För det börjar om en halvtimma.
Någon som har funderat på att kika in i Gunillas webshop för att köpa lite dricka som vi kan skåla i medan vi förfasas?
Category: Gunilla Persson
Näpp…inte så miljonärskt alls faktiskt
Hela helgen gick jag och inbillade mig att jag var miljonär. Bara för att jag kunde.
Idag skrapade jag den jävla Schenkerlotten.
Och vann såklart inte en krona. Det betyder att de inte bara sumpade transporten, de höll även en kompensationsmorot framför ögonen på mig, och det slutade med inget alls.
Jag vet att det finns folk som vinner. Min mamma vann 10.000 på en trisslott, fd kollega vann 100.000 på en likadan lott. Och så har vi båtgrannen på bryggan. Som vann 35 mille på Lotto för ett par år sen.
Undrar hur det känns? Att vinna mer än en hundring. Allt över 100.000 tror jag hade gett mig en smärre infarkt i ren lycka. 35 miljoner vågar jag inte ens tänka på hur det skulle vara. Det är ju så sjukt mycket pengar att det inte går att ta in. Mina nerver hade antagligen inte fixat det, så jag hade vunnit pengar och en plats på sluten anstalt iklädd vita kläder med rumpan bar.
Men, jag spelar inte. Och det är ju liksom förutsättningen för att vinna.
Då kommer det deprimerande. OM man spelar, så är risken större att bli mördad, än vad chansen är att bli miljonär på spel, rent statistiskt.
Den statistiken känns inte så himla upplyftande när man inte spelar. För då kan jag bara “vinna” ett mord.
Och nu återgår jag till att ogilla transportföretaget som inte ens kompenserar. I väntan på den stora högvinsten på TV ikväll.
Beauty is in the eye of the beholder
Och den här bloggen är inte så himla tjusig just nu. Eftersom den fortfarande ligger på sjukhus, och kommer så att göra tills efter Hollywoodfruarna. För att vi skall få plats här inne och hitta bloggens brustna artär som gjorde att vi fick lite kommunikationsproblem förra veckan.
Men utseende är ju faktiskt inte allt. Bloggen har ju en fantastiskt trevlig personlighet, och det vinner alltid i längden. I ärlighetens namn var den inte så jävla snygg innan heller. Så tanken är operationer som skall göra den helt frisk, plus lite kosmetiska ingrepp.
Hon den däringa “Admin” från kommentarsfältet i förra inlägget som tänker installera flöjtspelande gossar är min kompanjon/kollega/partner, en sjusärdeles bra kompis, tjejen med badankan i magen och den mest talangfulla jag känner. Av någon outgrundlig anledning älskar hon att dona med bloggar. Se henne som Dr Yang i Grey’s ungefär. Fast lite trevligare?
Så ikväll smäller det. Klockan nio (för en gång skull skrev jag rätt tid), och vi startar väl som vanligt vid 20:30. Ni kommer väl?
Nu skall den stackars bloggen hårdtestas. Sen kosmetika. Sist rehab.
Team Britt
(Som möjligen har tittat lite för mycket på Grey’s Anatomy med tanke på referenserna, om man nu kan titta för mycket på det)
Nu är det snart dags igen
Det här avsnittet tänker jag ägna åt att heja på Britt. Känns som att hon kommer såga Gunilla jäms med ankfötterna.
Men å andra sidan är ju Gunilla en sån stjärna med en stil och klass som Britt aldrig kommer komma upp i. Och så har hon exakt noll självinsikt.
Som vanligt startar vi lite före programmet börjar. Veckans höjdpunkt. TV när den är som allra bäst.
Team Britt
Det har hänt något i min garderob?
Jag har läst Mona sedan tidernas begynnelse. Och inte varit en blingig person. Vi har många gemensamma nämnare och väldigt lik smak, men inte just när det gäller blinget.
Men idag slog det över. Eller ja, det började redan förra veckan när jag såg Plain Vanillas poloklänningar/tunikor i guld och svart. Det kan hända att jag råkade klicka på köpknappen. Bling alltså. Min inkörsport till tyngre bling. Bokstavligt talat.
Det närmsta bling jag kommit innan är nitar på boots, och två collegetröjor från Uldahl med några stackars paljetter på.
Idag flyttade en klänning in i garderoben.
Ja, jag är trött – skittrött
Först, jag har inga som helst planer på att använda den som klänning. För att ens få lov att bli kallad klänning tycker jag att det fattas ett par decimeter. Eller om man nödvändigtvis skall ha den som klänning kan man inte vara längre än en smurf och kanske 10 år. För jag behöver inte ens böja mig fram för att arslet skall trilla ut. Det hänger liksom utanför stående. Men som tröjtunika är den ju tjusig värre. Och fullsmockad med paljetter. Till ett par jeans och blingbootsen (som jag hävdar är nitar).
Vad hände där liksom? Har jag kollat för mycket på Hollywoodfruarna? Kan jag skylla på Mona?
Nu har jag i alla fall slutat akutnervösa över företagsbudet. Och det är inte så mycket om de tar budet eller inte som jag är nervös över. Utan att det är något totalt annorlunda mot det jag gör idag. Även om det jag gör idag kommer vara väldigt bra att ha i bakfickan, och planen är inte att lägga ner det. Snarare att jobba ihjäl mig.
Så det kommer nog ha en laxerande effekt ett tag till. Byta liv mitt i klimakteriet är bättre än Microlax.
Men det är sällan trist att leva i alla fall. Det kan man konstatera.