Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR mina föräldrar och min svärförälder (har ju bara en), men att bo i liten stad där alla bor, minus mamma, promenerar mig på nerverna.
Jag är som en tolvsträngad gitarr, med lite väl hårt spända strängar och varje gång en förälder/svärförälder går över gränsen så säger strängen SPROIIIINK, går av och så drar ett helt trumset igång i skallen på mig och det svartnar för ögonen på mig. Inte en enda änglaharpa av harmoni så långt ögat når.
Låt mig illustrera hur en vardag fungerar här. Man har en del att greja med sådär generellt, det är alltså inget navelluddspillande alls. Just nu är det ännu mindre av den sortens pillande än någonsin eftersom det dessutom utförs någon slags flytt. Och jobb. Men man får aldrig fokusera på att göra färdigt något.
Varje dag ringer pappa, antingen för att komma förbi eller bara för att prata lite strunt. Det är helt okay eftersom han inte är påfrestande. Alls. Han är snarare ingenjören som har gått i pension och numera har fått förhållningsorder om att inte göra för mycket. Dessutom har han ju slutat röka efter 50 år med en pipa i truten, så för att inte bli totalt galen sysselsätter han sig med att spankulera omkring på stan och oftast ta en sväng förbi oss och komma med goda idéer och lösningar. Han är alltså inte typen som pådyvlar åsikter och talar om att vi skall göra si eller så. Den typen är en bra typ.
Ett par gånger i veckan ringer mamma. Som inte bor i stan. Iklädd kabelstickad offerkofta frågar hon om hundarna saknar henne och så talar hon om att det var så längesedan hon var här att hon nog har glömt hur hundarna ser ut och hon kommer absolut inte ihåg hur vi ser ut. Sen brukar hon fråga när vi har tid EGENTLIGEN. När jag svarar att vi har tid <insert random datum här> så har hon inte tid, för då är det golftävling, golfträning eller något annat golfrelaterat. Hon är av den pådyvlande sorten.
Ett par gånger i veckan dyker även svärfar upp. Alltid utan att ringa innan och helst under tiden jag sitter i telefon, äter frukost eller gör något annat som jag är fokuserad på där och då.
Var för sig är ingen av dem ett större problem. Ett problem, absolut, men inget jag inte kan leva med. Familj är familj liksom.
Imorse ringde mamma. För att fråga om hon får komma hit över helgen. Det frågade hon redan förra veckan, men då handlade det om föregående helg. Då fick hon ett nekande svar, eftersom jag inte orkade med den värsta och största delen av flytten för att få den som JAG ville utan att behöva ta del av hennes lösningar och hennes ständiga “men nu har du suttit vid datorn för länge, nu är det dags att göra ditten eller datten istället”.
Imorse fick hon ett jakande svar. För nu är det tillräckligt uppflyttat för att slippa pedantstäda tvåan (meningslös syssla med tanke på att den skall tömmas) inför en påhälsning av Världens Mesta Pedant eftersom vi nu bor i trean och flyttar resterande grejor i egen takt. Må så vara att hon kommer få en infarkt av att se tvåan, för nu bor vi i trean. Punkt.
Men givetvis föranledde samtalet ett domedagsscenario i mitt huvud. De redan spända strängarna spändes ytterligare lite vid tanken på alla “men skall du inte göra så här istället” och “nu är du väl ändå KLAR så vi kan göra det här och det där”.
Så jag började muttra lite för mig själv. Men det var fortfarande hanterbart, eftersom jag raskt bestämde mig för att tala om för henne hur hon har reagerat på mormors besök hos henne i alla år när hon börjar PÅDYVLA. Mamma har nämligen alltid hatat att mormor lägger sig i hennes liv och hennes hus. Skiten går i arv och bara det är ju en smula underhållande.
Sen kom svärfar. Vilket ingen alls noterade eftersom vi befann oss i vardagsrummet. Eller jo, hundarna reagerade lite, de började bjäffa, men inte så mycket. Och så pep båda två ut i hallen, Stor började morrskälla och Liten hakade på. Det lät konstigt helt enkelt, inte som de låter när brevbäraren dunsar i svalen eller om det går någon i trappan.
Så jag gick och kollade.
Då brast varenda nervsträng på gitarren.
I badrummet står svärfar och kissar med två skitförbannade hundar runt fötterna. Han har alltså bara klivit in, trott att vi var annorstädes och gått och pinkat.
TROTS att vi har förklarat för ungefär ALLA att man inte bara kliver in där det bor två hundar. Inte för att de biter ihjäl honom utan av respekt för både dem och oss.
Sen ville han ha förmiddagskaffe och under tiden förklarade han för oss att han faktiskt räknat med att “VI skulle ha flyttat klart till den första oktober”.
VI skall inte göra ett skit. Med VI räknar han alltså in sig själv.
Då talade de brustna strängarna rakt från hjärtat och upplyste den, i vanliga fall högst älskade svärfadern, att VI tar det i VÅR takt och som VI vill. Inte som han vill. Alls. Medan maken bara log i smyg för att han slapp säga det han tänkte och för att han visste att svärfaderns tajming var uslast möjliga.
Gubbarna drack sitt jäkla kaffe och jag var mest tyst. Råkade dock titta upp på TV:n och funderade en stund över om Steffo hade skaffat nya brillor och börjat som trendfrisör hos Malou.
Vansinnigt likt faktiskt.
Sedan fortsatte jag att känna mig generellt nervklen och så kom jag på lösningen. Jag skickar morsan till svärfar i helgen. Dit hittar hon trots sämre lokalsinne än en tvååring.
OM HON NU INTE HAR GLÖMT DET FÖR ATT DET VAR SÅ LÄNGESEDAN HON VAR HÄR (dramatisk suck)!
Det här med familj är svinbra. I lagom doser.
Och igår retade maken livet ur mig, men det tar vi sen. Jag tappade fokus på att jag var förbannad på honom när jag hittade svärfar på dass.
