… 24 little hours?
Eller snarare närmare 16 timmar. Vakna sådana, eftersom jag faktiskt åt frulle i svinottan. Halvju åkte jag och tankade bilen och sen plockade jag upp ömma fadern för att han skulle få uträtta sina ärenden medan jag uträttade mina.
När jag hämtade honom klockan sju var jag så trött att jag såg mer i kors än på länge. Tänkte orimligt positiva tankar om sällskapet så att jag skulle slippa somna bakom ratten. En far- och dotterutflykt med snicksnack.
Vi hann inte ens ut på motorvägen förrän mitt resesällskap såg ut så här.
En timma senare vaknade faderskapet i Uddevalla och sa “vad snabbt du kör, är vi redan här?”.
Så mycket för det sällskapet.
Plattan i mattan resten av vägen till staden som trafikkontoret glömde, slängde av ömme fadern i farten för att han skulle uträtta sitt medan jag fortsatte mot mitt.
En timma senare plockade jag upp honom, det var återigen dags att cirkulera i centrala stan för att uträtta ytterligare ett ärende. Som skulle gå snabbt men inte gjorde det alls. Först kom jag i…lite…meningsutbyte med en parkeringsvakt som tyckte att 13 minuter på en 10-minutersparkering inte var okay. Då muttrade jag lite inombords, men slapp bot, flyttade bilen i rent vredesmod och tog genvägen över lite spårvagnsspår för att komma därifrån extra snabbt. Jag var så extremt och okontrollerbart kissenödig att jag struntade i att jag ställde mig litegrand där man absolut inte får och så rusade jag in på fiket bredvid och kissade ett Niagarafall.
Väl ute igen står en NY p-vakt vid bilen med barsk uppsyn. Då åååårkade jag bara inte mer. Jag sa som det var, att jag höll på att dö av kissenödighet och att det inte existerar parkering på nämnda gata, men att jag var borta i cirka tre minuter.
– Jahaja…den där kissenödigheten tar ju jag ingen hänsyn till, den borde kosta dig 800 spänn. Faktiskt!
Snorkpelle.
Hade enorm lust att kissa PÅ honom, men det föll på a) att jag just hade kissat och b) att jag inte har någon dase att hala fram för att enkelt och lätt pricka honom. Ibland är det bara sådär extra skitjobbigt att vara utrustad med kvinnligt könsorgan. Det känns lite ovärt att dra ner brallor och trosor på allmän plats enbart för att inte alls kunna sikta på dumma och oförstående parkeringsvakter?
Så jag suckade bara och frågade “okay, men KOSTADE det mig 800 spänn då?” (den kisserian hade varit så jävla värd 800 pix) och fick svaret “nej, du slipper nu, men nästa gång minsann!!!”.
Finemang, läxa lärd (not), in i bilen och därifrån.
Då var det lunchdags på väg norrut igen. Och i samband med nästa stopp började det glittra i ögonen på ömme fadern. Lite typ “du, det ligger ju ett Jula på vägen, jag kanske skulle behöva springa igenom och köpa lite saker?”.
HAHA! Han och maken vet icke hur man springer igenom Jula och köper LITE saker. Helt. Omöjligt.
Här spenderade vi minst 45 minuter för att jämföra olika…eh…belysningsgrejor?
Jämföra hit och jämföra dit. Bestämma sig och sedan ombestämma sig. Repeat.
Under tiden knatade jag runt lite och hittade en flanellsskjorta och en halsduk. På Jula? Jag blev faktiskt lite stolt. Vid uppvisande av skjorta ville pappan ha en likadan och en likadan blev det. Vi kommer vara så jäkla fancy vid nästa familjetillställning.
Sen gjorde jag det ENORMA misstaget att ringa maken och tala om att vi var på Jula för att fråga om det var något akut han ville ha. Kan man vara mer orutinerad?
Svaret kunde jag ju räknat ut med röven. “Jamen vänta lite jag ringer tillbaka, jag skall bara kolla igenom katalogen”.
<insert vision av hur jag tar min låtsaspickadoll och skjuter mig i tinningen>
Först ringde han tillbaka och ville ha en 16 ampere hona. Det fanns såklart inte bara en att välja på, så vi körde catwalk med de valbara.
Det var den till höger i bild för den som möjligen är intresserad och inte har somnat av tristess ännu.
Sen ringde han igen för att säga att de hade kampanj på en mixer som bara kostade 49 kronor. Som den lydiga fru jag är knatade jag iväg för att leta upp den, och efter det kom de här sms:en.
Då kroknade jag. Efter två timmar på Jula med en fysisk Julaälskare i sällskap och en i telefon och insåg att det var hög tid att dra därifrån. Snabbt. Innan det kom fler samtal och/eller sms.
Man kan säga att pappas kvitto var en smula längre än mitt. Mitt var väldigt kort.
Men jag hittade vad jag tyckte var den perfekta presenten till maken.
Otacksamheten visste inga gränser när jag gav honom den vid hemkomst.
Herregud, det är en keps. Det står Jula på den. Hur mycket bättre kan det bli?
Jag skall se till att han använder den som jag så skall superlimma fast den på svålen på honom.
Om ni ursäktar tänker jag gå och kollapsa i sängen med Britt-Marie nu.
Men det var trevligt att hänga med fadern lite, i alla fall när han var vaken.
