Idag var det dags att hänga på ön med syster yster och kusinfamiljen från USA. Amerikanerna skall avsluta sin semester i Sverige och fortsätta äventyret med två veckor i Schweiz och två veckor i Tanzania innan de drar hemåt över Atlanten igen. Jag är knallgrön av avundsjuka. Vilket i och för sig är en trevlig omväxling från min normalt bårhuslila hudfärg.
När jag åkte genom skogen på väg tillbaka till torpet började det bli riktigt mörkt. När det är mörkt kommer tankarna på seriemördarna igen.
Då gör det INTE saken bättre att det här är det första man möts av när man har ställt bilen utanför ladan.
Och så konstaterar man att elskåpet, stenen och flaggstångsgrejen ser ut som gravstenar.
Trots det tänker man inte på sin egen säkerhet i första hand, för man stannar och tar ett kort till bloggen. Sedan springer man in och kryper långt ner under täcket med sin iPad och skriver det här.
Imorgon åker båten i sjön. På fredag får maken testa om de nyborrade hålen i båten läcker eller inte på alldeles egen hand eftersom han tar båten till Oslo för att kolla på AC/DC. Läcker den som ett såll så får han förlisa alldeles ensam faktiskt. Läcker den inte blir det fortsatt semester på böljan den blå på söndag.
Det betyder även att ni kan förbereda er på drivis, regn och hagel. Ni är varnade.
Imorgon lovar jag att berätta allt strunt om fortsättningen på söndagen, måndagen och även tisdagen.
Nu skall jag och min jättebråkiga mage läsa ungdomsböcker i mörkret. Magen är faktiskt så himla bråkig att jag lämnar er med det här fotot.
Hjärtat är en typiskt oviktig, eller åtminstone sekundär muskel vissa dagar, HAHAHAHA.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Är inte slaktmask. Faktiskt. Inte heller alla seriemördare som låg i svampskogarna igår natt, även de lät mig vara.
Det är jag oerhört tacksam över. Vad jag däremot inte är lika tacksam över är att jyckarna fullkomligt struntade i mig och låg på nedervåningen medan jag låg ensam på övervåningen och pratade med er samt funderade över olika seriemördares modus operandi. Jag kom fram till att det finns skitmånga. Både seriemördade och modus operandi.
Vådan av att läsa seriemördarböcker innan man skall vara jätteensam i en skog.
Före det var det dock väldigt trevligt på torpet. Glatt och lättsamt. Cirkusen, som även kallas familj, invaderade plejset. Sex vuxna (nåja, en del av dem typ vuxna) föräldrar och sex barn. En systerfamilj och två kusinfamiljer kom i tre bilar fulla med … saker som barn behöver. Mat och klädbyten ungefär?
Idag har jag extrem respekt för alla förskolelärare. Vi snackar respekt av ohemul magnitud. Jag gissar att de är färre än en vuxen per sex barn och där är ju ägarna till barnen inte ens i närheten. Här var ju barnägarna högst närvarande och delaktiga. Och barnägarna serverade medhavd mat.
Man kan säga att Zombieland VERKLIGEN har invigts. Sex kids, eller snarare fem eftersom det ena kiddot bara är ett par månader, har skitkul när det finns badkar, linbana, jättestor mörk och spännande lada, vattenrutschbana och gudvetvadmer. Det var även en del vuxna som hade ganska roligt. Eller ja, alla vuxna hade roligt, men en del hade lite extra kul.
Jag har berättat om min svåger innan. Livet utan honom hade verkligen varit alldeles dödstrist eftersom han är fantastiskt bra på att göra ogenomtänkta saker vilket gör att man borde kunna skriva ut även honom som antidepressiv medicin. För man skrattar jättemycket med och åt honom. Syrran skrattar förvisso inte alltid, men nästan varje gång. Hon skrattade till exempel inte så himla mycket när hon och barnen hade magsjuka, han var på jobbet och hon blev arg och skällde hem honom för att få lov att vara sjuk i fred och få lite avlastning. Då blev han så stressad att han sprang ut från jobbet med portföljen i högsta hugg för att hinna med bussen, sprang rakt in i en lyktstolpe, trillade ovärdigt omkull och kom hem med ryggskott på grund av stolpe och blev sängliggande.
Nej, DÅ skrattade hon faktiskt inte.
Han är en vandrande rolig historia. Och han skulle visa barnen hur man åkte vattenrutschbana.
Barnen fick lära sig hur man inte skulle göra. När det var dags för cirkusen att åka hem såg det ut som om han bröstat upp sig lite väl mycket mot en varulv. Vilket i och för sig kan vara passande på ett zombieland.
Sedan åktes det linbana. Min älskade look a like till systerson var först ut. Arma barn som till utseende är lik sin moster. Han hamnade inte i bäcken.
Det var ju skönt. Faktiskt.
Extra fascinerande är det att de sex barnen har tre olika nationaliteter, men ändå leker tillsammans som om det vore en piece of kaka. Två barn är norska (med svensk mamma), två är amerikanska och två är svenska. Ungar kirrar sådant. Det gjorde vi kusiner när vi var små med. Det är oerhört underhållande att lyssna till deras konversationer som är en mishmash av tre språk.
Det var en svinmysig dag. På riktigt. Trots viss ovana vid många barn samtidigt. Jag älskar ju faktiskt skitungarna (och deras föräldrar).
Men inget kalas utan kras. Såklart. Dagen avslutades med att litet och väldigt trött kusinbarn fick linbanan i huvudet när systersonen åkte och två barn fick tjyvnyp av Liten (som är dumsnäll med barn, men tror att de leker med just honom när de springer).
Under gråt och tandagnisslan lämnade den kringresande cirkusen Zombieland. Systerdottern grät i bilen för att hon skulle MINSANN flytta till torpet och bo här för alltid, kusinbarnet som fick linbanan i huvudet grät gissningsvis av glädje över att lämna stället och för att han aldrig mer skulle behöva åka hit. Det sistnämnda är högst obekräftade uppgifter dock. Det förstnämnda är bekräftat.
Det var ungefär då jag dog trötthetsdöden och började se just förskollärare med helt nya ögon.
Men det var bara del ett av gårdagen. Då var det bara att ge sig i kast med det två.
Har man slösat en drös dagar på migrän får man komprimera helt enkelt.
Så jag lämnar er med en cliffhanger. Händelserna från resten av söndagen och dagen återkommer jag om imorgon.
Visst är jag taskig?
Tack för att ni höll mig sällskap inatt.
Nu skall jag fundera lite på vad seriemördarna kan tänkas pyssla med. Svampplockning kanske?
I så fall hade det varit trevligt om de kunde lämna en påse på farstutrappan och strunta i att mörda mig litegrand.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Men däremot vill jag bara säga en skitsnabb sak så här på kvällningen. Om man har en migränfri dag och spenderar den i horisontalläge med att läsa tre böcker i en serie som alla handlar om seriemördare och eventuellt lite avsides belägna hus där några av seriemördarna håller sina offer fångna innan de tar livet av dem, så är det ytterst opraktiskt att spendera söndag kväll från och med nu helt ensam på torpet.
Det är jag, de oerhört skräckinjagande (inte) hundarna och alla seriemördare som gömmer sig lite varstans i svampskogen som är här nu. Vi skall även sova själva inatt. Jag och hundarna alltså, min förhoppning är att seriemördarna faktiskt stannar i skogen och inte tänkt sig natthärbärge just här.
Men det är ju just det jag inte VET. Just seriemördare lämnar sällan garantier på sådant.
Hör ni inget från mig så vill jag att ni skall veta att jag tycker väldigt mycket om er. Och jag kommer sakna er när (om) jag blir tillfångatagen i skogen.
Nu skall jag skynda mig att gå och lägga mig innan det blir nattsvart.
Om allt går bra och varken seriemördare eller zombies dyker upp har jag massor att berätta imorgon.
MASSOR.
Så vi kan väl hoppas på det?
(Varför lär man sig aldrig att man inte skall läsa vissa saker när man skall vara ensam med sin hjärna som arbetar väldigt bra och fantasifullt på egen hand?)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag ville bara meddela att migränen däckade mig i tisdags. Och den jobbar på att fortsätta med det . Därav den högst ofrivilliga tystnaden från torparfrun. Vilket får mig att associera till Vilhelm Mobergs Kristina: “Jag tyar inte mer Karl-Oskar”.
Hon var verkligen en redig och rejäl torparfru och hade inte gått i däck av något så fjantigt som lite huvudvärk.
Vissa saker var bättre förr, andra var det inte, men migrän hade definitivt inte varit något att skriva hem om.
// Torparfjollan
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Nu då? Även om jag fortfarande tycker att han har vissa likheter med Kim Kardashian pga Petra. Kan. Inte. Sluta. Skratta. Och det är åt helsike för tidigt på morgonen för att gå och gapflabba.
Nu ser man ju en typisk rövrygg? När han står upp?
Till vänster är det numera väldigt mycket mindre taket över tivolit (herrejösses, hans mage blir ju bara mindre i takt med att min blir större och jag har inget tivoli alls) och till höger är hans arsle. Ett rätt snyggt arsle sådär rent objektivt. Det arslet var en av sakerna jag föll för, då blåmärkeslöst, men ni kommer aldrig kunna gissa vad jag verkligen föll för som nummer ett av hans fysiska attribut.
Ni som har gissningar på rännstensnivå kan tänka om, det var inte det heller.
Jag faller för udda fysiska saker. Som ändå är väldigt självklara.
Vill ni höra om vår sliskiga kärlekshistoria, eller har jag redan berättat hur det gick till när två blev ett?
Det finns nog till och med en del bilder att illustrera med.
Är vi åtminstone överens om var rövryggen sitter nu?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
