Category: Bloggläsare

En så himla rolig fråga som  Majabella ställde på sin blogg måste man ju bara sno till sin egen blogg.

Det säger ju allt om musiksmak och/eller grad av nördighet.

Frågan lyder som följer.

Vad har ni för ringsignal på mobilen?

Jag har haft David Bowies ‘Life on Mars’ sedan långt före iPhonens hostila övertagande av mitt liv och den har fått fortsätta hänga med. Älskar Bowie, älskar låten, men jag inser ju att det hade låtit mer troligt att jag hade haft en Robbie-låt.

Det har jag det med. Med Bowie har fått vara min default-signal och så har jag andra låtar på ett urval av kompisar och familjemedlemmar. Johanna har Robbies “Kids”, min andra Johanna har “You’re beutiful” med James Blunt (det är hon som är beautiful, inte jag). Maken har Elvis ‘Suspicious Minds’. Vår bröllopslåt, vi gifte ju oss i Vegas, även om texten till låten verkar knasig så passar den perfekt för oss. Och så har jag ett fåtal andra dedikerade låtar. Det roligaste med Elvislåten är dock att hundarna får tokspatt så fort de hör den. Det brukar vara likställt med att husse är på ingående. Musikaliska lurvskallar minsann.

Det här vill jag verkligen veta och idag behöver jag lite uppmuntran, nu när jag inte är riktigt så galet arg som i förrgår, nu klarar jag åtminstone uppmuntran.

Jag och tanden skall åka bil ihop idag, efter att mest ha legat i två dygn och det var ingen Gunilla Show igår.

Man kan ju bli (ännu mer) deprimerad för mindre.

Och så vill jag bara säga att jag träffade Hondjuret en ytterst kort snabbis igår före fruarna. 1. Herrejävlar vad snygg du är, eller snyggare. Inte bara den imponerande viktnedgången. Du klär i att se så himla glad och pigg ut som du gjorde igår 2. Tack för att du gjorde dig omaket att göra en ambulansutryckning. Evig tacksamhet.

Nu vill jag att vi pratar ringsignaler, jag skall berätta mina resterande dedikerade.

Jag visar min om du visar din.

Godmorgon.

Jag har en plan.

Rättare sagt, Admin Anka och jag har en plan.

Nu behöver jag er fulla uppmärksamhet, feedback och kolla eventuellt intresse.

För ett tag sen köpte jag ett par domäner med baktanke att starta en bloggportal. Det finns ju en hoper bloggportaler idag, som Finest, Spotlife och Stureplan etcetera, men det känns som att alla riktar sig till en yngre publik. Sedan finns ju de portalerna som har gemensam nämnare i form av föräldraskap eller till exempel träning.

Personligen passar jag inte in riktigt någonstans. Jag är för gammal för Spotlife, för ohipp för Finest och jag har exakt noll barn och passar därmed inte in hos Mama. Och träningstips har jag absolut inte, men jag äter gärna glass. Jamen ni hajar?

Den här portalen är tänkt att rikta sig till en äldre (ehum) målgrupp och i förlängningen är tanken att bygga ut verksamheten. Jag tänker att många tanter små bildar en stor å. Och att den ån inte behöver handla om varken särintressen eller eventuell hippfaktor.

Nu är portalen nästan klar att köra en betaversion på, så det jag undrar är hur många som skulle vara intresserade av att kompisblogga med mig.

Som det ser ut nu ingår i så fall fri support, man får välja om man vill lira under eget domännamn, man blir absolut inte livegen och med lite tur, en portion skicklighet och frihet under ansvar får man vara med om uppstarten av något nytt. Eller ja, nytt och nytt, nygammalt snarare. Varför uppfinna hjulet en gång till liksom?

Ett enklare bloggliv helt enkelt. Och kanske rentav billigare. Vi står ju för support och server.

Vad tror ni om det?

Och finns det några frågor/feedback?

Hit me.

Om vi skulle ta och fortsätta med söndagen nu då? Det känns som att det är hög tid med tanke på att det är onsdag och jag hatar eftersläpningar.

Medan jag fortfarande roade (?) mig med att ha migrän var jag synnerligen ouppkopplad och när migränen behagade vika hädan kollade jag mailen. Och såg att jag hade fått ett mail sisådär 14 timmar innan jag faktiskt kopplade upp mig, där det stod så här:

Eftersom jag faktiskt har sett bild på hennes telefon så sket jag i att skicka ett sms, jag kastade mig på egen telefon och ringde istället. Om man skall uttrycka sig milt, hennes telefon skulle kunna ställas ut på museum för tekniska artefakter, om det inte hade varit för att den hålls ihop av tejpbitar. Det är inte en smart telefon vi pratar om, det är en synnerligen osmart telefon, men jag antog att den åtminstone förstod uppringning. Det har ju faktiskt varit just telefoners huvudsyssla sen han den där Bell kom med grundidén.

Och det funkade. Jag fick tag i henne på Kosterbåten, dit hon och maken var på väg för trevlig dagsutflykt. Vi pratade i exakt 58 minuter medan hennes arme man gick omkring och lekte makrofotograf på ön. Ny kamera, nytt intresse, ett intresse som tydligen innebar att han kunde stå böjd över saker i midjehöjd i timmar för att få det PERFEKTA fotot på exempelvis glödtråd eller humleben. Oehört underhållande, för både honom och omgivning.

Efter många om och men fick vi till en träff efter att den kringresande cirkusen hade lämnat Zombieland och vi bestämde dejt på specifikt ställe. Jag utgick ifrån att jag var lättigenkänd, eftersom det inte är särskilt många som glider runt på Segway i Jan-Öyvind Swahn-brillor, medan Susanne sa att hon var den av alla turister som hade längst hår.

Hon borde gett mig ett helt annat igenkänningstecken faktiskt. För det var inte ens henne jag kände igen först. Det var den arme maken. Eller snarare arme makens röv.

När jag kom susande runt ett hörn såg jag först en röv, sedan ägaren till röven, framåtböjd i något slags buskage som just då hade påhälsning av mängder av humlor. Efter det såg jag kameran i ansiktet på honom och sist av allt såg jag faktiskt håret och dess ägarinna. Men då hade jag redan stannat, stirrat och skrattat jättemycket åt (med) arme maken.

Ett högst angenämt besök i stan måste jag säga. Planen var att fika en liten stund och sedan hade jag bråttom tillbaka till torpet för att avlösa han den där som lämnade mig med seriemördarna. Vi fikade inte en liten stund, även om det kändes så. Helt plötsligt hade flera timmar gått och det var dags att bege sig.

Men det finns inga foton. Eller jo, det finns det, men de vill inte vara med på bloggen. Vilket är helt okay med mig.

Jag är faktiskt orimligt tacksam över mailet och att hon flaggade för att de var i krokarna, för det var en särdeles intressant bekantskap. Som jag hoppas få göra om. Och då kanske ge arme maken lite mer taltid. Han fick inte så himla mycket av just den varan alls faktiskt, men han verkade inte vantrivas ändå. Trots allt.

Med tanke på det nyfunna fotointresset och att arme maken var en extremt kreativ person gav jag uppslag till en ny lek.

Pen eller Pong.

En gammal hederlig lek/tävling från tiden i ett helt annat liv och helt annan bransch, där jag oftast gick vinnande ur leken.

Jag undrar nu om de har börjat leka och vad ställningen är.

Och ni får själva lista ut hur leken går till.

Men jag lovar att den är jättealldelesfantastiskt rolig.

På riktigt.