Det lyser dessutom jättemycket. Så mycket att det inte ens går att mäta med den simpa luxmätaren jag har. Och man måste kisa när man går ut för att undersöka.
Någon annan som noterat detta fenomen?
Jag är i chock.
Två kvällar i rad har vi eldat i kaminen för att inte frysa ihjäl på torpet. Den kvällen som vi inte eldade i kaminen var ju samma kväll som jag somnade i ren yrsel på soffan och vaknade ensam i stugan till tonerna av en motorsåg från ladan. Det tog ett par minuter att fatta att jag inte var med i en skräckfilm den kvällen utan att det bara var maken som sågade ved. Han väljer verkligen sina tillfällen med omsorg.
Den här utsikten får mig på ett fantastiskt humör.
Är det någon mer än jag som ser vad det liknar eller är det bara nörden i mig som sätter vacker utsikt i samband med datorgrejor? Ni som har eller har haft PC? Kommer ni ihåg standardbakgrunden till Windows XP? Det är vad jag ser varje gång jag tittar på åkern i solsken.
Och så skall den här lille pojken bli på gott humör. För om han är på gott humör är jag på gott humör och han har klättrat på väggarna när det har hällregnat.
När han klättrar på väggarna är han fullkomligt olidlig och hans ömma mamma överväger att ringa Scanbilen för att göra korv av honom. Han är inte lika bra på att ligga i soffan och pilla navelludd som den store pojken är.
Dagens bild får mig även att le lite och tänka på förra sommaren när vi låg med båten i Fjällbacka och jag lyfte ut honom på promenad. Han har ju en lång strumpa och en kort och är en tämligen ovanlig ras som inte alla känner till utseende på. Jag lyfte ut honom, ställde honom på bryggan och en rar tant kom framrusande med orden “men LILLE STACKAREN, har han bandage när det är så här varmt ute”.
Som bonus ser det även ut så här just nu. Ytterligare en variant av zombieinstallation.
Jag fotade, klampade in och frågade maken VARFÖR och fick till svar att han hade “ställt undan” för att passa på att klippa gräset.
Det var tydligen en logisk undanställning.
Nu skall jag och hundarna göra något. Oklart vad, men något.
Eventuellt plocka något. Blåbär, vinbär eller kantareller kanske.
Möjligheterna är något begränsade på landet, för människor i alla fall. För hundar är möjligheterna obegränsade. Och just nu har jag en lat hund som skall sparkas ut i naturen bredvid mig på soffan medan den andre roar sig med att jaga gräsklipparen.
Det är SOL!
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Minns ni den skitserien? Jag tyckte det var en skitserie i alla fall. Hur det kunde bli långfilm är fortfarande en gåta.
Idag har vi födelsedagsfirat ömme fadern och helt plötsligt dök Beavis och Butthead upp. Lite oklart vem som är vem dock, men däremot solklart att kusinbarnet och syskonbarnet ÄR Beavis. Eller Butthead. Vilket egentligen betyder att de som skapade serien var fem och sju år, samt tyckte att ordet “bajs” är roligast i världen.
Dessvärre måste jag erkänna att det där med kiss- och bajshumor ligger i släkten och sällan går över i takt med åldrande, men jag drar gränsen vid Beavis och Butthead. Och dagens häng med deras prospects. Även om det såklart inte gick att låta bli att dra på smilbanden litegrand.
Först ut, en påminnelse om hur originalen låter. Tiden som klippet tar kan med fördel ägnas åt att kontemplera hur diskussionerna fördes innan det bestämdes att det var en bra idé att göra TV av det och sända på pop-kanal. Och hur exakt upphovsmännen pitchade idén.
Och sedan de snart fullvärdiga medlemmarna (ersättarna?).
De här killarna låg inte ens i pappas pung när Beavis med polare var poppis. Herregud, papporna var ju knappt påtänkta. Och så kommer det helt naturligt.
Det är något visst med grabbar och bajs tydligen.
Men som sagt, det går inte att låta bli att le lite åt sockerhöga knoddar som kämpar för att impa på varandra med konversationsbajs (ej att förväxla med ordbajs). Samtidigt som de låter som en exakt kopia av ett Beavis och Butthead-avsnitt.
Jag klagar dock inte. Jag kunde ju faktiskt gå därifrån och lämna pruttarna med sina päron 😉
Och födelsedagsbarnet trivdes. Det gjorde jag med. Såklart.
Men de är verkligen lite lite störda.
// Genusforskning på hög nivå (eller väldigt väldigt låg?)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Är inte slaktmask. Faktiskt. Inte heller alla seriemördare som låg i svampskogarna igår natt, även de lät mig vara.
Det är jag oerhört tacksam över. Vad jag däremot inte är lika tacksam över är att jyckarna fullkomligt struntade i mig och låg på nedervåningen medan jag låg ensam på övervåningen och pratade med er samt funderade över olika seriemördares modus operandi. Jag kom fram till att det finns skitmånga. Både seriemördade och modus operandi.
Vådan av att läsa seriemördarböcker innan man skall vara jätteensam i en skog.
Före det var det dock väldigt trevligt på torpet. Glatt och lättsamt. Cirkusen, som även kallas familj, invaderade plejset. Sex vuxna (nåja, en del av dem typ vuxna) föräldrar och sex barn. En systerfamilj och två kusinfamiljer kom i tre bilar fulla med … saker som barn behöver. Mat och klädbyten ungefär?
Idag har jag extrem respekt för alla förskolelärare. Vi snackar respekt av ohemul magnitud. Jag gissar att de är färre än en vuxen per sex barn och där är ju ägarna till barnen inte ens i närheten. Här var ju barnägarna högst närvarande och delaktiga. Och barnägarna serverade medhavd mat.
Man kan säga att Zombieland VERKLIGEN har invigts. Sex kids, eller snarare fem eftersom det ena kiddot bara är ett par månader, har skitkul när det finns badkar, linbana, jättestor mörk och spännande lada, vattenrutschbana och gudvetvadmer. Det var även en del vuxna som hade ganska roligt. Eller ja, alla vuxna hade roligt, men en del hade lite extra kul.
Jag har berättat om min svåger innan. Livet utan honom hade verkligen varit alldeles dödstrist eftersom han är fantastiskt bra på att göra ogenomtänkta saker vilket gör att man borde kunna skriva ut även honom som antidepressiv medicin. För man skrattar jättemycket med och åt honom. Syrran skrattar förvisso inte alltid, men nästan varje gång. Hon skrattade till exempel inte så himla mycket när hon och barnen hade magsjuka, han var på jobbet och hon blev arg och skällde hem honom för att få lov att vara sjuk i fred och få lite avlastning. Då blev han så stressad att han sprang ut från jobbet med portföljen i högsta hugg för att hinna med bussen, sprang rakt in i en lyktstolpe, trillade ovärdigt omkull och kom hem med ryggskott på grund av stolpe och blev sängliggande.
Nej, DÅ skrattade hon faktiskt inte.
Han är en vandrande rolig historia. Och han skulle visa barnen hur man åkte vattenrutschbana.
Barnen fick lära sig hur man inte skulle göra. När det var dags för cirkusen att åka hem såg det ut som om han bröstat upp sig lite väl mycket mot en varulv. Vilket i och för sig kan vara passande på ett zombieland.
Sedan åktes det linbana. Min älskade look a like till systerson var först ut. Arma barn som till utseende är lik sin moster. Han hamnade inte i bäcken.
Det var ju skönt. Faktiskt.
Extra fascinerande är det att de sex barnen har tre olika nationaliteter, men ändå leker tillsammans som om det vore en piece of kaka. Två barn är norska (med svensk mamma), två är amerikanska och två är svenska. Ungar kirrar sådant. Det gjorde vi kusiner när vi var små med. Det är oerhört underhållande att lyssna till deras konversationer som är en mishmash av tre språk.
Det var en svinmysig dag. På riktigt. Trots viss ovana vid många barn samtidigt. Jag älskar ju faktiskt skitungarna (och deras föräldrar).
Men inget kalas utan kras. Såklart. Dagen avslutades med att litet och väldigt trött kusinbarn fick linbanan i huvudet när systersonen åkte och två barn fick tjyvnyp av Liten (som är dumsnäll med barn, men tror att de leker med just honom när de springer).
Under gråt och tandagnisslan lämnade den kringresande cirkusen Zombieland. Systerdottern grät i bilen för att hon skulle MINSANN flytta till torpet och bo här för alltid, kusinbarnet som fick linbanan i huvudet grät gissningsvis av glädje över att lämna stället och för att han aldrig mer skulle behöva åka hit. Det sistnämnda är högst obekräftade uppgifter dock. Det förstnämnda är bekräftat.
Det var ungefär då jag dog trötthetsdöden och började se just förskollärare med helt nya ögon.
Men det var bara del ett av gårdagen. Då var det bara att ge sig i kast med det två.
Har man slösat en drös dagar på migrän får man komprimera helt enkelt.
Så jag lämnar er med en cliffhanger. Händelserna från resten av söndagen och dagen återkommer jag om imorgon.
Visst är jag taskig?
Tack för att ni höll mig sällskap inatt.
Nu skall jag fundera lite på vad seriemördarna kan tänkas pyssla med. Svampplockning kanske?
I så fall hade det varit trevligt om de kunde lämna en påse på farstutrappan och strunta i att mörda mig litegrand.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Vi är på torpet igen, sedan igår eftermiddag. Jag är fortfarande ganska mild i sinnet. Lite sådär läskigt går jag omkring och säger saker som “sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och så ler jag före frukost och pratar om trevliga saker istället för att snäsa som är brukligt före matintag. Jag känner mig käck. Äppelkäck. Så jävla käck är jag inte, faktum är att just “käck” är ett ord man absolut inte förknippar med mig. Jag nynnar även på käcka melodier.
Något är fel. Väldigt fel. Men jag väntar ut det och ringer inte 1177 riktigt än i alla fall.
Jag tänkte bara berätta att jag åkte linbana igår kväll. Premiäråket efter viktjusteringen för min del (linbanans viktjustering alltså, jag har tyvärr inte viktjusterat mig åt rätt håll alls) och jag är smidig som ett kassaskåp. Min stora lurv är även han lite osmidig. Han är däremot väldigt entusiastisk, men entusiasmen kompenserar inte helt för hans sammansättning av extremiteter och kropp. Stor har, till skillnad från Liten, samma vikt men fördelad på fyrkantigare kroppsmassa och lite kortare ben. Tänk ungefär murbräcka? Liten är liksom längre överallt och väldigt mycket flaxigare, men framför allt rör han sig i ljusets hastighet. Stor har inte riktigt samma reflexer heller, just för att det är svårare för en fyrkant med korta ben att göra femöresvändningar.
Jag känner enorm samhörighet med Stor. Vi förstår varandra. Vi trillar tillsammans. Ibland drar jag omkull honom och ibland drar han omkull mig.
Den där linbanan är ju fantastiskt rolig även för hundarna. De älskar att jaga den och människan som sitter på den. Eftersom människor som flyger fram i hundhöjd är väldigt underhållande att skutta på, under, efter och runt.
Och det går rätt fort. Någon som är bra på matte kan ju gärna ge sig på att räkna ut hastighet. Det tar 8 sekunder att åka 40 meter och sen dånar man in i däcket och blir som en människorekyl.
Liten inser och kommer snabbt undan. Stor får min bajlåda i huvudet och trillar omkull sjukt ovärdigt för att vara hund. Så ovärdigt att han blev asförbannad på Liten och inte slutade surjaga honom på flera minuter. För att återställa någon slags värdighet antar jag. Får man en röv i skallen, kämpar för att hinna undan, men utan att lyckas och istället hamnar som en sköldpadda på rygg blir man en smula generad när man är hund. Särskilt när den mindre hunden kommer undan plättlätt och faktiskt ser det ovärdiga fallet.
Och man ser verkligen att han har en plan att komma undan, men den lite fyrkantiga kroppen motarbetar honom. Han fixade helt enkelt inte att räkna ut hastighet och rekyl i kombination med storleken på mattes röv. Jag låter för övrigt som Hesa Fredrik i slow motion.
Det roligaste är att jag är så himla mild att jag inte ens börjar inlägget med att berätta att maken faktiskt gjorde ett åk före mig. Vilket jag inte visste, jag visste bara att han var ute.
Jag behövde fråga honom något så jag gick ut. Precis när jag knatade runt huset kom han haltande från slänten nedanför däcket vid bäcken och såg ut som om han hade drabbats av akut diskbråck på minst tio kotor medan han ojade sig högljutt.
Först blev jag lite orolig och undrade varför han helt plötsligt hade slagit halvt ihjäl sig bara genom att gå omkring vid bäcken, han brukar ju faktiskt gå omkring där nere med hundarna. Sedan såg jag att det saknades något på vajern. Hela mojängen med rullhandtag, karbinhake och lina med sittplatta var borta. Helt plötsligt fanns bara en lina. Bandelen var puts väck.
Det visade sig att han hade snålat lite vid viktjusteringen. Han hade fixat allt, men inte brytt sig om att byta karbinhaken som hade sisådär 50 kilo som maxvikt. Och det är rätt bra kraft i stoppet vid däcket som synes.
Han hade alltså, högst ofrivilligt, åkt vidare efter att linbanan hade nått sitt slut vid däcket. När det small till vid däcket den här gången blev det ingen rekyl för hans del. Karbinhaken gick nämligen av och han åkte, fortfarande sittande på plattan, rätt ner i bäckbranten utan att ha någon som helst kontakt med vajern. Där landade han med lina och sittplatta på en trädstump med sin rövrygg och så fortsatte han glida hela vägen ner i bäcken.
Jag må vara mild, men efter skadeinspektion fnissade jag hejdlöst. Jag fnissar faktiskt idag med och önskar SÅ att jag hade varit ute och sett det. Och filmat det. Herregud, jag tror aldrig jag kommer sluta skratta vid tanken på hur det faktiskt gick till. Jag frustfnissar nu när jag skriver.
Efter omplåstring muttrade han något om att det ju var tur att det hände honom och inte mig, eftersom jag hade mördat honom (det var ju för all del vänligt tänkt). Det var tydligen bättre att det hände personen som var ansvarig för konstruktionen. Trädstumpen han landade på med rövryggen gjorde först hål i tishan, sen i kalsongerna och slutligen fick han ett jättestort skrapsår under alla klädhål som krävde rengöring eftersom det satt fullt med jord- och skogsdelar i såret. Resten av honom var ganska smutsig också, med tanke på att han gled nerför branten hela vägen ner till bäcken. Men det var åtminstone bara smuts och inga personskador. Mest bara stukat manligt självförtroende.
Sen gick han och hämtade den riktiga karbinhaken, den som faktiskt håller för jättemånga kilon och som man använder vid bergsklättring. Efter det knallade han runt i slänten för att hitta rullhandtaget som hade flugit av vajern när karbinhaken gick av och sedan satte han ihop den igen med de delar som håller även för klimakteriekossor. Och för honom.
Då åkte han en gång till för att bevisa för mig att det inte kunde hända igen. Efter det åkte jag.
Det var då jag stukade hundmannens självförtroende med bajlådan.
Näe, det går faktiskt inte att sluta fnissa.
Men jag är fortfarande mild och trallande, jag lovar.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
… men jag vet fortfarande inget om morgondagen. Och jag och min kidnappare sitter i soffan i småstaden och pratar strunt om just allt och inget alls.
Om man har ett sådant förhållande till sin kidnappare, är det vad man kallas Stockholmssyndromet?
I vilket fall som helst så började kidnappningen med att jag självmant körde till tatueraren för att möta upp min kidnappare. Snacka om att göra det lätt för den som skall begå dylik brottslig handling. Brottsoffret åker till gärningsmannen högst frivilligt. Och så tatuerade vi först mig och sedan henne.
Jag fick ett armband med en blå diamant.
Som inte ser SÅ fin ut med plast på. Och så skall jag fylla på med mer safirblått och vitt i prismorna när den har läkt. För att kunna se exakt var jag vill ha de olika nyanserna.
Min frihetsberövande väninna tatuerade en vinge på utsidan av varje ankel nere vid foknölarna och det blev sjukt snyggt.
Vilket även det är lite svårt att se när det är plast över.
Men om man tatuerar in två vingar totalt så får man faktiskt leva med att brottsofferväninnan oavbrutet sjunger “jag skall köpa vingar för peeeengarna, och flyga högt över ääääängarna …”.
Hon hatar mig för att jag gör det. Eftersom hon hatar den sången. Men faktum kvarstår, hon HAR ju faktiskt köpt vingar för pengar och jag kommer kanske aldrig kunna sluta sjunga den.
Nu skall vi sova. Imorgon har jag ingen aning om vad som händer och när det händer.
Om jag inte finns här så får ni kika på instagram om ni är intresserade.
Jag lovar att försöka vara en duktig frihetsberövad instagrammare.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
