Bänkpress?

Det strålar ut smärta i varenda led jag har för varje liten tangenttryckning. Armar, ben, rygg, huvud och till och med arslet gör ont. Fingrarnas nedslag gör att det sträcker och drar i underarmarna. Det är så här jag föreställer mig att det känns att ha blivit rammad av en buss.

Jag tror jag behöver börja träna. Det ENDA jag har gjort är att bänkpressa med liggande motorcykel i ett par minuter. Med tanke på att kroppen har ömmat i dagarna två så är det ju ett under att jag har tillräckligt med muskler för att gå upprätt.

Är det nu man skall börja fundera över vårdinrättning?

Make a statement – strike a pose

Igår kom min lille italienare. Permobil-MC:n. Och hade jag vett på att skämmas så skulle jag verkligen göra det nu, för jungfrufärden var gränslöst pinsam.

Maken kom hem med den från jobbet, jag har känt mig en smula under vädret i ett par dagar och lallat omkring i OnePiece oftare än vanligt – alltså hela tiden. Frusen och ynklig. Men eftersom jag älskar allt med hästkrafter kunde ju inte det stoppa mig. Jag rusade ut i hallen, slängde på mig hjälm och första bästa jacka och skor som låg i vägen och sprang ut. Som en unge på julafton. Lyssnade på de mest basala instruktionerna med ett halvt öra medan jag satt och såg cool ut på hojen. Joråsåatte, jag såg svincool ut. I mitt eget huvud. Exakt så här cool såg jag ut i verkligheten:

DSC00018

Vinterkängor, ljusblå OnePiece i fleece (femtioelva storlekar för stor), jacka, en tumvante och en fingervante (hittade inget matchande par i brådskan) och en gammal integralhjälm. Väldigt ohippt. Men som sagt, i mitt eget huvud var jag übercool.

Och sen for jag iväg som en blådåre. ASROLIGT. Men såklart lite komplicerat, när man knappt kan cykla och inte har kört moppe sen man var fjortis. Detta är varken en cykel eller en moppe, de två framhjulen gör den inte ett dugg mer stabil än en vanlig motorcykel. Man måste fortfarande lägga sig i svängarna och parera. Och det är ju inga problem så länge man har fart, vilket jag hade mest hela tiden. Ända tills jag körde in på en gata och blev tvungen att vända i en tajt vändzon. Där VÄLTE jag hela ekipaget, och först där insåg jag att det inte var någon lättviktare jag hade att göra med. Det är trots allt en MC-variant som gör 150 knyck, och jag hade inte en aning om vad den vägde. Där stod jag och försökte hålla upp den, med en hjälm på sniskan och till råga på allt elände åkte visiret ner, immade igen från insidan, och jag kunde inte göra ett skit eftersom båda armarna var fullt upptagna med att desperat hålla emot. I en för stor ljusblå OnePiece. Och jag hade såklart svishat hemifrån utan mobiltelefon.

Jag funderade på att lägga skiten ner, eftersom jag började få cellskräck i ansiktet innanför hjälmen, men visste att jag skulle bli asförbannad på mig själv om jag gjorde det. Så där stod jag, och bara önskade att någon i närliggande hus skulle råka se mig och komma och rädda mig. Till slut (efter några minuter som kändes som en timma) kom en tjej med en hund, och jag bad om hjälp. Vi två ihop kämpade som galningar med att få upp hojen, och till slut kom den på fötter. Något darrig i armarna hoppade jag upp och körde hem och frågade maken sådär lite i förbifarten vad den faktiskt vägde. Han kollade en smula misstänksamt på mig och undrade varför jag frågade. Men talade om att en vägde 250 kilo. TVÅHUNDRAFEMTIO KILO! Det fanns ju inte en sportslig att jag skulle ha klarat att lyfta den själv! Skall man behöva vara någon jävla gladiator för att kunna köra MC, eller är det bara jag som envisas med att lägga dem på marken?

Vad har jag lärt mig av detta? Jag kommer alldeles säkert att lägga den ner igen, men nästa gång skippar jag OnePiecen och tar med mobiltelefon i alla fall. Ska jag lägga den ner skall det vara med stil – och med mobiltelefon för nödsamtal.

Jag skulle fota maten…

…men fotade kameran istället.

Kameran som införskaffades igår är en kompakt version av min systemkamera. Mycket praktiskt eftersom jag inte behöver lära mig massa nya menyer och inställningar. När jag skulle testa att fota mitt kulinariska mästerverk såg jag dock att det fanns två, för mig, helt nya scenval – mat och husdjur. Då började jag garva, och insåg att diverse sociala medier högst troligt kan få skulden för det. Det var ju i och med dem som man började plåta sin mat, men känns det inte VÄL fånigt att ha en förvald inställning så att matbilderna skall se extra yummy ut?

Oerhört underhållande. Och maten såg faktiskt extra god ut, men det fick mig att aldrig mer vilja lägga ut en enda matbild. Så det blev ett foto på hur det ser ut när man fotograferar sin mat. Maten kan eventuellt publiceras senare. Eller kanske inte.

bild(11)

Guide Michelin

Efter att ha vaknat i svinottan (nåja, 05:30) pga att Liten började hångla med mig med sina jäkla små sylvassa fiskekrokständer är jag pruttrött. Ännu mer trött efter att ha spenderat dagen med näsan nedkört i pisstrista papper och 23482394 telefonsamtal. Men ganska exakt NU blev jag klar med pappersarbetet och känner mig rätt nöjd. Och nuuuuu….väntar jag på mina livräddare – dvs de som pysslar med utkörning av mat från mat.se.

Jag måste faktiskt erkänna att jag skäms lite, jag jobbar med sådant här, och hade inte en aning om att det fanns matutkörning i vår avkrok. Och jag avskyr att handla. Skulle hellre dra ut naglarna med eldgaffel än att storhandla veckovis, så gissa hur lycklig jag är nu när jag sedan tre månader tillbaka kan handla liggande raklång i soffan. Billigare blir det också, eftersom jag är lugn och harmonisk medan jag handlar och det blir därmed genomtänkt – till skillnad från torgskräcken som infinner sig i både stora som små matbutiker. Svetten lackar, humöret svajar och jag hittar banne mig ingenting. I ren stress kommer jag hem med mat för ohemult mycket pengar, men inget som går att åstadkomma en enda vettig maträtt av.

Nu däremot. Herreminje vilka maträtter som skapas. Per Morberg släng dig i väggen. För tillfället saliverar jag okontrollerat vid tanken på att jag skall svänga ihop en fiskgryta så fort maten kommer. En fiskgryta á la Kajsa Warg, som borde belönas med minst två stjärnor i Guide Michelin. Jag vill gifta mig med min fiskgryta – om bara den förbaskade maten kunde komma någon gång så jag slipper dö hungersdöden.

Matutkörning kan vara universums bästa uppfinning. Särskilt när man är så svinigt hungrig som jag är just nu.

Spenderbyxor och jävligt fula skor

En gång per år går jag och maken bananas och köper det där vi vill ha, tillsammans, inom hyfsat rimliga gränser. Det är ju inte precis så att vi knatar ut och handlar helt urskiljningslöst och ogenomtänkt. Inte heller så att vi går ut och handlar en granatkastare och/eller en diamantbeströdd päls av blandade utrotningshotade djur bara för att det är kul. Snarare att vi faktiskt köper det där vi har funderat på, och blött och stött ett tag.

Igår var den dagen. Med andra ord den dagen vi då skulle shoppa tillsammans. Som ett par. Ett par saker var spikade. Permobil-MC:n, stödstrumpor och ytterligare en kamera till min samling (jag fotar både i jobbet och privat). Resten var lite löst slängda idéer, som exempelvis att jag hade bönat och bett maken att fundera på nya skor och kanske ett par byxor. För det driver mig till vansinne att han är så satans ointresserad, och glatt knatar omkring i sina SVINFULA Crocs året runt. Hade inte jag kommit hem med byxor till honom lite då och då så vet jag inte ens vad han hade klarat att ruska fram ur garderoben.

Vi pratar alltså om stekaren som på 90-talet gled omkring på krogarna i kravatt, men som numera går i Crocs och absolutintevillhapåsigNÅGOTannat. Från kravatt till Crocs är steget ruskigt stort. När vi träffades, på jobbet, så hade han alltid på sig skjorta och slacks. Sen skippade han slacksen och började med snygga jeans och skjorta istället. Från skjorta och jeans blev det tisha och jeans, och nu är det tisha, jeans och Crocs. Jag har sagt det någon gång förut, de där Crocsen var som en gatewaydrog när det gäller skor. Det blir liksom bara värre och värre. Först hade han de bara hemma i trädgården, men har utökat repertoaren successivt. Trädgård till matbutik, matbutik till shoppingcenter, shoppingcenter till restaurang. Och numera är de fastlimmade på fötterna. För, “de är ju SÅ sköna”.

Vad köpte han idag? Inga jeans eller byxor. Inga snygga skor. Men han fyndade ett par Birkenstockkopior på ICA Maxi. Ett. Par. Birkenstockkopior!

Jag måste ha gjort sönder honom på något sätt. Fan vet hur dock. Eftersom jag tycker att kläder är den bästa uppfinningen sedan hjulet. Men jag behöver ju knappast oroa mig för att han är otrogen. Det där klassiska tecknet på otrohet, när ens partner börjar snajsa till sig och bry sig om sitt utseende känns väldigt väldigt långt borta.