Jag väntar ju jag med. Och kan inte spoila “överraskningen” förrän den är här.
Låt oss bara säga att jag…slutade vara så förbannat förnuftig. Och hade en liten shopping spree på nätet. Som förresten började med ett tips från Tinna. Världens coolaste teknikpryl i form av en ring. Ringar är finemang ju (no surprise).
Kolla de här.
Stylish OCH fiffiga. Jag vet inte hur många olika sorter “nu ser jag när det ringer fast telefonen ligger i handväskan” jag har provat. Gummiarmband som blinkar (not stylish), en liten söt grej man hänger på handväskan som blinkar när det ringer (den hjälpte inte). För det finns svarta hål i rymden och så finns det zombieapokalypshandväskor, det går inte att höra när det ringer om man knatar i människobrus med telefonen i väskan.
Enda problemet är att jag VILL HA NU. Inte vänta. En ring som blinkar i olika färger och vibrerar kan ju knappast gå att missa.
Den lila fick mig, inte helt osökt, att tänka på Listoplisto och den gröna på PGW. Min färg fanns inte så det blev en av de andra, gissa vilken?
När han den där äntligen hade masat sig ut från Jula med sina borr och beslag åkte vi tillbaka till byhålan. Och jag bestämde mig redan i bilen för att ta en sväng på stan för första gången på…en månad?
Dels för att jag var tvungen att gå till optikern och be dem fixa mina solglasögon. Återigen, jag är RÄDD om mina saker. Trots att jag alltid lägger tillbaka dem i sitt fodral efter varje användning hade ett glas helt magiskt trillat ur när jag skulle ta på mig dem igår.
Konklusionen är att jag gör sönder grejor utan att ens röra dem. Jeuvlar så less jag är på det. Söndra och härska. Eller snarare härskna.
Men jag hade lite fler ärenden och hade bestämt mig för frisk luft och en heldag på stan. Är man ändå så gammal och skröplig att man måste laga glasögon och fixa medikamenter på Apoteket kan man lika gärna gå all in.
Jag hittade en klänning. Modell snyggare burka. Passar finfint i vassen. Och så köpte jag ett par örhängen. Samt en Strömstad-hoodie. Sen träffade jag en kompis med nyopererad hund och vi bestämde oss för att sitta på uteservering och käka mat. Lite stillsamt sådär.
Ack vad vi bedrog oss. De här tanterna hade råkat glömma att det var studentfirande, vilket innebar tre flak, med varsin DJ, och ingen DJ spelade samma musik som de andra flaken. Dessutom i en decibelstyrka som gjorde mig stendöv och som borde ge ungjävlarna på flaket kronisk tinnitus ihop med en härligt somrig eftermiddagsbakfylla.
Vi gjorde vårt bästa för att fly undan dem och deras tre obligatoriska varv runt stan. Vårt sikte var inställt på Parks uteservering.
Vi satte oss, utbytte tre ord, njöt av vädret och onsdagslugnet.
Sen insåg vi, som de pappskallar vi är, att det ju är just i parken utanför Park som de springer av, eller ut, eller vart de nu springer från flaken. Hem kanske.
Så häääär mycket lugn och ro fick vi.
Skjut mig.
Den enda som tog det med ro var hunden. Jag och kamraten idkade teckenspråk.
När jag tog studenten sjöng vi. Eller kanske skrålade.
Vi hade i alla fall inte varken högtalare eller flak-DJ när tant var ung.
Så. Jävla. Tröttsamt.
Så jag fick huvudvärk och gick hem. Efter maten dock. Maten skulle inga ynglingar få sabba.
Väl hemma kan det hända att jag genomförde det perfekta makestraffet. Som han kommer bli skitförbannad över, men jag kommer bara svara:
– Ja det var nog dumt, men nu är det ju gjort. Synd att det är så lätt att vara efterklok. Ungefär som när somliga drar till Skagen?.
Så kan han tjura ett tag medan jag lever i den poetiska rättvisan.
Att handla först och tänka sedan alltså.
Lovar att berätta vad det var. Och hur han reagerar när han upptäcker det.
Lite klimax på den njutningen faktiskt.
Och den här sommaren skall bli MIN.
Minst två mojitos per dag när det är fint väder.
Det här skall bli en finfin sommar.
Bitch 2014 rockar.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag har inte yppat ett ord på sex dagar? Hur är det ens möjligt?
Och nej, jag har fortfarande inget ordentligt internet, vilket driver mig till vansinnets gräns. För det funkar sådärbra med bara telefon.
Maken lever, om någon nu undrade, men fortfarande på lånad tid. Ytterst oklart ännu vad straffet blir och när det verkställs.
I alla fall, jag måste delge ett fantastiskt recept som jag drömde ihop inatt.
Jag drömde om Granntanten. Som i verkligheten är sjukt sympatisk och som jag SÅ ser fram emot att träffa igen. Eller snarare, jag såg fram emot det ända till drömmen. Hon var en utpressande häxa som skulle tvinga mig att rigga ett val, jag misslyckades och hon bad mig dra åt helvete. Jösses så arg hon var.
Men hon hade bakat och jag var snabb som en iller med att sno en bit av hennes bakverk. En gummybear cheesecake. Som antagligen inte finns i verkligheten. Men det låter onekligen som en god idé. Tänk cheesecake med lite frisk godissmak och ett täcke av smälta gummibjörnar.
I drömmen var det skitgott. Och dessutom väldigt tjusigt.
Antagligen betyder drömmen att jag har dåligt samvete för att jag inte har gratulerat henne till examen (och att hon bakar väldigt mycket samt att jag var godissugen?). För det har jag. Dåligt samvete alltså.
Så jag säger ett stort grattis här och nu.
Och så undrar jag om någon känner sig manad att baka nattens cheesecake eller om det verkar vara en dålig idé?
Nu skall jag fortsätta försöka få internet att funka. Så jag kan berätta om viktigheter som korvfiske, nedtrillade måsbäbisar och nyrenoverade badrum utan att skalla väggen i ren frustration.
Imorgon skall jag även få resultatet på min röntgen.
Något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.
Vad gör ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag har inte yppat ett ord på sex dagar? Hur är det ens möjligt?
Och nej, jag har fortfarande inget ordentligt internet, vilket driver mig till vansinnets gräns. För det funkar sådärbra med bara telefon.
Maken lever, om någon nu undrade, men fortfarande på lånad tid. Ytterst oklart ännu vad straffet blir och när det verkställs.
I alla fall, jag måste delge ett fantastiskt recept som jag drömde ihop inatt.
Jag drömde om Granntanten. Som i verkligheten är sjukt sympatisk och som jag SÅ ser fram emot att träffa igen. Eller snarare, jag såg fram emot det ända till drömmen. Hon var en utpressande häxa som skulle tvinga mig att rigga ett val, jag misslyckades och hon bad mig dra åt helvete. Jösses så arg hon var.
Men hon hade bakat och jag var snabb som en iller med att sno en bit av hennes bakverk. En gummybear cheesecake. Som antagligen inte finns i verkligheten. Men det låter onekligen som en god idé. Tänk cheesecake med lite frisk godissmak och ett täcke av smälta gummibjörnar.
I drömmen var det skitgott. Och dessutom väldigt tjusigt.
Antagligen betyder drömmen att jag har dåligt samvete för att jag inte har gratulerat henne till examen (och att hon bakar väldigt mycket samt att jag var godissugen?). För det har jag. Dåligt samvete alltså.
Så jag säger ett stort grattis här och nu.
Och så undrar jag om någon känner sig manad att baka nattens cheesecake eller om det verkar vara en dålig idé?
Nu skall jag fortsätta försöka få internet att funka. Så jag kan berätta om viktigheter som korvfiske, nedtrillade måsbäbisar och nyrenoverade badrum utan att skalla väggen i ren frustration.
Imorgon skall jag även få resultatet på min röntgen.
Något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.
Vad gör ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
