Jag konsumerar enorma mängder med böcker, allt från Kalle Anka-pocket till…(tänkte skriva Dostojevski här, men det vore en ren lögn eftersom jag enbart läser den typen av böcker under pistolhot och jag tycker att det är skitenödig litteratur) väldigt mycket annat. Smaken är varierande, men jag vill gärna bli underhållen. Läser alltså inte så hemskt mycket facklitteratur på fritiden, men boken jag läser nu är farligt nära. Och skitbra. Svinnördig dessutom. Den går inte riktigt att sluta fundera över.
När jag pluggade till certifierad nörd använde vi oss av de Bonos sex tänkarhattar som metod. Går att applicera på precis allt i livet, från bråk om fjärrkontrollen till magisteruppsatser. Och i boken jag håller på med nu dyker de Bono upp igen – i form av lateralt tänkande – ett fiffigt sätt att tänka utanför lådan. Boken handlar om en tjej som är ett datasnille och jobbar för en leksaksfabrikant i England, och hon är en del av en grupp som skall ta hitta på en succéleksak riktad mot tjejer i tonåren. Låter kanske lite vattnigt, men storyn är spännande som fasen. OM det inte hade varit så att jag hade fastnat på detaljnivå i det där jäkla laterala tänkandet. Och jag inser att det får mig att låta som en übernörd. Till exempel:
Om det ligger en död man ensam på ett fält med ett oöppnat paket bredvid sig, och inga andra människor eller djur finns i närheten – vad har hänt med honom?
Mhmm…då fastnar man. Problemet är bara att jag inte kan släppa det. Jag läser för att somna och varva ner, men varvar upp istället. Klurar på arbetstid. Tänker lateralt medan jag äter, skiter och sover. Det blir nästan maniskt. Och somliga i min närhet blir en smula less på mig.
Låt oss bara säga att maken var jävligt mycket mer humhum, glad och tacksam när jag läste de tre Femtio Nyanser-böckerna härförleden.