Här kommer fortsättningen på min midsommarafton. När det började växa håriga svarta vårtor på min haka och jag förvandlades till en bitchigare häxa än Pomperipossa. Jösses så arg jag var, i flera timmar dessutom.
När vi väl kom hem från veterinär och medicinhämtning en miljard mil härifrån gav vi ju upp allt vad midsommarfirande hette. Total resignering och soffhäng. Ända tills det började låta utifrån gården på baksidan, där vi låter hundarna ränna och vårt köksfönster vetter mot just innegården. Nu snackar vi inte innegård av storleken gigantisk hyresfastighet, utan snarare samma storlek som en större radhustomt.
Där stojades det. Och varje gång det stojades kände Liten och Stor sitt ansvar som stora farliga vakthundar som var tvungna att ställa sig på köksbordet och skälla ut stojarna med hela sin lungkapacitet.
Då skiter det sig med lugn, ro och soffhäng kan man säga. Och så blir man sådär generellt skitförbannad för att någon granne helt sonika har bestämt sig för att ha fest på vad som är husets gemensamma yta. Okay, jag var även trött och på sjukt dåligt humör också. Det gjorde inte saken bättre. Men är det verkligen så svårt att fråga (åtminstone informera) de andra hyresgästerna om att man tänker skräna som fiskmåsar och ha party från tidig eftermiddag?
Först smög jag på dem i fönstret för att kolla exakt hur upplägget såg ut.
Haja storleken på innegården? Den är inte stor. Dessutom går trappan i bild upp till dörren in mot trapphuset och precis innanför den är vår lövtunna ytterdörr. Så tunn att man hör om en vätte iklädd mockasiner smyger förbi. Man hör definitivt hälgångande 20-åringar i elefantskor.
Dessutom har vi vår bil parkerad på den där cementplattan som skymtar i bilden.
PYTTELITEN innegård. Ungdomar som där och då för all del var ganska lugna medan de satt och åt. Men kärringen här var irriterad över att de inte hade frågat.
Givetvis kunde jag inte hålla mig från att gå ut och fråga vad de hade tänkt sig med tanke på att just exakt ingen i huset visste om att de skulle göra ett hostilt övertagande av gården. Vi har sex lägenheter i huset, jag vet vilka alla i huset är, men jag kände inte igen ett enda ansikte. Så jag bara upplyste kidsen om att det finns vissa regler och om man har tänkt att ha fest på husets gemensamma utrymmen måste man fråga övriga hyresgäster. Och det hade de inte gjort eftersom vi inte visste om det. Jag var extremt övertydlig med att säga det i egenskap av hyresgäst eftersom de inte hade en susning om vem jag var och inte som hyresvärd. De var dessutom hyresgästen i mig som var jävligt irriterad på dem, eftersom det var vi som skulle bli tvungna att lyssna på dem under kvällen.
Men näe, det föll ju inte i god jord hos ungdomarna och jag har aldrig känt mig varken surare eller äldre. För det kom den ena mer korkade förklaringen/försvaret efter den andra. Framför allt av en tjej som var hyfsat stor i käften.
Först bad hon mig mer eller mindre vara tyst och låta henne äta “för hon var hungrig, hade minsann just satt sig med maten och faktiskt kört ända från Vänersborg” (som ligger mindre än en timma härifrån med bil, stackaren…efter en så lång resa måste man ju vara helt utsvulten?).
Sen “var det ju faktiskt midsommar och då behövde man ju inte fråga för då har ju ALLA fest”.
Efter det klämde hon ur sig, mitt i en färskpotatistugga, att hon minsann inte var hyresgäst i huset och att hon inte kunde ta något som helst ansvar.
Men vem var hyresgästen då, undrade vän av ordning (jag). Jo det var en grabb i sällskapet som hittills inte sagt ett ord. Eller rättare sagt, det var hans styvpappa som hade lägenhet här.
Då började det komma små rökpuffar ur öronen på mig. Men jag höll mig. Jag undrade dock vem som hade tappat styvpappan på huvudet när han tyckte det var en bra idé att låna ut sin lägenhet med tillhörande gemensam uteplats till en styvson, som knappt var torr bakom öronen, för att ha midsommarfest. Fast det sa jag inte. Jag föreslog däremot att de skulle flytta upp bordet (tomten fortsätter en bit uppåt och då behöver man åtminstone inte ha dem i knät om man själv vill gå ut och så stör det övriga grannar lite mindre).
Jomen det kunde de göra. SENARE. När de kände för det och hade ätit klart. På sina villkor. Och så kom den näsvisaste frågan av dem alla. En i sällskapet sa, i extremt snorkig-du-är-en-gammal-trist-kärring-ton, “jamen nu är ju en hyresgäst här, då kan vi ju passa på att fråga dig då om vi nu mååååste fråga de andra i huset om vi skall ha fest”.
Då rann det över. Och jag spelade ut kortet jag faktiskt inte hade tänkt spela ut alls. Mitt övertydliga svar blev:
“Jag föreslår att du inte sätter upp käft överhuvudtaget, för nu är det ju LITE jävla sent påtänkt att fråga överhuvudtaget när ni redan har startat festen. Sen är det ju inte bara en hyresgäst ni skall fråga, utan ALLA”
Med slutklämmen “Och en sak skall du och din stora käft ha jävligt klart för er, jag är inte bara hyresgäst, jag äger hela fastigheten – vill du fortsätta käfta med mig nu eller?”
Styvsonen som fått låna lägenheten försökte sjunka ner under bordet. De andra sa inte så mycket alls. Och jag var asförbannad på både dem och mig själv för att jag var tvungen att bli en arg häxa för att de var små bortskämda skitungar.
När de hade hämtat sig och möjligen insett allvaret i det försäkrade de att de skulle flytta bordet snarast, de skulle vara så tysta som små möss och de skulle inte bli sena för de skulle ut på stan.
Finemang. De flyttade bordet och höll en hyfsad volym.
Men de gick inte ut förrän vid elvatiden på kvällen. Och de var ett tjugotal skitungar.
Gissa hur många gånger 20 öldrickande midsommarfirare måste tömma blåsan under en hel kväll och därmed gå in och ut genom innegårdsdörren precis utanför vår ytterdörr?
Gissa hur mycket klampandet i trappan eskalerade i takt med alkoholintaget?
Gissa vem som satt i soffan som en 90-åring på ålderdomshemmet och pyrde av ilska medan hon muttrade “dagens jävla ungdom” hela kvällen?
Jag är en häxa. Verkligen en häxa. Och en surtant.
Men folk är pack.
På riktigt.
