Category: Funderingar

Spooky fast ändå inte?

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Spooky fast ändå inte?

Jag skulle varit på begravning idag. Eller skall på begravning kanske är mer rätt, eftersom den inte äger rum än på några timmar. Har ältat in absurdum om hur jag skall göra eftersom jag är så rasande förkyld, med bihåleinflammation, men det är min styvmormor som begravs. Jag vill verkligen ta farväl, och jag har inte fått chans att göra det innan. Men när jag stod i badrummet och borstade tänderna imorse funderade jag extra mycket på det, och funderade samtidigt över henne. Kvinnan som varit min styvmormor sedan jag var fem år. Jag hann inte mer än börja tänka, så blev det kolsvart i badrummet, vilket är en smula underligt eftersom vi har sex spotlights i taket, och alla kan ju knappast lägga av samtidigt? Jag öppnade dörren för att få in ljus, och provade att tända igen. Spottarna fungerade utmärkt och det varde ljus. Efter ett par sekunder vandrade tankarna iväg igen, och pang…det blev svart igen. Fyra gånger under tandborstningen och funderingarna blev det kolsvart i badrummet. Fyra gånger tände jag igen. Sista gången tänkte jag att det måste vara något fel på lampskrällena, eftersom det blev lite too much, så jag lät lamporna vara tända när jag lämnade badrummet. För att se när de lägger av igen, så det blir lite rim och reson i lamperiet.

Det var två timmar sedan, och lamporna lyser fortfarande. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det, men jag hoppas att damen är okay med att jag inte går på begravningen. Jag får ta ett ensamt farväl här hemma istället. Med mina lampor.

Du är saknad!

Det är skillnad på folk och folk

Posted on | by Victoria | 4 Comments on Det är skillnad på folk och folk

Jomen jag somnade till Game of Thrones igår. NU har jag sett alla avsnitt och hatar att varje avsnitt slutar med en pruttig cliffhanger – det går ju an när man vet att man har 20 avsnitt kvar att kolla på. Idag, not so much, för nu får jag sälla mig till resten av skaran och snällt vänta på att nästa avsnitt kommer. Och eftersom det är OERHÖRT synd om mig och min manliga förkylning även idag så måste jag hitta något annat att kolla på, för horisontalläge är intaget och dryck står en armlängd ifrån soffan. Garderobsmannen är skickad till Net-On-Net för att köpa en Apple-TV, vi glömde ta med oss den vi har från helgboendet. Boardwalk Empire kanske?

Men, jag pratade med syrran igår i telefon, och kom då att tänka på min dampiga svåger när jag berättade om makens akutbehov av punktinsats i garderoben. Syrran är en luttrad kvinna som lever med världens mest rastlösa man, och han är inte bara rastlös – han har lite otur när han tänker. Fort men fel är hans livsmotto, och man kan inte annat än att skratta så man gråter åt hans ogenomtänkta grejor. Även han fick ett garderobsstädningsanfall för många år sedan, men till skillnad från maken är det inte bara snack utan faktiskt lite verkstad också.

Deras garderober står utmed en vägg väldigt nära fotänden på sängen, svågern kom rusande med en trasa i handen och sa till syrran liksom i förbifarten att han var TVUNGEN att städa garderoben. Vis av erfarenhet sa inte syrran något, utan lät honom hållas, men lämnade rummet och satte sig i lugn och ro i vardagsrummet. Svågern slet ut alla kläder på sängen, ställde sig på understa garderobshyllan för att nå till den översta för att damma. Vi pratar spånskivehyllor i garderoben. Högst olämpligt att stå på om man inte är anorektisk som en sytråd, men helst inte ens då.

Syrran hör ett UFF och ett AJJJ och blandade svordomar, och svågern kommer lommande ut i vardagsrummet med ett blodigt streck över näsroten och tårar i ögonen. Han hade stått på understa hyllan, tagit ett krafttag om den hyllan han dammade, understa hyllan gick sönder och han trillade baklänges. Men han råkade glömma att släppa hyllan han höll i, så först landade han i sängen/klädhögen, och sen fick han hyllan som han höll i rätt över näsan.

Svågern städade inte mer i sin garderob, han fick åka till akuten. Och jag kanske skall vara glad över att maken sällan slutför sina projekt eftersom det verkar vara lite Fear Factor över män och städprojekt.

 

Jag tänker – alltså finns jag..typ

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Jag tänker – alltså finns jag..typ

Jag konsumerar enorma mängder med böcker, allt från Kalle Anka-pocket till…(tänkte skriva Dostojevski här, men det vore en ren lögn eftersom jag enbart läser den typen av böcker under pistolhot och jag tycker att det är skitenödig litteratur) väldigt mycket annat. Smaken är varierande, men jag vill gärna bli underhållen. Läser alltså inte så hemskt mycket facklitteratur på fritiden, men boken jag läser nu är farligt nära. Och skitbra. Svinnördig dessutom. Den går inte riktigt att sluta fundera över.

När jag pluggade till certifierad nörd använde vi oss av de Bonos sex tänkarhattar som metod. Går att applicera på precis allt i livet, från bråk om fjärrkontrollen till magisteruppsatser. Och i boken jag håller på med nu dyker de Bono upp igen – i form av lateralt tänkande – ett fiffigt sätt att tänka utanför lådan. Boken handlar om en tjej som är ett datasnille och jobbar för en leksaksfabrikant i England, och hon är en del av en grupp som skall ta hitta på en succéleksak riktad mot tjejer i tonåren. Låter kanske lite vattnigt, men storyn är spännande som fasen. OM det inte hade varit så att jag hade fastnat på detaljnivå i det där jäkla laterala tänkandet. Och jag inser att det får mig att låta som en übernörd. Till exempel:

Om det ligger en död man ensam på ett fält med ett oöppnat paket bredvid sig, och inga andra människor eller djur finns i närheten – vad har hänt med honom?

Mhmm…då fastnar man. Problemet är bara att jag inte kan släppa det. Jag läser för att somna och varva ner, men varvar upp istället. Klurar på arbetstid. Tänker lateralt medan jag äter, skiter och sover. Det blir nästan maniskt. Och somliga i min närhet blir en smula less på mig.

Låt oss bara säga att maken var jävligt mycket mer humhum, glad och tacksam när jag läste de tre Femtio Nyanser-böckerna härförleden.

I natt jag drömde…

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on I natt jag drömde…

…något som jag drömt jävligt många gånger förut. En lite snuskig dröm. Och det är ju för all del trevligt, om man tänker att jag brukar drömma vrickade mardrömmar annars. MEN, anledningen till att jag funderar på det överhuvudtaget är för att min partner i drömmen var en jag känner i verkligheten. Som jag finner synnerligen asexuell. Eller ja, det kanske var tarvligt – men mer könlös? Jag har en hoper killkompisar, och majoriteten är könlösa. Jag glömmer liksom att de har något som hänger mellan benen på dem, precis som att jag inte knatar omkring och tänker på att mina kvinnliga vänner faktiskt har ett kön. De är liksom bara kompisar. Men så finns det givetvis ett fåtal som man möjligen skulle kunna vara attraherad av till nöds, där man blir tio år och lite rosig om kinderna vid den svindlande tanken att man faktiskt kanske skulle pussas med dem. Snubben från natten var INTE en av dem, han var nog den absolut mest könlösa av alla mina kompisar. Vilken kan ha gjort det till en lite mystisk dröm. Maken var dessutom i närheten hela tiden med, i drömmen alltså. Och det är sjukt svårt att försöka ligga med någon när man skall smyga för maken hela tiden. Vilket ungefär sammanfattar drömmen.

Då kommer andra funderingen. Ju mindre man ligger hemma, desto oftare drömmer man (jag?) om det, och det är jag som är huvudperson. Ju mer man ligger hemma, desto mer drömmer jag om att det är maken som ligger med andra.

Vad är grejen? Jag vill inte ligga med någon annan, jag vill absolut inte ligga med den jag smög omkring med inatt, och jag orkar ju knappt ligga med den jag har – så att styra med det i drömmarna verkar ju sjukt opraktiskt. Ännu mer opraktiskt när jag drömmer att det är maken som är en gris och ligger med andra så JAG ser och blir förbannad. I både dröm och verklighet.

Bad boys – Bad boys

Posted on | by Victoria | 1 Comment on Bad boys – Bad boys

alcide

Herregudihimmelen! När jag ser bilder som dessa får jag andnöd och slirar nästan av stolen. Jag tittar på sexpacket på bilderna, och så tittar jag på sexpacket som sitter på andra sidan soffan. Och där snackar vi sexpack i form av “öl byggde denna vackra kropp”.

Vad är grejen liksom? När jag var skitliten hade jag min första crush på John Travolta i Grease. Jag var sju år, mormor hade sytt tajta fejkskinnbyxor till mig, köpt en skinnpaj och så hade jag snott mammas högklackade röda skor – och sen VAR jag Olivia Newton-John. Spatserade omkring hemma i flickrummet och låtsasrökte, och fimpade ciggen framför en imaginär Travolta medan jag sjöng på You’re the One that I want. Tvingade mammas alla kompisar att gå med mig på filmen på bio en gång var, så jag såg den nog i alla fall närmare tio gånger. Kärleken var total, och så jävla chanslös. Min första bad boy.

Sen kom alla 80-talsfilmer och serier. Väggarna var tapetserade med allt från Rob Lowe till Don Johnson (och Magnus Uggla, men han känns lite som the odd one out numera). HUR många gånger kollade man inte på Dirty Dancing, och jag måste erkänna att det fortfarande pirrar till när jag ser Patrick Swayze dra med handen längs med armen på “Baby” när hon skall lära sig dansa. Jomen tjenare vilken bad boy.

Näste man till rakning var Dylan i Beverly Hills, och där någonstans började jag inse att åldern sprang ifrån mig. Men jag satt på fullaste allvar och spelade in hela jäkla serien på VHS-kassetter, för att ha “sen”. Kollade på Dylan och suckade, samtidigt om jag blängde på min dåvarande sambo för att han inte ens var i närheten av lika cool, svår och snygg.

Och efter det har det bara fortsatt. Den ena bad boyen efter den andra. Eric och Alcide i True Blood – och vi skall inte ens snacka om hur “Alcide” såg ut i Magic Mike. Han hade knappt en enda replik, men somliga karlar behöver helt enkelt inte konversera. Det är inte nödvändigt när man är en bad boy. Men det som skrämmer mig nu är att jag nästan får ett slaganfall av att se Damon i Vampire Diaries, Chase i Gossip Girl, Logan i Veronica Mars och…ja…listan är ÄNDLÖS. Sen inser man att man är dubbelt så jävla gammal och börjar känna sig på gränsen till pedofil.

Det jag funderar över, kommer man någonsin att sluta? Kommer jag vara 60 och fortfarande dra snigelspår över soffan när jag tittar på alla Logans/Dylans/Damons på TV? Eller når man en magisk ålder och helt plötsligt börjar tycka att Christer Sjögren eller Tommy Körberg är fett snygga? Om man inte gör det, så ligger ju maken rätt pyrt till, för han blir ju också äldre och har mindre och mindre att komma med i jämförelse med Hollywoods alla massproducerade bad boys.

Eller är det då man skall ha en smula självinsikt och kolla på sig själv och inse att man inte direkt är någon sexy mama när man ligger i OnePiece i soffan och dreglar över småpojkar?