Jaha…Montazami vs Bagge och Wahlgren?

Men det BORDE väl inte vara någon större konkurrens och rätt lätt att välja va?

Eller är det jag som är ute och cyklar som tycker att det är ett enkelt och självklart val?

För övrigt kan jag berätta om mitt oerhört trevliga uppvaknande imorse. Och om hur livet med hund ibland är…mindre härligt? Äckelmagade bör sluta läsa här. NU!

Maken går alltid upp före mig och åker till jobbet, jag vet bättre än att korsa hans väg på morgonen eftersom han (vi) har ett rätt ruttet morgonhumör. Så jag ligger kvar i sängen medan hundarna glatt skuttar upp och bär sig åt som stora studsbollar för att deras hjärnor är inställda på “mat mat mat”.

Eller ja, Liten studsar. Stor studsar inte lika mycket. Han gäspar lite och går med en högre hastighet än normalt.

Morgonrutinen ser alltid likadan ut. Maken går upp med ögonen fortfarande stängda, hasar ut i köket med pälsdjuren som två Moon Boots runt benen, han delar ut maten, går på dass och jag ligger kvar i sängen och försöker låta bli att kissa ner mig.

Efter makens toavisit och hundarnas inhalering av frukost får de kissa på vår inhägnade baksida. Och SEN har de tid att säga godmorgon till sin älskade matte som kommer längst ner på prioriteringsskalan. Genom att hoppa upp i sängen och ställa sig på mitt huvud, vifta hysteriskt på svansen och slicka mig i hela ansiktet.

Vanligtvis ett rätt praktiskt sätt att säga godmorgon, eftersom jag verkligen vaknar till. 2 x 20 kilo hund som trampar, slickar och viftar går liksom inte att sova sig igenom.

Om inte den ena hunden, låt säga Liten, har trampat i sin egen skit. Eftersom han är av sorten “gåbajsare”. Det ser ut som att han inte fixar att hålla balansen och bajsa samtidigt, och han kryssar benen medan han utför det som utföras skall. Och då är det ju lätt hänt att man går i cirkel och sätter en tass i det.

Extra praktiskt blir det av en sjukt ouppmärksam make, så först märker man stanken i sängen och sen ser man tassavtrycken på lakanen.

DÅ vaknar man. Med en vilopuls på 300. Istället för att börja morgonen lite lojt med att klia hundmage, så får man ta tung hund under armen, galoppera till badrummet, duscha och tvätta. Riva ur lakan, sätta på tvättmaskin och bädda rent.

Sådana uppvaknanden händer tack och lov inte så ofta. Men jag skulle gärna se att de inte händer alls.

Dessutom var lakanen alldeles nybytta när jag lade mig igår.

Det var min morgon.

Hur gör vi med Montazami och Bagge nu’rå?

Dagens häng och dagens tips

Jag viftade tillfällig vit flagg och hoppade av som ordförande i motståndsrörelsen mot årstiden. Notera nyckelordet tillfälligt här. Total resignation är bara något jag pysslar med en dag, eller max två.

För jag kom på en fördel, och det var inte klockomställningen. Utan snarare att det går att hänga med Lill-Timell, hans morbor Stor och en hög böcker när det är skitväder. Och det var ett tag sen jag fläkte ut mig på soffan med just böcker.

Så, först dagens tips. Gillar ni att läsa? Framför allt på engelska? Jag älskar att läsa, men är periodare på grund av tidsbrist. Något som har drivit maken till vansinnets gräns eftersom jag inte kan åka många centimeter hemifrån utan att ta med mig alldeles för mycket böcker. Alla som vet hur jäkla bra jag är på att packa vet att jag åker hemifrån med en garderob på hjul, och kommer hem med ungefär 95 procent av innehållet oanvänt.

Lägg till minst tio bok-böcker på det och vi snackar övervikt så det visslar om det.

Men nu är det inte så längre, och har inte varit på många år. Innan Kindle och alla andra e-bokläsare fullkomligt exploderade och det var ett ganska nytt fenomen köpte maken en till mig, från någon obskyr firma i Frankrike. Bookeen hette den och var fantastisk att läsa på, men lite krånglig att knöla in böcker i. Men det visste jag ju inte då. Eftersom jag hade inget alls att jämföra med.

Sen köpte jag min första Amazon Kindle när vi var i London…förra året tror jag? Med tanke på att jag läser i princip uteslutande på engelska var det mitt livs bästa köp (lätt överdrift men ni fattar). En pocketbok på engelska kostar en förmögenhet, mellan 200-300 spänn, i bokhandeln. En Kindle kostar runt en tusing med tillbehör men då har man ständig internetuppkoppling till en av världens största boklådor, Amazon. Där kostar böckerna max en hundring, vanligaste priset är runt 50 spänn.

Efter Kindlens inträde i mitt liv släpar jag runt på hundratals böcker vart jag än går, och de väger ett par hundra gram oavsett antal. Plus att jag lätt har tjänat in kostnaden för själva bokläsaren med tanke på bokpriserna. Jag är nöjd sådär i allmänhet, maken är nöjd för att han slipper sucka och stöna över packningen när vi semestrar.

Nu köpte jag en ny. Bytte upp mig lite. När mamma var på Irland och Fejstajmade oavbrutet så fick de som uppdrag att “smuggla” med en från flygplatsen. Kärlek vid första ögonkastet.

Så, idag ligger jag och är allmänt snygg i soffan med fleeceonepiece och vampyrböcker.

tkindle

Bokälskare Unite! Dagens pryltips är en Kindle. Det går att läsa på en iPad men mina ögon pallar inte blänket och ljuset. Det här ser ut som papper, med inbyggt lampa. Jag har bara en sak att säga, köp! Ni kommer älska både mig (för tipset) och själva prylen. Jag kan varmt rekommendera alla varianter, men den jag bytte upp mig till  är en Paperwhite.

Som sällskap har jag Lill-Timell.

timell2

Som blir vampyrlik om man vänder bilden upp och ner.

Och den lite mer värdiga Stor.

timellmorbror

Som bonus har vi bjuckat in oss på middag hos pappa. Vilket betyder att jag kan ligga här tills det är dags att kamma sig och hoppa ur OnePiecen och gå hela de 200 meter det är att gå till honom.

Årets längsta och tristaste dag blev…okay att genomlida.

Hundar och böcker är en finfin kombination.

Det enda som behövs nu är ett bulkpack antidepressiva och valium. Så jag kan genomlida hösten i något slags rosa fejkat töcken.

Men det sistnämnda har jag inga tips på hur man får tag i. Utan att vara jäkligt olaglig. Eller återigen, känna en läkare som glatt bläddrar i sitt receptblock.

Jag nöjer mig därmed med min Kindle och hundar.

I’m a survivor!

Bästa kommentaren

Jag vaknade imorse och slängde ett getöga på iPaden som låg bredvid mig.

(Med det här vill jag påpeka att imorse VAR det verkligen imorse. Svintidigt. På grund av den tidigare hyllade klockomställningen)

Och såg den kommentaren på hundinlägget.

Screen Shot 2013-10-27 at 9.34.07 AM

Då började jag skratta så jag inte kunde somna om. För herregudihimmelen så rätt den reflektionen var.

Jag SA ju att Liten såg ut att vara en slyngel från Stockholm. Det var bara namnet jag hade fel på.

Vem visste att de Timellska bröderna hade en okänd lillebror i Göteborg/Strömstad?

timellhund

Lika mycket tänder har de också. Den ena lite vassare än den andra.

Jösses. Tack för den reflektionen.

Nu kommer jag aldrig mer kunna titta på den lille uppkäftige utan att tänka på Anders Timell.

Hundar hundar hundar!

Okay, jag har fattat – majoriteten av er tycker att jag är vrickad. Och att det tydligen inte är normalt att drömma som jag gör.

Må era anus gro tänder och äta upp er när ni sover!

Efter en heldag på uppfostringsanstalt kör vi ett annorlunda inlägg. Och det är inte jag som varit PÅ anstalt, det är jag som har varit själva anstalten. Jag har försökt uppfostra den här uppkäftiga typen medelst bitande i nacke och öron.

bild(6)

Visst ser han ut som en slyngel? Som bonus ser han dessutom ut att komma från Stockholm, heta Leffe och vara gängledare. Uppkäftigheten lyser i alla fall igenom under snedluggen.

Jag vet att ni är ett gäng som gillar hundar och vill att jag skall skriva mer om hundar i både allmänhet och synnerhet, och inte bara när de biter sönder mina glajjor så jag får ställa in Barcelonaresor och andra liknande “skojsigheter”. Men eftersom jag lever och andas hund så är ju det ett normalstadie för mig.

Så jag tänkte leka Barbro Börjesson (som jag lite tyst säger att jag ogillar eftersom jag inte är för uppfostringsmodellen som handlar om bestraffning utan gillar belöningsmetoder mer). Men för en kväll kan jag vara Barbro. Eller Fråga Barbo för all del.

Fråga bara inte om uppfostran. För det vet vi ju vid det här laget att det inte är min starkaste gren. Äsch, ni får fråga vad som helst. Så sätter jag ihop det till ett inlägg.

Nu kommer det bli oerhört pinsamt om det blir helt tyst och det inte kommer en enda fråga. Och det känns så.

När fick jag hybris liksom?

(Fast jag vet när jag fick det; när Mona sabbade Plain Vanillas kassasystem. Men det var ju inte direkt hundrelaterat)

Shoot.

// Den vrickade

De där barnen växer för snabbt

Jag var borta från mina oerhört välartade (vanartiga) jyckar i en vecka. Och någon måste ha tappat Liten på huvudet under den veckan, för jag lämnade en liten raring och kom hem till ett tonårsmonster.

20131025-212822.jpg
Helt orelaterad söthetschockbild på Liten när han var Liten på riktigt.

Jag kan inte för mitt liv minnas att Stor var en sån här pest och pina. Och det var inte Liten heller, när jag åkte. Tydligen har en vecka med bara testosteron i hemmet gjort att något har slagit slint i skallen på honom. Hade han varit ett människobarn så hade han hamnat i målbrottet, fått finnar och hår under armarna under veckan som gått. Plus moppemustasch och distinkt svettlukt.

Det är helt omöjligt att gå en meter utan att ha honom klättrande, skällande och bitande. Tydligen har han bestämt sig för att det inte är någon som helst skillnad på en löptik och en löpmatte. Innan jag åkte var han en hyfsat stillsam och rätt försiktig general, nu har han gett sig den på att jag skall tröttas ut medelst juckande och suckande. Vilket driver mig till vansinne. För hur jag än vänder mig har jag röven bak, och där är Liten.

Fredagen har ägnats åt att göra jobbet som Stor borde göra. Det vill säga brotta ner Liten, bita honom i halsen och morra.

Jävla tonårsfasoner.

Vad är nästa steg? Tjat om höjd månadspeng?

Och gissa hur mycket hår man får i munnen av att bita en portugis. I alla fall en portugisisk hund. Jag har aldrig testat att bita en människoportugis, så just det kan jag inte uttala mig om.

Just nu är han gratis. Söt och gratis.

Någon som vill ha en tonårsvalp?