Jag flydde (slag)fältet och jag är fäschon

Maken skall fira dagarna tre på torpet i skogen och köra ytterligare en “Grabbarna på Fagerhult” med sin bästis motorsågen och sin andra bästis norrbaggen. Jag vill inte veta vad de gör, men gissningsvis involverar det öl, skjutning av oskyldiga lerduvor, sågande i träd och mycket eldande.

Kan inte påstå att jag är så himla ledsen över att inte veta eller vara med. Såvitt jag vet kanske de bedriver någon slags bordellverksamhet. Vilket inte vore det enda lilla rara röda huset i skogen här i krokarna som faktiskt döljer en dylik verksamhet.

Så jag tog tillfället i akt att göra en Fantomen, gå på stadens gator i alldeles vanliga kläder. Det var helt klart vårkänsla.

Först tittade jag på solen och havet och konstaterade att båten låg kvar utan att ha frusit sönder.

bild 1(7)

Solen lyser starkare än gatlampan. Och som bonus blev det en liten extrasol precis ovanför vår båt. Gissa om jag blev sugen på båtåkning när jag stod och beundrade det stora gula klotet på himlen och talade om för det hur mycket jag hade längtat och saknat ljuset.

Sen råkade jag gå och köpa ett par skor. Det är alldeles för lätt att råka köpa just skor. Och handväskor. Givetvis slank jag in i väskaffären med, för att köpa en necessär.

Just det, maken kände sig tvungen att rätta mig, den han köpte igår kostade inte 40 kronor. Det visade sig att han inte hade ödslat mer än 29 kronor på mig. Man tackar.

I väskaffären råkade jag göra ett lite ogenomtänkt väskköp. Jag köpte en fannypack. Ni vet en sån där midjeväska som alla tyska turister har? För den var lite rar. Men den kommer jag inte visa för då blir jag utmobbad. Maken har redan skrattat sig harmynt åt den.

Och så köpte jag en skitstor necessär. Äntligen. Nu är det slut på prylar överallt.

Efter det knatade jag förbi kamrats affär för att säga hej, och där blev jag kvar och hejade i över en timma. Vet inte riktigt vart tiden tog vägen, men det var väldigt trevligt att prata strunt och skit. En klart underskattad sysselsättning.

På väg hem stannade jag på favoritreston för att köpa med mig min senaste älsklingsrätt, quesadillas med parmaskinka och fetaost. Under tiden drack jag en cola och kontrollerade så köket uppförde sig.

bild 2(6)

Det gjorde de.

Raka spåret hem, kasta av sig jeansen för att skutta ner i min oh so sexy teddyfleece. Enbart för att komma på att jag hade glömt visa skorna för maken. Som, hör och häpna, tyckte att de var snygga (eller så vågade han inte säga något annat eftersom han ligger lite brunt till för tillfället).

skor

Som sagt. Jag ÄR fäschon.

Teddyfleece, pumps och tysk midjeväska. En svårslagen kombination.

Men ändå en rätt bra måndag. Eftermiddagssol och kvällshopping är inget jag är bortskämd med.

Och näe, jag vet fortfarande inte vad jag skall tatuera, jag vet bara att jag vill.

En vacker dag kanske jag visar mina tatueringar och berättar vad de står för. Somliga här tror ju att jag har SJ-loggan tatuerad på axeln och att det står “…Värnamo…” på underarmen.

Vad har ni gjort?

Vårtecken?

Nu vet inte ni det här kanske, men JAG vet. Och några till av mina närmast sörjande. Vår blir det först när jag målar naglarna i piffig vårfärg, men det har jag inte gjort ännu.

Strömstads version av Groundhog Day.

Men det skall komma naturligt då jag får lite feeling.

Idag var jag ju och blev mörbultad på thaiplejset och är i vanlig ordning lika förvånad över hur en liten människa kan ha så hårda nypor. Men axlarna har hoppat ner ett par snäpp och jag kan inte ha dem som örhängen längre. Det är ju för all del positivt.

Nu kommer det konstiga. Trots hällregn på tvären och en man hemma som retar livet ur mig genom att bara stöka ner men aldrig göra fint så börjar jag få lite feeling.

Jag är genomsugen på en tatuering till. Vill även rota igenom min garderob för att hitta a) kläder som passar, b) kläder med lite färg som inte är i samma färg som valfri mögelsort och c) helt enkelt göra lite garderobsfynd (de där kläderna man inte sett sen solen började gå ner klockan tre på eftermiddagen).

Nu säger jag inte att det här är ristat i sten och att det ÄR vår. Men det spritter lite här och där (och inte där ni tror…snuskhumrar) så man vet aldrig.

Risken finns att jag äntrar hufvudstaden till helgen i blommiga byxor, pippigula skor och…solglasögon.

Som jag längtar efter att ha på mig solglajjor.

Men första frågan är; vad och var skall jag tatuera mig?

(Och givetvis kommer jag meddela så fort naglarna är målade i vårfärg, jag är faktiskt mer pålitlig än SMHI när det gäller vårens ankomst)

Förlåt – jag struntade i bloggen på hjärtadagen?

För andra gången i bloggens korta historia hade jag tydligen inget att säga på en HEL dag?

Men den började ungefär så här:

godmorgon
#nofilter såklart

Två hundar i sängen som vill bli kliade. Det är mys. Fredagsmys. Även om det just i det här hemmet händer varje morgon, men det där med att få svart päls på bild med mobilkamera är nästintill meningslöst.

Sen “gratulerade” jag inte maken på hjärtadagen alls, men jag skummade igenom FB snabbt och såg att en del hade fått jättefina hemliga presenter av sina bättre häfter och att en del…mest hatade dagen. Jag känner mig rätt så neutral. Bortsett från vår första alla hjärtans dag tillsammans då jag fick en dunjacka som jag hade glanat på länge för att jag frös och den var tjock och varm.

Den dagen var jag faktiskt lite postivit inställd till dagen. För jag slapp frysa mer.

Men efter det. Mjaeee. Om vi knappt firar födelsedagar så känns det väl lite överdrivet att fira en sån dag?

Var det någon som blev firad?

Men jag slog på stort och drog ner till thaiplejset på gatan för att ge mina fötter lite kärlek.

bild(7)
Ja, jag har tatuerade tassar på tassarna. Fyra, inte bara de tre som syns i bild. Världens dyraste tatuering om man räknar timpris eftersom den gjordes på Miami Ink. Så värt det ändå.

Och det var fotorgasmiskt. Ren avkoppling. Sådär så jag nästan kände mig snäll efteråt. Och när jag var klar frågade jag om hon hade tid med rygg och axlar.

Det hade hon, men först idag.

Så. Idag skall jag vara helt ledig. Enbart knata ner till thaiplejset och se om hon kan knuffa ner axlarna från öronen.

Eventuellt skall kvällen ägnas åt nätfönstershopping.

Men visst är det en pisstrist tid att köpa kläder? Man vill inte ha vinterkläder, men vårkläderna har inte riktigt kommit.

Och sen viskar jag tyst att jag antagligen inte behöver något.

Men titta FÅR man?

Vad gör ni?

Men alltså?

Nog för att jag inte går omkring och är en sexbomb dagligdags i min OnePiece, men jag brukar i alla fall dra gränsen vid att gå på lokal iklädd teddyfleece.

Jag skulle hjälpa en kompis förut, och sen skulle jag möta upp samma kompis på den lokala reston. Inte för att jag kladdade ner mig med en hel beautybox med smink i ansiktet, eller ens snitsade till håret, men jag kammade mig åtminstone och satte upp det i en tofs. Och så skuttade jag ur OnePiecen, knödde ner arslet i ett par obekväma jeans och till det en jäkligt oversized PV-tröja så att jag kunde äta utan att det syntes att magen trillade ner någonstans i knähöjd.

Och så min nya fina fjortisbarbourjacka till det.

Jomen det räckte så. En helt vanlig torsdag liksom.

Till saken hör att jag, samma dag som jag råkade köpa Barbourjackan, faktiskt var snäll och köpte två par nya jeans åt maken. Snygga jeans. Som låg väl synligt framme och hemma, och han hade provat och godkänt dem.

Han skulle möta mig på restaurangen. Och det gjorde han.

När han hade satt sig ner på stolen bredvid mig och vi hade pratat en stund kollade jag ner. Sen dog jag lite inombords. För den här synen mötte mig.

bild(5)

Lagom skitna JOBBYXOR och de hejdlöst fula foppatofflorna!

Min enda kommentar:

– Var det svårt att välja mellan alla dina fyra par skitsnygga jeans så du blev tvungen att ta det fulaste som låg underst i tvättkorgen istället?

Jag är helt hundra på att han gör det på rent jävelstyg.

Vi har varit sams alldeles för länge nu.

Jag skall skicka honom på kurs hos Doc. Om en läkare är bra till allt så borde han fan kunna bota orimligt dålig klädsmak med.

Mina ögonlock…

…vill bara falla ihop. Vi har en strid idag, jag och ögonlocken. De vill vara nedfällda medan jag vill att de skall vara uppfällda.

Oklart vem som vinner, men jag lovar att jag längtar efter läggdags.

Hur i hela friden är det möjligt att vara så trött fortfarande? Särskilt med tanke på att jag dricker just inget alls i princip, så det finns ingen baksmälla inblandad i ekvationen.

Sen skulle jag kunna ge ett kungarike plus en bal på slottet för en fotmassage. Jag trodde inte ens att det var möjligt att få ömmande hålfot. Så öm att jag inte ens kan krulla med tårna utan att vilja bita av mig foten i höjd med knät. Det måste betyda att jag är oerhört vältränad och jävligt fit. Eller tvärtom?

I övrigt har jag ägnat en liten del av dagen åt att vara riktigt heligt förbannad och ordentligt besviken.

Men bara en liten del av dagen som sagt. Eftersom större delen av dagen har gått åt till att strida med ögonlocken.

Just det. Imorse trodde jag även att jag var jättesjuk. För jag visste att jag hade varit hos doktorn. Vid närmare eftertanke visade det sig att det var en dröm, som vanligt.

Inatt var jag och skulle tatuera mig, men det fanns en ny regel att man inte fick tatuera sig utan att ta blodtrycket. Så på alla tatueringsplejs hade de gamla hederliga blodtrycksmanschetter och jag blev nekad. Men de fick inte tala om resultatet. Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag det viskat i örat, och det var en SUPERHEMLIS.

Vad hon sa?

Jag hade 100/80.

Nu har jag väldigt dålig koll på vad som är bra och dåligt blodtryck, men så här spontant känns det som att 100/80 är så lågt att man nästan är död?

Men tatueringen sket sig, jag vaknade av att jag talade om för någon i sovrummet (ingen alls) att jag hade “hundra genom åttio” och sen fick jag magknip och lade mig i fosterställning.

Nu skall jag återgå till ögonlocksstriden.

Får man gå och lägga sig snart?