Author: Victoria

Men i alla fall solklara bevis på ATT jag badar. Definitivt mer än mina jyckar i alla fall.

I morse (förmiddags) vaknade ingen alls tidigt på den här båten. Faktum är att jag vaknade först av alla och då var klockan strax innan elva. Avslappnad var det ja. De dagar vi vaknat på båten har vi faktiskt blivit väckta av jyckarna, men även de var lite sömniga idag. För jag kikade upp från kudden med pliriga ögon och fick först syn på den ena hunden, som låg raklång ovanför kuddarna och sen fick jag syn på den andra, som låg raklång utmed väggen och sov med näsan utanför fönstret.

Jag väckte alltså hundarna. De var ytterst osugna på att lämna sängen dessutom, så de valde att sträcka sig en stund extra medan jag käkade frulle och ringde till grannbåten för att kolla om de var uppe.

Jajjamän, de hade varit i farten sen svinottan (vad är det för FEL på folk?). Så det var bara att tvinga ut lurvarna för ett morgondopp med den vackra fräkniga med de röda lockarna. Noga räknat är det faktiskt plural, för fru enlisailivet är även hon vacker, fräknig och rödhårig. Hon ser ut ungefär som ett spanielöra (obs; komplimang).

Sen var det baddags för tvåbeningarna. Eftersom elefantmannen skulle prova simhjälpsapparaten. Och nej, not so much James Bond-feeling över den idag heller. Däremot talade han om den i oroväckande lyriska ordalag. Och frågade var den var köpt. Det känns kanske som att ytterligare en familj kommer få simhjälpsapparattillskott?

Eftersom rödingen badar och simmar som en galning tänkte vi att hon skulle få visa de här så kallade vattenhundarna hur man badar som en riktig hund. Som bonus testa vår specialbadtrappa enkom inköpt för just våra hundar med tanken att det kunde vara väldigt bra att ha eftersom våra hundar antagligen skulle bada skitmycket.

Man skulle kunna säga att den, efter fyra år, fortfarande är som ny. De första tassavtrycken sattes på den idag. Och det var inte av den här båtens hundar.

För, den här modellen simmar som sagt.

Gärna och mycket.

Så hon fick den stora äran att inviga hundarnas badtrappa.

Den var verkligen svinpraktisk. Det syns inte så bra men den hänger på befintlig badstege, har små lagom trappsteg för söta hundtassar och sitter med stag mot akterspegeln för att inte kunna sjunka mer än lagom långt ner i vattnet.

Vattenhundarna tittar på Sintra som om hon vore från en annan planet. Går. Den. Att. ANVÄNDA?

Sen badade den här badkrukan. För att med lock, pock och en handfull saltvattnade Frolic försöka få Liten att fatta att det är helt okay att använda trappan.

Ett litet steg för Sintra och två gigantiska steg ut på trappan för Liten. Längre än så kom han inte idag. Trots att han var mäkta frustrerad över att hans älskade mamma faktiskt var någonstans dit han inte kunde/ville/vågade ta sig.

När vi började se ut som russin var det slut på lockandet och pockandet. Och Frolicen. Så jag nöjde mig med en kyss.

(Lämplig bildtext: “Man har siktat klumpfisk på västkusten”)

En puss från Liten…

…och en puss av flickvännen.

Stor hade redan gått in i säkerhet från allt det där våta.

Då var det dags att motionera, för den där hundtrappan håller inte för klumpfiskar. Vi fick simma till den andra hundbåten för att ta oss upp på land. Maken var en smula orolig eftersom han aldrig någonsin har sett mig göra något annat än att trampa vatten, han var inte helt säker på att jag skulle klara sträckan på säkert 50 meter. I ärlighetens namn var nog inte jag det heller. Elefantmannen verkade också lite osäker på oss eftersom han gick som “följebåt” på bryggan för att kontrollera så vi inte drunknade alls. Och det gjorde vi som tur var inte.

Sen var det hejdå-kaffe på vår båt. Med tre väldigt trötta hundar.

I alla fall två väldigt trötta hundar. Stor sover. Sintra sov, men blev bryskt väckt för att överhuvudtaget synas på fotot och Liten har fullt upp med att flirta med henne.

Och som vanligt har jag kapat Ola ur bild och prioriterat hundarna. Så jag fick dåligt samvete och tog ett kort till.

Så han inte skulle känna sig utanför.

Sen fick Sintra återgå till sin sovställning. Men jag smygtog kort på henne under bordet.

“Kan du lägga av någon gång så jag får sova eller?”, kan hon ha sagt. Även en trevlig hund har gränser när de drabbas av den stora tröttman. Då fick hon sova, en liten stund, sen var det dags för dem och båten att åka vidare.

Sjukt trevliga (och alldeles härligt knasiga) med en vacker jycke. Tyckte både jag och maken. Så det var dödstrist och alldeles alldeles ensamt när de hade åkt. På kvällspromenaden stannade Liten där deras båt hade legat och försökte stirra ner Sintra på bryggan. Det var lite svårt att förklara för honom att det inte var rätt båt.

Sen kan man ju visserligen börja oroa sig över att jag och maken faktiskt var rörande eniga om att de var just sjukt trevliga eftersom vi just aldrig är eniga om något. Eller så är det ett tecken på viss mognad.

De drog klockan tre. Sedan dess har jag hunnit med att äta mat, äta glass, läsa bok med ackompanjerande vågskvalp och havsbris, titta på lite serier och sova lite.

Semester som sagt. Jag skulle kunna vänja mig vid det.

(Badfotona är tagna av enlisailivet)