Idag har 50 shades of Grey biopremiär och jag kommer högst troligt att gå och se den. Av samma anledning som jag läste böckerna, inte för att det är litterära mästerverk utan för att jag var sjukligt nyfiken på vad allt snack handlade om.
Med tanke på vilken jätteindustri den grå trilogin blev dristar jag mig till att gissa att MÅNGA av er har läst böckerna och att alla har en alldeles egen bild i huvudet av hur Mr Grey faktiskt ser ut. I mitt huvud såg han ut ungefär så här.
(Nate i Gossip Girl)
Han såg absolut INTE ut som whatshisname som faktiskt spelar Mr Grey i filmen. Vådan av att ha läst böcker och skapat en egen bild.
Anastasia i filmen ser inte heller ut som min påhittade version. Och verkar dessutom inte lika … rart klumpigt oerfaren som hon är i första boken.
OM ni funderar över att gå och se filmen så vill jag att ni skall ha det här i bakhuvudet. Mr Greys karaktär är baserad på författarens make och han ser ut så här.
Jag vet inte riktigt, men SÅ tror jag inte att någon har föreställt sig BDSM-mannen med märkeskostymer och sexpack?
Boken som får mig att undra hur författarens egna sexande går till. Den absolut bästa meningen i boken är, enligt min ödmjuka åsikt, den här:
“His pointer finger circled my puckered love cave. ‘Are you ready for this?’ he mewled, smirking at me like a mother hamster about to eat her three-legged young.”
Puckered love cave och mother hamster alltså?
Jag tror inte att hon ens har skrivit ordet vagina någonstans i hela boken, det är omskrivningar för hela slanten. Jag som avskyr ordet snippa hade valt det över puckered love cave eller inner goddess alla dagar i veckan faktiskt. Sen är det något med att hans snopp är som en “rod of steel covered in velvet” (disclaimer; jag har inte boken framför mig och kan därmed ha felciterat någon oviktig detalj, men ni hajar).
Men jo, klart jag kommer se den. Eftersom jag sträckläste alla tre böckerna under influensa förrförrförra julen. Under the influence av influensa går allt att läsa.
Sen fattar jag inte riktigt de häringa feministiska hatstormarna kring just boken, men det kanske är jag som är puckad (puckered)?
För mig var första boken som en sjukt dålig Harlekinroman som ingen alls korrläst. Boy meets girl, girls meets boy, girl har mandelformade ögon, nougatfärgat hår och möjligen puckered lips. Boy har sexpack och ögon med samma färg som havet som girl drunknar i. Love at first sight med himlastormande förälskelse, missförstånd uppstår (ALLTID och utan undantag) så boy förlorar girl, girl förlorar boy och girl och boy är ledsna jättelänge på varsitt håll. Gärna med stort geografiskt avstånd mellan sig. Hur ledsna de än är har faktiskt båda sin STOLTHET att tänka på så ingen hör av sig till den andra. I slutet återförenas de av slump, lever lyckliga och snygga i resten av sina liv och kommer aldrig in i någon vardagsslentrian där de ligger i mysbyxor med chipsfläckar framför tv:n och käkar tacos till fredagsmyset. Nehejdå, de fortsätter vara kära och skitsnygga.
Det är alldeles för lite OnePiece i Harlekinromaner helt enkelt.
Så. Ja. Det var väl ungefär så jag läste första Greyboken. De som tyckte att den var en feministisk katastrof läste den som att Ana blev utnyttjad och nedtryckt av pampig och rik Grey. Jag läste den som girl meets boy, boy har svåra issues med barndom, men det är ändå girl som är den starkare av de två och får honom wrapped around her lillfinger (TROTS att han faktiskt har en stålstång täckt av sammet?).
Bok två och tre är faktiskt något bättre. Det känns i alla fall som att någon har betalat för en korrläsare. Eller spökskrivare.
Men Grey ser INTE ut som författarens man. Hur man än vänder och vrider på det faktiskt.
Fundera över den bilden om ni skall kolla på filmen hehehehe.
(Sen har en betydligt finare nyans av grey födelsedag idag, jag återkommer i ärendet)
// OnePiece och vardagslunk FTW
