Author: Victoria

Ett ypperligt tillfälle att hälsa på varelser med samma kroppsform som mig själv. Förutom att de är vansinnigt graciösa varelser och att de simmar i samma formation som tjejerna i en gammal Ester Williams-film.

Skulle jag simma med någon är det snarare formation skithög och jag känner mig inte ens speciellt graciös i vatten. Tvärtom, jag frustar (det gör i och för sig sälar med), får kallsupar, är lite orimligt rädd för småkrabbor och tycker alltid att det är åt helskotta för kallt i vattnet. Likheten med simmandet skulle möjligen vara att även jag skulle klara av att rulla ner från ett berg, högst ofrivilligt, för att sen landa i vattnet.

Eventuellt har det även hänt ett par gånger. Det var ju det där med grace.

Idag åkte vi i alla fall och hälsade på sälarna där de bor.

Vid något tillfälle förra sommaren skrev jag att vi var på Sveriges västligaste punkt, Ursholmen. Men då fick jag på tafsen för det var visst inte Sveriges västligaste, det ligger några små holmar och skär ytterligare en bit västerut. Jag fick revidera Ursholmens västlighet och säga att det är Sveriges västligaste bebodda plejs.

Men, idag var vi faktiskt på utsidan Sveriges västligaste skär. Det finns inte ett smack mellan oss och England på det här fotot.

Det heter Ramskär. Och precis bredvid ligger det ett gäng holmar och skär där det bor en helsikes massa säl.

Alltså, här finns det ju rätt gott om säl. Sälar är oerhört rara och nyfikna varelser som man ser stup i kvarten, men man brukar se en eller på sin höjd två. Man är inte omringad av ett 50-tal knubbiga look-a-likes.

Nu var inte planen att vi skulle åka hit, vi skulle åka till ett helt annat ställe där vi har varit en miljard gånger och då tänkte jag att det räckte med ett objektiv till kameran. Nästa gång jag överhuvudtaget ens tänker den tanken tänker jag highfajva mig i ansiktet med en stol som påminnelse, för SOM jag ångrade det när vi drällde runt på böljan den blå och till slut insåg att det faktiskt var så fint väder och så stilla att vi kunde dra ända hit ut och hälsa på sälarna.

Det är liksom aldrig så stilla att man tycker att det är en bra idé att dra ända hit. För går det sjö här, då är det stygg sjö. Man kan inte stänga av motorn och bara ligga still och filma sälar. Eller ens fotografera. Det brukar handla om att försöka hålla i sig själv, hundarna och ratten på båten för att köra så snabbt det bara går och komma i lite mer skyddat vatten.

Men idag gick det. Väldigt bra dessutom, så vi låg där jättelänge med motorn avstängd och bara fascinerades av sälarna som inte kan låta bli att hänga runt båten i en cirkel. De är mer nyfikna än vad jag någonsin kommer bli.

Här någonstans förbannar jag min idioti att jag inte hade med teleobjektivet. Sälarnas ansikten är så vansinnigt söta och det är inte speciellt ofta man har en chans att hinna ta närbildsfoton på dem.

Vill ni se på en av de mängder av filmer jag tog får ni trycka in er på min instagram. Är rätt säker på att man kan se filmen utan att ha ett instagramkonto.

Så HÄR långt västerut ligger det alltså. Om ni är i krokarna och blir sugna på att simma med sälar vet ni vart ni skall åka.

Maken kanske kan ta sin skitpraktiska simhjälpsapparat och skutta i nästan gång?

I alla fall, eftersom jag blev så rackarns irriterad över att jag inte kunde fota sälarna up close and personal bestämde jag mig för att åka tillbaka imorgon. Med hela kamerakittet. Enligt väderprognosen skall det vara lika mycket stilla som det var idag.

Jag brukar inte ha tur med vädret.

Nån som vill sätta en peng på att det kommer en liten tornado lite överraskande imorgon just för att jag faktiskt längtar efter att åka tillbaka och fota sälskallar?

Sen åkte vi hem, lämnade hundarna hemma och gick och käkade. När vi kom tillbaka efter maten hade Liten (trots hundsäkrat hem) bitit sönder en toapappersbal och dekorerat köksgolvet med toalettpapper. Jättevackert.

Men på det stora hela var det en väldigt trevlig dag.

Vad har ni gjort?