Month: January 2015

Hundarnas SAOL

Posted on | by Victoria | 39 Comments on Hundarnas SAOL

Jag pysslade igårkväll igen. För att jag inte har haft något att pyssla med på evigheter då de flesta pyssel kräver tvåhandsfattning, som stickning, broderi, virkning etc etc. Att kladda med penna kräver bara en hand och jag har ju faktiskt den enorma turen att ha en uppfuckad vänsterhand när jag är högerhänt. Ja, just nu ser jag mörkret från den ljusa sidan eftersom jag inte har pysslat på tid och evighet.

För skitlängesen pratade jag med Birgit (visst var det vi som pratade ord som bara en hundmänniska kan förstå?) och idén om att göra en HOWL (hundarnas fonetiska motsvarighet till SAOL) var ett embryo i hjärnan på mig. Att dessutom kalla den HOWL gör det ju SÅ mycket roligare (japp, är man trött ordvitsare så är man – Oldsberg släng dig i väggen).

Igår fick Liten stå modell för det första ordet. Och jag ritade medan jag lyssnade på ljudbok vilket var rena terapin. Jag ritade mig trött och hjärnrensad helt enkelt, kan varmt rekommenderas.

Men snacka om att gamla vanor inte dör. Jag har ritat mycket i mitt liv, även om det nu var längesedan sist och jag bara är en glad amatör, men vissa saker gör man på instinkt. På ritplattan ritar man med ena ändan av pennan och suddar med andra ändan. Precis som med en vanlig stiftpenna.

Gissa hur många gånger jag borstade bort suddrester med utsidan handen och blåste på plattan?

Som jag fnissade åt mig själv varje gång jag gjorde det. DET kommer ta tid att jobba bort, för det finns liksom inga suddrester att borsta bort upptäckte jag förvånat varje gång.

I vilket fall som helst. Här kommer gårdagkvällens ord.

ostbage4

Är det något jag skall fortsätta med eller skall jag kasta hela idén på sophögen?

För det finns måååånga ord som platsar i HOWL, men som inte finns i SAOL.

Nu skall vi prata tatueringar

Posted on | by Victoria | 40 Comments on Nu skall vi prata tatueringar

Jag har ett gäng tatueringar, inte många och inte särskilt stora men de är mina och jag älskar dem.

Hundtassar på foten, delfiner på ankeln (oklart varför jag har delfiner där men det är min enda “oj jag råkade visst-tatuering”), stjärntecken på axeln och sedan tre olika på vänster underarm. Samma tatuerare, men tre olika “motiv” vid tre olika tillfällen. Texter plus min älskade kompassros och det ser ut så här.

10921856_10152956076660630_2083865099_n

10937288_10152956076680630_1139675853_n

Först hade jag en, något år efter hade jag två och slutligen lade jag till texten längs med armen (texten där somliga tror att det står Värnamo – det gör det alltså inte) och som alltid med tatueringar vänjer man sig. De blir en del av kroppen. En del tycker att det är fint och andra förfärligt, vilket är helt okay. Jag anpassar mig även till de som eventuellt tycker att det är förfärligt och brukar inte kasta just tatueringsarmen i ansiktet på människor jag inte känner och kanske behöver göra ett gott intryck på innan jag vet om de tillhör de som tycker att det är förfärligt eller inte.

Men armen har retat mig ett tag. Som alltid med tatueringar är man dessutom oftast bara nöjd och känner sig färdig under en period, sedan börjar man fundera lite till och … ett visst sug infinner sig. Svårt att förklara om man inte gillar det, de som gillar det förstår känslan precis. Och alla har sin gräns, min går vid heltatuerade armar och ryggar även om jag tycker att det är SJUKT snyggt på andra när det är bra gjort.

Armen då. Det som retar mig är att det fortfarande ser ut att vara precis just vad det är. Tre olika tatueringar på samma kroppsdel. Det var så jag ville ha det då, men ju fler år som går desto mer tycker jag att det saknar något som håller ihop det. En bakgrund. Så jag tjoade på bästa tatueraren och frågade vad för slags magi han kunde tänkas skapa (fördelen med att ha en tatuerare som även är konstnär – han är verkligen obeskrivligt duktig på både hud och canvas). Förslaget blev blått hav i bakgrunden. Jag tänker även snirkligt rep som “ram”, men inget är spikat. Mer än att jag skall dit nästa måndag och jag är både nervös och förväntansfullt pirrig. Men jag gillar hav. Och blått. Blått hav torde vara perfektion.

Makens protester blev dessutom väldigt lama den här gången, fascinerande nog. Jag trodde han skulle sparka bakut, hota med skilsmässa och ensam vårdnad av hundarna, men det hände … just inget alls.

Medan ni funderar över om det är bra eller anus skall jag passa på att hetsäta lite choklad i väntan på att motionscykeln blir ihopmonterad och så skall jag installera mig på skrivbordet som ömme fadern var här och byggde imorse (det får ni se sen).

Sen skall jag cykla till Robbie.

Och nej, det där med att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och bekymra mig över min besudlade kropp funkar inte. Är gamla skrynkliga tatueringar mitt enda bekymmer så kommer jag vara generellt skitlycklig faktiskt. Det finns betydligt värre saker att bekymra sig över 😉

Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

För presenten jag köpte för mormorpengarna kom idag. Men givetjävlavis behövdes en HDMI-kontakt på datorn och just DET råkar Macar inte ha (jag som trodde jag hade läst hela världens utbud av ritplattors tekniska specifikationer – den detaljen hade jag missat). Som tur var fanns en make med dåligt samvete inom hyfsad radie och han åkte såklart jättegärna flera mil för att köpa en adaptersladd till mig. Mannen som tycker att ritplattor är fåniga. För givetvis var det just en sådan jag köpte till mig själv för de pengarna.

Idag har han inte sagt att ritplattor är fåniga alls. Inte ens frågat var den kommer ifrån. Det händer att han faktiskt hajar att tala är silver och att tiga är guld.

Och inte nog med det. Jag fick ett paket på posten av Admin Anka. En riktig care package-födelsedagspresent. Sytillbehör, tuschpennor, världens finaste suddgummi (älskar suddgummin), glasögonställ och två olika sorters lakritschoklad. Som jag blev så glad över att jag grät en liten skvätt och som jag skall ta kort på när det inte ser ut som om en bomb har detonerat på soffbordet.

Det vill säga, jag skall ta kort på allt utom chokladen. För den råkade jag äta upp med en gång. Jag ursäktar mig med att min SKITFINA födelsedagspresent inte har kommit än.

Nåja. Ritplattan är i alla fall inte bara en leksak. Långt ifrån bara en leksak, men just nu får den lov att vara det.

Ikväll har jag producerat två högkvalitativa alster (hah). Ett foto som blev modern konst och ett påbörjat släktträd för att visuellt och pedagogiskt förklara vår besynnerliga släktkonstellation.

Det blev dock inte riktigt klart och eftersom jag får dåligt samvete när jag har varit tyst för länge så slänger jag ut det påbörjade.

tree2

HUR pedagogiskt ser det inte ut att kunna bli? Äpplen och päron liksom?

Päronen kommer bli Halvkusins familj och äpplena kommer bli makens familj.

Så, om ni ursäktar skall jag fortsätta pyssla lite nu.

Imorgon skall vi prata om min tatuering som skall finslipas nästa måndag, kan ni påminna mig om det?

Jag är tämligen säker på att vi kommer delas upp i två läger, de som älskar tatueringar och de som hatar tatueringar.

Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin medan maken tillhör den sistnämnda och låter som att han är född ungefär 1914 med sitt eviga “det är bara kåkfarare och sjömän som vill se ut som du, usch … “

Vilodag?

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Vilodag?

Idag skall jag göra precis just det jag ville göra på min födelsedag, minus surandet, eftersom det har blåst förbi. Jag besitter ett fåtal goda egenskaper och mängder av dåliga, men en av mina bra är att jag är ungefär lika långsint som en guldfisk. Jag tror i alla fall inte en guldfisk är långsint eftersom deras korttidsminne sägs vara extremt dåligt? OM man inte hamnar på min dåliga sida, vilket kräver en hel del och jag tror inte fler än tre personer har lyckats med det under min livstid, då har jag ett horn i sidan för alltid och i evighet, amen. Man kan säga att de tre personerna jobbade rätt bra för att hamna i det facket, den äldsta deltagaren har gjort tröstlösa försök att komma tillbaka in i mitt liv i 30 år. Då är jag ENVIS (och sårad).

Äh, nu var det ju inte det jag skulle säga (en av mina dåliga egenskaper är att jag tappar tråden lätt). Jag är alltså inte ett dugg sur längre, för det är trist. I morse vinkade vi av ömma modern och styvfar, nu skall jag ligga på soffan och sortera navelludd och leka med det som blev resultatet av mina ondskefulla planer, min egenköpta julklapp (från mormor då egentligen eftersom hennes födelsedagspengar gick dit). Och jag säger inte vad det är … än. Det får ni se sen hehe.

Och så skall jag äta orimliga mängder choklad och chips före den förbaskade motionscykeln anländer imorgon. Börjar jag väl träna så känner jag mig själv, då kommer jag bli mindre onyttig per automatik. Träning är som ekonomi för mig. Har jag gjort något som är jobbigt och som jag vet är en “insättning” på träningsbanken så tar det emot att göra ett “uttag” och sabba ett helt, svinjobbigt träningspass genom att käka en chokladkaka och därmed göra träningen meningslös. Ni hajar?

Ja, jag är ekonomisk när det gäller allt (men allt annat än snål) och även träning går att se som hushållsmatte. Plättlätt. Surt förvärvade slantar funderar man över innan man spenderar och surt förvärvad träningsvärk spenderar man inte heller hur som helst. Typ så? Sen återstår det väl bara att se om det verkligen händer, eller om jag istället fortsätter käka choklad och använder cykeln som tvättställning? DET vet man däremot inte. Jag är ju faktiskt gammal och lat. Särskilt extralat idag och skall därmed hänge mig åt noggrann undersökning av navelludd.

Igår var vi på en spännande (och mycket trevlig) middag. Spännande i form av vår mystiska familjekonstellation framför allt.

Alltså, nog för att vi bor i en liten skithåla, men så här insyltade är inte ens de mest inrotade ortsborna.

Jag skall försöka att inte trassla till förklaringen medvetet den här gången, det är trassligt nog som det är. Middagen var hemma hos Halvkusins mamma och Halvkusin kallas ju Halvkusin för att hon har vuxit upp med maken och de ser varandra som kusiner även om inte blodsbandet finns där. För att göra det enkelt framledes kallar vi det för kusiner, det är så jag presenterar henne i verkligheten så det börjar bli dags att göra det även här. Det betyder att hennes mamma blir makens “faster”. Så. Ja. Vi var alltså bjudna på middag hemma hos makens faster och kusin. Fastern bor granne med min pappa och är bästis med en av pappas kusiner. En annan av pappas kusiner bor mittemot fastern. Pappakusinerna har jag ju såklart haft i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas eftersom alla härstammar från ön utanför skithålan till stad.

På nämnda gårdagsmiddag var alltså pappa, styvmor, TRE av pappas kusiner (varav en med fru), makens faster och kusin.

Alltså?

Det är verkligen ett smärre mirakel att jag och den lagvigde inte träffades i den här stan. Eller ja, vi har ju säkert träffats, men inte noterat varandra alls. Tack och lov. Eftersom jag tror att han var ett ännu större pain in the ass som liten/ung. Vi träffades ju som vuxna. På jobbet i Göteborg. Mycket fascinerande.

Ömma modern och styvfadern fick roa sig på egen hand medan vi var på middag, vilket de så gärna gjorde.

Sen kom vi hem, hittade en bandana från Hurtigruten och lekte “håna hund” en liten stund. En klart underskattad och skitrolig lek för alla utom hunden.

Här ser vi Stor som norsk skurgumma?

DSC00434

Oerhört underhållande look på en portugist.

Sen kan man dra ner den och titta hur lång tid det tar innan han får av sig den själv och hur många möbler han råkar gå in i innan den åker av.

DSC00439

“Det bidde mörkt”

Mina pojkar är väldigt tålmodiga med sin dumma dumma mamma.

Jag gissar att han kände sig ungefär så här.

nejnejstor

“Nej nej mamma, SLUTA nu … “

Jag fnissar lika mycket idag.

Sen vill jag i och för sig skylla just den här looken på PGW som lärde mig att afghanhundar faktiskt har på sig ungefär sådana här som “matmössor” för att inte lägga hår och öron i maten. Det hade jag ingen aning om. Och det har jag såklart talat om för Stor.

Han är lite lite gramse på PGW nu. Och HAN är långsint.

Nu skall jag äta chips. Och klia hundmage. Antagligen även stoppa några av chipsen i hundmagen.

Ni?

Tack och LOV för alla medkännande kommentarer

Posted on | by Victoria | 38 Comments on Tack och LOV för alla medkännande kommentarer

Först och främst har jag skrattat SÅ mycket åt kommentarerna och sen har jag konstaterat att män verkar vara sådär generellt skithopplösa. Även om just mitt exemplar är extremt modig (dumdristig?) som först ger bort en våg och sen en motionscykel. Och så gläder det mig att Micke faktiskt inte höll med maken, trots att män har en tendens att hålla ihop mot dumma fruar. Det måste ju verkligen betyda att den lagvigde är ute och cyklar (pun very much intended).

Nåja. Jag surade mest hela dagen igår. Verkligen surade ordentligt och tyckte att födelsedagar och män kunde ta sig i arslet. Och så grät jag några skvättar till för att jag kände mig väldigt dramatisk och arg och så smidde jag ondskefulla planer som involverade inköp av egen present samt en hel del tankar på att ställa in hela födelsedagen. Bara skippa den, ringa till mamma och säga att de kunde stanna hemma, göra samma sak med pappa och så avboka bordet och sitta hemma och fortsätta surtjura iklädd OnePiece HELA kvällen. Det var precis det enda jag ville.

Då ringde det på dörren. Mitt i surandet. Utanför stod Halvkusin med en presentpåse och en Budapestlängd. Vips gick surningen över. För vi satte oss i soffan och pratade skit om saker i allmänhet och vissa män i synnerhet och sen var det för sent att avboka kvällens begivenheter. Man skulle kunna säga att hon inte bara räddade mig från ett långt straff på Hinseberg utan även min relation med föräldrarna pga icke inställd familjemiddag.

Sen duschade jag. Vilket var välbehövligt. Och så kom mamma med man med tåget från Göteborg.

Efter att ha fastnat i en hårblogg häromdagen och nästan köpt alla produkter i hela världen som det stod kunde göra håret både tjockare, längre och bättre (jag är extremt lättpåverkad när det kommer till hårreklam eftersom jag har tunt och fånigt hår), men hejdat mig från inköp (köpstoppet för guds skull) så blev jag sugen på att gå au natural i håret. Det vill säga låta det självtorka, acceptera de förhatliga krullarna och göra någon slags uppsättning. Något som ALDRIG händer. Tydligen blev jag mer påverkad än jag trodde i alla fall.

Så. För er som undrar hur det ser ut när man faktiskt försöker styra upp hatkrullarna och leva med dem under en hel kväll, here it is:

IMG_5756

De lever sitt eget liv trots fruktlösa försök att styra upp dem. Kommer ni ihåg saltvattenbadkortet från i somras? Den frillan skapades genom att sova på saltvattenblött hår. Med facit i hand blir det ingen större skillnad när jag kämpar med att försöka styra krullarna åt något slags håll?

Men, jag hade åtminstone Frost-spännen i håret igår kväll. Present från fyraårig systerdotter och oerhört tjusiga.

IMG_5759

Nu kan vi väl, en gång för alla, bara avsluta den där diskussionen om att självfall/krullar är en POSITIV sak? Än slank de hit och än slank de dit och oftast slinker de ner i diket.

Ja. Kvällen spenderades på restaurang med föräldraparen. Humöret var aningens bättre som sagt. Jag fick finkrämer (med chakra water … fniss) av syrran, pengar av mormor att köpa vad jag vill (de ingår numera i ondskefull presentplan för att kompensera sugig födelsedag), presentkort av mamma och av pappa fick jag ett skräddarsytt skrivbord i en av smuttarna enligt mina önskemål.

Det sistnämnda har jag av förklarliga skäl inte fått än. Men jag planerar att sätta honom i arbete snarast och det kommer bli skitbra.

Och slutligen, när jag faktiskt hade slutat sura sådär jättemycket så läste jag lite mer noggrant vad det var för jäkla motionscykel jag skulle få. Man kan tydligen koppla iPaden till den och cykla med någon app mot Google Maps. Det vill säga välja vilket ställe man vill. Det tyckte nörden i mig var en lite förlåtande och underhållande egenskap.

Nu planerar jag att börja cykla i Danmark. För att det är platt och inte har särskilt många uppförsbackar (smart). Sen kommer jag vidga mina vyer och cykla i New York, Paris, London och gudvetvar mer.

Jag skall definitivt cykla hem till Robbie.

Det här kan nog (och det här säger jag motvilligt) kanske bli lite intressant ändå.

Men man ger fan inte någon en våg och sen en motionscykel i alla fall. Punkt.

Ett stort, hjärtligt och kärleksfullt tack för alla grattis. Det värmde mer än ni anar. Nu skall jag smida vidare på mina ondskefulla planer (som involverar ritplatta), vad skall ni göra?