Men jag kanske borde? Eller så känns det bara lite lagom härligt pinigt, sådär så att man fixar en timma med de räddande reklampauserna (och därmed tid och plats för andning utan skumgummi i ansiktet). Men inte mer.
Nu känns det tomt. Väldigt tomt. Jag känner mig nödd och tvungen att googla galna filmklipp på Gunilla bara så att hon inte faller i glömska. Det vore ju förfärligt trist.
Ja. Så får det bli.
Övrig rapport från gårdagen och Uppsala är som följer. Växlande till (o)måttlig nederbörd och ett väder man mest går och gäspar sig dödstrött i. Bilsighseeing runt stan (det finns ett slott här där det bor en landshövding – häpnandens finger i förvåningens mun).
Jag och Admin Anka åt en tidig middag med kvinnan som inte finns på riktigt utan bara på nätet. Eftersom hon har varit en mycket trevlig och närstående nätfigur i typ tio år. Fascinerande nog bestod hon inte av pixlar, utan var i allra högsta grad högupplöst och i 3D. Samt precis lika trevlig irl. Nu måste jag jobba lite på att få alla mina favoritpersoner att flytta till västkusten så inte avstånden blir så långa.
Se! PGW finns. Och är inte ett dugg så genomskinlig (blekgrön) som hon försökt inbilla mig. Snicksnack.
Så, Mona, Admin Anka och PGW. Flytta! Snarast vore finemang. Frågor på det? Nähä, då kör vi.
Och middagen var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. Turkiska plockrätter på Hodja (den stoltheten över att kunna namnet på en restaurang i Uppsala).
Nu ligger jag i sängen, smälter gårdagens mat, tv och…tv. Jösses.
Skall vi alltså ersätta tomheten efter fruarna med MM:s program på tisdagar? Det funkar finfint för min del, eftersom kommentarerna räddar mig från att gå totalt bananas. Jag skrattar så jag gråter åt träffsäkerheten.
Hur många hakar på nästa tv-tisdag?
Och bör vi inte ha någon slags tyst minut, eller en gnutta landssorg för att fruarna är slut. Kanske ett litet diskret sorgeband åtminstone. Eller en hel bibel för all del.
