Author: Victoria

Vi kollar på film nu. Och odågan masserar mina fötter.

Det här är helt klart ett fall av sci-fi.

Vi har inte varit ovänner heller. Däremot tog vi en kvällspromenad med hundarna ut på badplatsens klippor. Vi hann sisådär tio meter innan en av de två gamla surkärringarna som var där, öppnade pajhålet och sa till oss att det var hundförbud.

Två käringar på hela plejset. Kopplade hundar. Öppet hav och klippor. Jag har inte fått utlopp för mina aggressioner på flera dagar. Tanten sa “jag tycker faktiskt inte om hundar” och jag svarade moget “och jag gillar inte grinkärringar som du”. Det kan hända att jag sa fler saker.

Sen gick jag hem och läste om allemansrätten och påhittade hundförbud. Imorgon skall jag gå tillbaka med mina kopplade hundar och följa de regler som faktiskt stämmer.

Eller så sätter jag upp en surtantförbudsskylt på vår brygga. Det är ungefär lika lagligt.

Men då kanske inte jag får vara där?

Och det gick jättebra. Faktiskt alldeles fantastiskt. När klockan var ett och jag totalkollapsade.

Nu, klockan fyra, när maken gick och la sig sådär tyst och stillsamt som bara han kan, går det inte lika bra. Jag har en snarkande make i örat, en hund med en uppsättning tassar i ryggen och en som har brett ut sig nere vid fötterna. Jag ligger inte ens som ett S, jag ligger mer som ett G. Så himla bekvämt.

Och nej, det går inte att knuffa ut jyckarna. Det är inte de som felar. Maken däremot hade gärna fått sova i en annan världsdel.

När jag ändå är vaken kan jag summera dagen. Eller gårdagen om vi nu skall vara petiga. Först lämnade vi ett soligt Grebbestad. Och jag fördrev en stor del av resan med att krossa Mona i WF.

Sen kom jag på att min omgivning var rätt vacker, trots att jag har sett den en miljon gånger tidigare. Och som vanligt vill jag köpa det här huset.

Enda skillnaden mot nuvarande hem är väl om man skulle råka snubbla på tomten. Här ramlar man ihjäl sig rakt ner i havet, hemma lägger man sig bara platt på dåligt bortsopat grus. Jag tar gärna det förstnämnda ändå. Lite living on the edge.

Efter en ganska trivsam resa (maken var ju på övervåningen och jag på undervåningen = tyst och skönt med lite avstånd) var det dags att angöra brygga i Bovallstrand. Det är en av mina sämsta grenar. Jag är så hejdlöst dålig på att vara hoppilandkalle. Och vi lär oss aldrig.

Det finns ju vissa “regler” när det gäller båtliv. Man höjer aldrig rösten vid tilläggning. Oavsett hur mycket åt helvete det går. Har man normal båtetikett är det mer okay att köra på tre båtar och backa in i någons ankarlina. Bara man är tyst, eller på sin höjd väser lite åt varandra.

När den här båten anländer råder det inga som helst tvivel om vilka som sitter på den. Vi hörs. Inte ens en normal tilläggning går att göra i tystnad. Vi dundrar in i hamnen och använder “IDIOT” och “FANSTYG” som tilltalsnamn. Detta trots att vi läste världens bästa tips i en båttidning för ett par år sedan och skulle försöka leva efter det.

Eller ja. Vi skriker ju för all del till varandra ute på havet också. Men vi verkar inte ha fattat att det skall räcka.

Vi spelade spel igen. Ett nytt spel idag. För 4+ år. Det slutade vi med när maken kastade det i sjön mitt i spelet för att “det var orättvist och dumt och spelet kunde dra åt helvete”. Jag har inte så mycket mer att säga om det.

Sen tog jag hundarna på en promenad för att kolla ifall båtarna jag fotade förra året möjligen hade fått sin kull med småbåtar.

Men jag hittade inga avkommor. Om inte kärleksbarnet blev en kanot.

Och sen fick jag båtlåten på hjärnan.

“Det var en båt som sa till en annan;
va du va stilig. Vi borde borda varann,
gjorda för varann och köla lite grann,
som bara båtar kan.”
Badda bam bam bam bam
Badda bam bam bam…”

Jamen det var väl ungefär det. Låten går fortfarande på repeat i skallen på mig.

Om man skulle ta och försöka sova lite igen nu då?

Och det jag fnular på är feminism i allmänhet. Jag känner mig inte så himla ställningstagande, och det här är inte heller en plats för ställningstaganden. Men jag tror att jag några frågor. Och det finns ju inget bättre ställe att ställa frågor än en blogg med lite blandade röster?

Dessutom är vi ju så få här att det troligen inte kommer gå troll i diskussionen.

Min fundering, och jag är dåligt insatt, det erkänner jag.

Lika lön är ju en sjukt fiffig grej, men i min värld i princip omöjlig. Åtminstone i den privata sektorn. För i den offentliga känns det liksom självklart. En manlig läkare skall tjäna lika mycket som en kvinnlig. Likaså en manlig ekonomiassistent på Länsstyrelsen. Ni fattar vad jag menar? Då kommer första frågan, är det inte så idag – och varför?

När det kommer till den privata blir det lite knivigare, eftersom den är just privat. Det är inte våra skattepengar som finansierar varken löner eller annat. Det är ju privatpersoner och “tillfällen”. Som ett tankeexempel, en gång i tiden arbetade jag som trafikledare på en transportfirma. Min kollega slutade, och jag behövde akut en ny. Då fanns det gott om jobb och ont om kompetens, men till slut hittade vi en kille som var lika gammal som jag med lika många år i branschen. Som klippt och skuren, och då kan man ju tycka att det låter upplagt för lika lön. Men näe, givetvis inte. För vi blev tvungna att köpa loss snubben från företaget han jobbade för, han fick sju papp mer än jag i månaden och en extra semestervecka.

Vilket i min värld är helt logiskt. Alternativet hade ju varit att jag hade fortsatt sitta på två stolar och jobba ihjäl mig.

Sen är det ju det där med prestation också. Om man gör ett snorbra jobb skall det märkas i lönekuvertet. Sitter man och petar näsan och gör minsta möjliga skall det också märkas. Det är ju alla arbetares morot oavsett ledning. Har man okay lön och bra jobbarkompisar så skulle jag kunna jobba med precis vad som helst, totalt prestigelöst.

Min timlön som egenföretagare tänker jag inte ens räkna ut. För då skulle antagligen facket gråta ikapp med mig.

Jag vet att jag är på petimäter-nivå. Men ibland tappar jag grundfrågan när jag inte är a) insatt och b) inte tänker i de banorna. Jag skiter i om mina anställda har snopp eller snippa (herregud som jag hatar det ordet, sorry), men jag skiter inte i om de gör ett bra eller dåligt jobb.

Hur tänker ni. Har jag tappat det helt och vad missar jag?

Vi är ute och transporterar oss till ny destination. Kvinnan i den här familjen är hundsällskap medan mannen kör. Idag är förhoppningen att vi inte skall tappa bensindunkar och vända gummibåtar. Men jag är lite uttråkad och behöver stimulera semesterhjärnan. Helst då genom en diskussion med er och inte genom att räkna ut vinkeln på akrobatövningarna som krävs när Melker tappar saker i vattnet.

Och det gör maken med.

Det var väl inte mer upphetsande än så?

Jag somnade vid halvsju imorse, vaknade halvtolv. Blev inte ovän med maken ett endaste dugg.

Det är pissväder och vi har samsats och spelat spel hela dagen. Utan att ens höja rösten en endaste decibel i affekt. Förutom när någon förlorade i spelet såklart. Men det är ju för att båda är sjukt dåliga förlorare, men det är ju liksom inte på riktigt.

Den som förlorar kallar vinnaren för så fula ord att till och med Stig Malms gamla pressgrodor ligger i lä. Varje gång.

Jomensåatte, det har vi gjort idag.

Vad har ni gjort?

Och dagen är ju för all del inte slut ännu. Det finns ju mängder av utrymme kvar att bråka på.

Men vi kan ju minnas den här dagen som något tämligen unikt. Den…umm…åttonde (?!) augusti 2013 var en hyfsad stillsam dag.

Hade någon kopplat en EKG-maskin till den här dagen hade den pipit, visat ett rakt streck och sedan hade ansvarig läkare dödförklarat dagen ungefär nu.

Time of death – 19:53