Ömsom vin ömsom fisar

photo(1)

photo(2)

photo(12)

photo(3)

photo(13)

photo(11)

photo(4)

photo(9)

photo(10)

photo(5)

photo(6)

photo(14)

photo(8)

photo(7)

Jahaaaaa…och där sparade jag en tusing på ett psykologbesök. Inte undra på att jag är så himla arg hela tiden. Så mycket som han den där “älsklingen” fiser borde det ju symbolisera en hel del. Det går liksom inte att avdramatisera något som låter som muskötskott, är galet irriterande och luktar skit. Han är helt enkelt ett äckligt och irriterande inslag i mitt liv.

Själv fjärtar jag en gång i seklet (på riktigt, det är något knas med min mage fast liksom tvärtom), så mig borde ju INGEN få irritera sig på någonsin. Sjukt praktiskt att veta. Måste bara komma ihåg att tala om det för det irriterande äcklet jag lever med.

(Bilderna är snodda från filmen Love and other disasters – en skitfilm för övrigt)

Leversjuk eller skjörbjugg?

Jag är en periodare när det gäller allt. Mat, hobbies, kläder etcetera etcetera. Virkar/stickar/broderar jag, ja då gör jag det dygnet runt i veckor – och nära och kära får mina alster i present mest hela tiden. Ett år virkade jag regnbågsmössor en masse till Pridefestivalen, sisådär 50 stycken, för att ingen skulle bli ledsen (?!) för att den ingen fick. Samma jul fick alla jag kände en virkad poncho.

Lika knasig är jag med mat. Ett tag käkade jag Billys frysta pannkakor till frulle och lunch varje dag i flera månader (dyrt…alldeles för dyrt), när jag tröttnade på det gick jag över äpplegröt (mm…barnäpplegröt i pulverform, har älskat skiten sen jag var liten) och åt det i lika många månader. Men då bröt jag åtminstone av med något annat till middag och kvällsmat. Sen började jag göra egna pannkakor till frukost, med frysta blåbär och hallon och…grädde. Det var nog den mest ansträngande perioden, för det tar ju lite tid att hålla på och vispa och steka och tina och äta. Nackdelen är ju att jag äter allt så himlans mycket och ofta att jag föräter mig, och måste byta missbruk.

Nu…nu äter jag rysk yoghurt. Och nu har det banne mig gått helt överstyr. Det är ren yoghurtporr. Jag började med att äta det till frukost, med lite honung (och grädde) till. Insåg snabbt att det kändes som en orgasm i tungan, och det var galet mättande. Sedan kom en stressperiod som hette duga, och då var det ju så himlans enkelt att ta en tallrik yoghurt på stående fot. Jag blev mätt och det gick snabbt.

Nu äter jag det morgon, middag och kväll. Går och lägger mig och längtar tills jag skall gå upp för att jag skall få äta det igen. Vaknar ibland mitt i natten och bara är sugen, och tassar upp för att smygäta en portion. Vissa (de flesta) dagar äter jag knappt något annat. Jag är som vilken annan missbrukare som helst, gömmer yoghurtburkar och mörkar hur mycket jag faktiskt äter. Hundarna är mina medberoende, de får ju slicka tallriken när jag är klar. Ramlösa och yoghurt är min melodi för tillfället.

Men imorse blev jag lite rädd. Jag är en smula hypokondriskt lagd, och imorse var dagen jag upptäckte att mitt bajs är yoghurtfärgat. Och mörkvit avföring tyder på väldigt dödliga leversjukdomar, vilket innebar att jag hann dö skrämseldöden inne på toa.

Sen kom jag på vad jag lever på för diet och slutade hyperventilera. Man kanske skulle ta och variera sin kost lite?

Jag har en känsla av att det här periodandet kan vara en bov i dramat till varför jag gått upp tio kilo sedan förra sommaren också. Det börjar bli dags för en broccoliperiod. Eller varför inte en luft- och vattenperiod?

Om ni ser någon i sommar som står i vassen med en yoghurtburk så är det högst sannolikt jag.

vicvass

Ibland byter jag ut hatt mot hjälm – men är lättigenkänd på yoghurtassessoaren

Jag har i alla fall inte gjort det

Någon av hundarna, oklart vilken av dem, har tydligen burit ut mannen sjukhustoffla på altanen. Jag kommer att ge båda hundarna väldigt mycket beröm och mängder med godis för detta tilltag, medan jag hoppas att det kommer regna och att den kommer ruttna bort utan att han märker det.

Imorgon skall jag lära hundarna att tugga på foppatofflor. Så att de går sönder i små pyttebitar. Jag har till och med köpt blodpudding för detta högtidliga tillfälle. En blodpuddingbit mot en foppatoffelbit. Succé!

bild(24)

Fast nu ser jag att det ser ut som att tofflan själv är på väg till kvistförstöringmaskinen (nej jag har ingen aning om vad det heter på riktigt, men den strimlar kvistar och gör sågspån av det) för att ta livet av sig? Har vänstertofflan dumpat högertofflan så högertofflan inte vill leva mer? Och hur skall vänstertofflan klara sig utan högertofflan?
The plot thickens.

 

 

Rullator eller permobil…eller båda?

Jag fick ett mail igår, på makens 45-årsdag. Vet inte riktigt hur jag skall tolka tajmingen, jag är ju faktiskt hela två år yngre dessutom.

Screen Shot 2013-05-23 at 9.23.19 AM

Äntligen en högkvalitativ och hopfällbar rullator. Så oerhört praktiskt? En liten promenad med Liten i den tillhörande väskan, och när vi blir trötta kan vi sätta oss på den ergonomiskt mjuka sittdynan och vila lite. Förvisso låter det sistnämnda rätt bekvämt, men någon måtta får det väl vara? Snacka om kvarnvatten efter min åldersnoja deluxe?

Så, jag motverkar det stenhårt genom att köra min permobil istället. Och jag har inte vält den en endaste liten gång efter premiärturen (PEPPAR PEPPAR).

Nu när jag inte är så himlans extatisk har jag till och med tagit mig tid att dressa om från sunkig OnePiece till alldeles normala kläder. Och matchande handskar dessutom. Att jag har fått min snorsnygga hjälm gör ju inte saken sämre. Jag dristar mig till att säga att jag faktiskt är riktigt cool. För att vara i åldersgruppen rullator/permobil.

bild(22)

Jämfört med premiärtursfotot ser jag ju inte ut som att jag behöver en personlig assistent i alla fall. Och den där hjälmen gillar jag så mycket att jag febrilt letar efter en anledning att kunna ha den lite mer vardagligt. Som en hatt. Hatt har jag ju ändå mest hela tiden. Kan man inte bara se det som en väldigt stötsäker hatt? Kanske till och med kan få lägre livförsäkringspremie om jag skriver in att jag alltid har godkänd hjälm?

Fast premien för sinnessjukdom kanske blir högre?

Såriga bröstvårtor och kliande tänder

Alltså, någon fördel borde man rimligtvis ha när det gäller ens egna bröstvårtor när man har valp/hund istället för barn. Visst – det kliar i tänderna på valpskrällena också, men jag ammar ju liksom inte.

Vi har ju varit rätt skonade när det gäller bitande (för att det går att skicka den lille att bita den store när han får hattfnatt), men igår bet han mig i ögonbrynsbenet, skithårt, två jäkla gånger. Båda hundarna är “munhundar” och visar sin avgudadyrkan genom att bita i oss och/eller gamla underkläder (eller vad de nu kommer över – mycket underkläder blir det från tvättkorgen i alla fall). Gång två blev jag arg och fyade honom för…nästan första gången sedan han var alldeles ny. Till skillnad från morbror Stor är han rätt lugn och rar. Då blev han ledsen och slokade så ynkligt som bara en tillrättavisad valp kan göra, så jag fick akut dåligt samvete och gullade ihjäl mig med honom. Förstår inte ens varför jag har blivit så fjollig, Stor var ju en marodör som fick banna mest hela tiden?

Tacken för det var att han blev så stolleglad för att jag förlät honom, så han skulle gulla ihjäl mig och ge mig den finaste kärleksförklaringen han kunde komma på. Vilket råkade bli ett bett i bröstvårtan. Små SYLVASSA tänder rätt över bröstvårtan, och han tog i från tårna när han bet. Blodvite uppstod, och jag gallskrek ihjäl mig. Vågade knappt lyfta på tröjan eftersom det kändes som att bröstvårtan skulle hänga och dingla i en slamsa. Det gjorde den tack och lov inte, däremot ser det ut som att jag varit hos en packad plastikkirurg för att flytta bröstvårtan, men att alkiskirurgen jonglerade med skalpeller och tappade allihop PÅ mitt bröst. Små tjusiga hål på runt hela bröstvårtan, och knivsmala rivmärken runt. Helt sinnessjukt vad ont det gjorde.

 

Då var han ju tvungen att be om ursäkt en gång till. Genom att bita mig i kinden/käkbenet.

 

Jag skall aldrig mer säga att han är en liten raring som bits väldigt lite. Det sa jag nämligen igår morse. Jag kan däremot säga att han är en raring. För det är han. Men jag har amningssalva på bröstet nu, för att jag har valp.

 

Något känns lite galet i den ekvationen va?

oskyldig

Väldigt söt, kärleksfull och framför allt OSKYLDIG hund – inte alls en vårtbitare…