jag därifrån utan att säga ett ord.
Jag är en välklädd och välartikulerad gatulangare? Om man inte känner mig?
I vilket fall som helst vill jag aldrig mer må som jag har mått de senaste veckorna. Nu när inte allt är kolsvart och vilopulsen är lite mer normal inser jag att det inte är fördelaktigt alls att sitta hemma och bita ihop som jag gör.
Jag skall börja med husläkaren nästnästa vecka och hoppas att jag klarar mig till dess.
Under tiden har det givetvis hänt massor på torpet. Garaget har fått ett golv och en märklig billyft.
Som får det att se ut som att vi har ett säreget bilintresse och att vi extraknäcker som verkstad. Vilket inte ens är i närheten av att vara sant.
Och en dörr till ladan har fått ett hemmagjutet betonglejon med guldfärg som maken slängde ihop när det blev golv över.
Själv tänkte jag kolla på reprisen av Svenska Hollywoodfruar eftersom jag MISSADE Gunilla förra tisdagen pga paralyserande ångestdepression. Då led jag, det lovar jag. Sedan tänker jag titta ikväll.
Skall vi titta ihop som vanligt?
Jag har saknat det. Och er.
Karin says:
OJ….Vilken jävla skitsituation.Har saknat dig(och dina ordbajserier)Hoppas du snart är uppe på ytan igen och”backontrack”.Var rädd om dig,Kram!
Tina Johansson says:
Åh det river i bröstet när jag läser… känner med dig, och tror att jag åtminstone kan ana hur du har det.
Stor kram!
Annika K says:
Åååå så skönt att höra nått ifrån dig!! ❤️
Usch så jobbigt att må så 🙁
Se nu till att ta till all hjälp du kan.
Massor med kramar
Bibbi says:
Där är du ju. Jag har saknat dig och varit orolig för dig. Kände på mig att något hade hänt men inte vad.
Sådana djupdykningar är så jäkla jobbiga. Jag är enormt glad att jag har sluppit sådana ras på väldigt många år. Lider med dig.
När deppen gett sig kanske du ska sätta dig ner med maken och förklara för honom att han inte ska bli panikslagen och irriterad när ett sånt här ras kommer. Det hjälper ju inte med en sån reaktion direkt. Du borde kanske ta dig till läkaren så fort som möjligt om det går att få en tid den här veckan.
Självklart kör vi ikväll, om du orkar.
KRAMAR <3
Victoria says:
Jag har försökt en gång förut, förutom den här omgången. Det är omöjligt, för han kan inte relatera. Inte helt konstigt gissar jag med tanke på att det faktiskt finns läkare som inte förstår. Har man inte varit med om det är det svårt, för det är inte tillräckligt påtagligt, men han försöker. Dock på lite fel sätt, genom att komma enbart med uppryckningsförslag och det är ju inte riktigt det man behöver. Men tanken är god 🙂
Bibbi says:
Nej, det man behöver är kramar och distraktion i viss mån. Åtminstone jag. Har du testat att teckna? Det hjälpte mig att hålla kontrollen för stunden/timmarna jag gjorde det.
Har du ingen läkare i Gbg som du kan kontakta? Gillar inte att du ska behöva må så jävligt när det faktiskt finns hjälp.
Stooor kram ❤️❤️❤️
Nettan says:
Åhhhhhhh, vad jag har saknat dig! Hoppas du får hjälp för det är verkligen inte okej att må så dåligt. Många kramar ❤
Lillemor says:
Skickar stora kramar! Även om
Det inte hjälper alls ❤️
MissK says:
Skönt o få ett livstecken ifrån dig igen 😉
Om jag kan se Hollywoodfruarna här ikväll, vilket jag misstänker inte funkar eftersom det inte går o se Viaplay utomlands ;(
Anette says:
Åh äntligen! Jag har saknat dig! Ring o tjata så du får tid tidigare! Ge dig inte förrän du får hjälp till nöds får du ta maken med dig som får skrika lite om du inte orkar själv. Jag tror jag förstår hur du känner, det låter gräsligt! och skickar massor av klappar o tröstkramar hoppas de hjälper lite.
PetraH says:
Välkommen tillbaka!:)
Du har varit saknad!
Lider med dig, jag hoppas innerligt att du kan få hjälp
och kommer upp till ytan och mår bättre snart.
Ska självklart se SHF senare. Vi ses då.
Massor av kramar till dig.
anita says:
Välkommen tillbaka. Du ÄR saknad. Kan så väl läget o förstår dig till fullo. Energi o orkamed kram.
Tinna says:
Här kommer några styrkekramar ifrån mig med. Kämpa!
Markattan says:
Åh fy fan!
Lider med dig fast jag inte har någon värst susning om hur du har det.
Hoppas du får bra hjälp fort.
Markattan skickar kramar
M says:
Fy farao. Mina varmaste sympatier!
Blev riktigt orolig i tystnaden här inne. Blir lite som en rutin att kika in ett par gånger om dagen. Även om jag inte i närheten vet hur bedrövligt du haft det, så är det bara att konstatera att hösten är en skitårstid. Här hemma ligger vi för närvarande oförklarligt vakna både jag och maken. Blir ruggigt jobbiga dagar när sömnen rubbas.
Hoppas du får träffa en bra läkare och att du får några schyssta preparat som hjälper. Ta hand om dig!
Victoria says:
Sömn som rubbas är ju skit och pannkaka. Bara det gör ju att man känner sig helt dum i huvudet. Hoppas det löser sig för er.
MiaD says:
Åh skönt att se dig! Kramar från mig.
Ann-Christin Wikström says:
Skönt att höra från dig, känner så för dig då jag går igenom helvetet på våren och vet hur jobbigt det är. Kram på dig ❤️
PJAK/Anna says:
Nej varför skulle man gå till doktorn när man behöver?? Det kan ju vara dumt, då kan man ju få hjälp!?!?
Victoria says:
Men jag har ju varit hos doktorn. Att gå akut till någon man inte känner i en småstad visade ju sig vara meningslöst. De utgick från att jag hittade på eftersom det enda som hjälper för mina symptom är FARLIGA mediciner. Och jag har dålig koll eftersom jag inte är en pillertrillare, då finns det liksom inget mer att säga till dem. För man blir bara ledsen. Eller ledsnare.
PJAK/Anna says:
Men du skulle ju ha gått innan du blev så dålig! Se nu till att leta rätt på rätt sorts personal för dig. För mig är det inte en psykolog eller terapeut jag behöver en som ser hela mig och inte bara det mentala….
Sen vägrade jag både medicin och bli inlagd till deras förtret……. Jag ville må bra och inte bli drogad eller inlåst….
Victoria says:
Du har såklart helt rätt. Men även om jag har gjort alla utredningar som finns (typ) så var det ju över ett decennium sedan jag gick i däck som jag gjorde nu. Inte ens jämförbart med “vanliga” höstar som jag tar mig igenom med vilja, antidepp och att bli eremit. Jag fattade helt enkelt inte att kroppen flaggade för katastrof. Och som sagt, hjälpen vid akutsök var ju ett skämt. Extra svinigt att inte hjälpa när man har lagt sin absolut sista energi på att faktiskt ta sig till doktorn.
Elina says:
Har saknat dig också. Glad att höra att du är på väg upp ur mörkret. Virtuell kram från Solna.
Ia says:
Åh lider med Dig! Men va skönt att Du kom på att hjälp finns! Äter själv anti depp och det kommer jag att göra livet ut. Så är det bara, försökt för många gånger utan, ser det som mitt typ “insulin”, för varje gång man går ner i en depression blir man svagare/sämre eller vad man nu ska kalla det. Man får helt enkel vara väldigt tacksam att det idag finns kemisk hjälp att ta till när signalsubstanserna gått bananas. Hoppas det löser sig, Du har varit saknad! Men ingen press, vi väntar så gärna, bara DU får må bra igen! (Jävla årstider i detta land, kan vi inte bara få ha underbar vår o fantastisk sommar, va, va, va, är det för mycket begärt?
Victoria says:
Jamen precis så ser jag det med, det är ju något som fattas och som behöver fyllas på. Men det verkar vara så abstrakt för många, för det går inte att se på varken röntgen eller med blodprov. Men det är ju som att man har “brutit hjärnan”, vilket är tusen gånger värre än ett brutet ben. Jag käkar mina antidepp året runt för att hålla det i schack och så höjer jag dosen på hösten, men ibland är det inte tillräckligt. Som i år tydligen. Och man är i en sits där man inte orkar stånga sig blodig heller. Moment 22. Och som jag håller med dig om årstiderna.
Åsa L says:
Skönt att höra av dig igen! Saknat dig också!
Hoppas du hittar upp ur hålet snart! Nästnästa vecka låter långt bort, tjata till dig hjälp snabbare, det behöver du. Kram ❤️
I mitt huvud says:
Goa, fina, du!!!! Inte ska du väl vänta så länge innan du går till husläkaren?
Jättekallt ❤
I mitt huvud says:
Det sista skulle vara jättekram. ….
Trollet says:
Skönt att höra från dig men tråkigt att du
mår så dåligt. Ta hjälp av han du delar möbler
och hundar med så du får den hjälp och
medicin du behöver för nånstans finns det
en läkare eller dylikt som förstår och kan hjälpa dig, jag har själv haft panikångestattacker,
depression, sömnsvårigheter och PTSD och det tog tid innan jag hittade en förstående
läkare så jag fick den hjälp jag behövde.
Jag håller alla tummar och tår för dig.
Skickar en värmande styrkekram till dig.
Humlan says:
Fyy, så där ska man ju inte ha det! Jag hoppas du får hjälp nu och slipper vara med om det här något mer!
Den där billyften ser mest ut att fungera som en hög avställningsyta för kaffemugg och verktygsväska … Det finns höj-och-sänkbara bord annars. 😉
En Annan Susanne says:
Det kan gå jävligt fort, och man fattar inget.
Nu vet du, så ta hand om dig! Okej?
Kaia says:
Kram ❤️
tigerlilja says:
Säger som dom andra – ta hand om dig! Och jag har en avhållen vän, med mycket djupare erfarenheter av depressioner än jag, och hon säger att för henne och många andra är det extremt viktigt att uppehålla sminkbarriären i det läget, så den där reaktionen du fick att du såg för välmakead ut, tyder bara på bristande erfarenhet. Tyvärr.
Och det kommer en vår sen, och innan dess hoppas jag att medicin och uppriktigt prat med maken gör tillvaron hyfsad.
Marie says:
Finaste du! Bamsekramar från mig och nospussar från kiffen här hemma. Om inte doktorn förstår allvaret kan jag komma och peka med hela handen och tala om för hen var skåpet ska stå. Var rädd om dig! <3
Shigura says:
Kram! Hoppas det går åt rätt håll.
Bh-Helene says:
Snälla, vänta inte! Gå privat om du inte får en tid nu. Investera i dig. Hoppas vekligen du får hjälp nu!
Victoria says:
Min doktor är privat, jag vet inte om det finns privatare. Och att söka akut som jag gjort ett par gånger fungerar ju inte heller, för då vågar de ju uppenbarligen inte göra något för att de måste känna sin patient. Alltså, det är så tröttsamt och något man inte riktigt orkar när man är under isen. Det är ju ett smärre mirakel om man orkar ta sig till en doktor alls. Får man då ingen hjälp och dumma kommentarer så tappar man ju allt och går därifrån.
Elenor says:
Åhh… fint att höra ifrån dig igen och massor av kramar<3
Tigerhumlan says:
Anade att något inte var som det skulle när du missade GP-premiären. Skulle ju ALDRIG hända, om allt varit som det skulle.
Det är synd och skam att du är så välartikulerad och välvårdad. Fast hade du inte varit det hade du väl varit inlåst på psyket för länge sedan ;-)Själv lider jag inte av hösten, tvärtom, jag älskar när det blir mörkare och mörkare. När jag slipper pressen och stressen att jag måste gå ut och njuta av det vackra vädret. Sommaren gör mig deprimerad, dock inte på denna nivå. Att nu kunna sitta inne och njuta av vad jag vill, film/bok/dator utan ångest gör livet lite lättare.
Styrkekramar från en annan allt för välvårdad och välartikulerad varelse.
Åsa F says:
Välkommen tillbaka och krya på dig!
Ewa says:
Välkommen tillbaka på banan “på riktigt” när du orkar. Skönt att få ett livstecken, ta hand om dig. ❤️
Anna i Malmö says:
Skickar en tårögd kram.
Johanna says:
Åh om du ändå var i Stockholm så vet jag precis vart jag skulle skicka dig! Det finns läkare som fattar och ser. Och det finns hjälp. Både kemisk och annan. Jag håller tummarna för att du lyckas få maken att förstå vad som behövs. Annars kan säkert vi läsare hjälpa till med tips! Själv älskar jag min wakeuplight, flr den ger dagsljus inomhus när jag själv vill ha det. Om du inte provat basal kroppskännedom så tycker jag du ska ge det ett försök. Det ges av specialutbildade Sjukgymnaster och är magiskt, tycker jag. På det har jag förstås mediciner som håller mig flytande. Kram fina V, vi är med dig i vått och torrt!
Victoria says:
Peka mig i rätt riktning för rätt läkare. Jag är ju i Sthlm oftare än jag är i ngn annan stad, just tack vare läkare. Men det är en smärtklinik, de sysslar inte med brutna hjärnor. Menar du alltså att det finns läkare som verkligen förstår och inte är skitenödigt rädda för allt? Hjääälp?
Johanna says:
Åh, jag gick hos Feelgood på grevturegatan vid Östermalmstorg hos Elisabeth… nånting. Och nu kommer jag inte ihåg hennes efternamn!! Förlåt! Hittar inte på Google heller. Men nu har du en riktning i alla fall…
Victoria says:
Om jag ställer mig på torget och gallskriker? Det borde funka. Någon tar mig säkert 🙂
Ohejdat says:
Oj hjärtat! Dante å jag känner det som om vi var med å hjälpte till att skutta ner dig i ån, som Tiger gjorde med Ior ungefär. O nu är vi inte där för att hjälpa till att dra upp dig igen.
Men vi tänker på dig och skickar nåt slags mentalt uppåttjack från ostkusten och skippar goda råd, de kan du nog utan o innan redan.
Victoria says:
Absolut inte. Ni hjälpte mig att slippa det. Annars hade jag antagligen rasat flera dagar tidigare <3
Victoria says:
Absolut inte. Det var underbart att ha er här och ni puttade inte alls ner mig. Det enda ni gjorde var att ge mig två dagars respit innan det bröt ut. Men det visste jag ju inte då. 🙂 Hundar och snälla mattar uträttar mirakel. Och egna hundar som sover tätt tätt intill när man själv inte sover är som balsam för själen.
Annika says:
Skönt att höra från dig!! Har saknat dina ord.
Hoppas du snart mår bättre. Ta hjälp av maken.
Kram kram
Hondjuret says:
Lider med dig och hoppas att du får rätt hjälp snart! Vet dock hur jävla piss-svårt det är att få adekvat hjälp i den här staden. Senast jag var inne och sa att jag höll på att förlora förståendet p.g.a sömnbrist så rekomendera hon … *trumvirvel* Feng Shui och en tripp till skåne.
Och ja, i den här staden är man knarkoman så fort man ber om alvedon…Suck!
Älska småstad. Eller inte! Åk till stockholm eller Gbg. Det är nog det bästa rådet.
Och det där med att bli dum i huvudet av att inte få sova.. Jo,tack.. Ligger på runt 90 minuter pr natt nu och jag börjar bli ett monster. Kan säga att det inte är att rekomendera i början av ett förhållande. speciellt inte om man har dåligt morgonhumör som det är : )
finns ett inlägg om dagens helvetesmorgon på bloggen nu btw… om du känner att du behöver/vill dra på smilbanden lite. Alla vet ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen!
Återigen… lycka till med läkarletande! Håller tummarna för dig!
Victoria says:
Ja! Den staden är verkligen ett skämt. Dit har jag ju bara gått akut och det funkade ju inte alls. Husläkaren som jag vägrar släppa finns i Gbg, men har alldeles för långa väntetider. Men du, du måste ju också sova? Att inte sova är ju min inkörsport till stundande kollaps.
Ziss Stålhandske says:
Att det finns en diskrepans mellan det man berättar och det man visar är inget ovanligt , jag har samma bekymmer själv med att få läkare att fatta hur jag mår då det inte syns
Du borde hitta en kontakt som är bra på DBT-terapi
Lycka till kram
Victoria says:
Det borde ju vara väldigt vanligt? Och då kan man ju tycka att de som arbetar med det dagligen vet det? Vad är DBT? Lycka till du med, och tack. Det behöver vi.
CamillaF says:
Jävla sjukvård! Jag skäms! ALDRIG ok att ha åsikter om hur folk beter sig eller ser ut! Vi är olika, och en del av oss har ett sjujäkla skal och kan må själmordsdåligt utan att det syns!! Punkt!
HAr du läst Furiosi happy? INTE en hejhoppsålycklig man kan göra sig utan kul, viktiga och svåra grejer om depp och ångest- av en person som själv har det! Läser, skrattar, lipar och känner igen mig. Rekommenderas.
Kram!
Victoria says:
Ja det är ju liksom det jag inte fattar. För min del är det viktigt att åtminstone se alert ut, för dels ha som skal men mest för att man blir piggare av att se en lite bättre spegelbild. Helt sjukt. Inte mindre än två proffs som sagt att jag är för “snygg” och verbal för att de skall förstå. Fan så enormt ledsamt och frustrerande när de får mig att känna mig som en lögnare.
Har inte läst, men jag skall genast göra. Tack för tipset. Kraaam (jag behöver lite jävlar anamma hos doktorn, men man känner sig utsatt…och ledsen när man blir motarbetad)
CamillaF says:
Och betonglejonet…