Igår började det. Den Stora Smittan. Jag varnade er, men jag glömde varna maken.
Jag vet att jag har ältat detta tidigare, men jag kan inte få in det i min trånga skalle. Jag är rädd om mina saker. De bor i olika väskor och fodral, jag håller reda på dem och lägger alltid tillbaka dem på “sitt” ställe. ALLTID.
Maken är inte ett skit rädd om sina saker och har inte ett enda fodral, ändå är det alltid mina grejor som pajar.
Min mest traumatiska upplevelse var på den tiden Apple inte släppte sina telefoner samtidigt över hela världen. Det var när iPhone 4 kom ut. Den släpptes i England och Frankrike flera månader före det var planerat släpp i Sverige och jag var så SVÅRT sugen. Det visade ju sig att det inte bara var jag som var svårt sugen, för folk nyttjade varenda engelsk kontakt de hade och sen var det budgivning på Blocket.
Jag ringde på ett par telefoner men de som sålde hade blivit erbjudna sisådär 35.000 kronor för EN iPhone. Där drog jag gränsen. Men till slut hittade jag en rar liten kille i Skåne som sålde två, för samma utpris som de svenska skulle ha när de släpptes ett par månader senare. Den lyckan. Så jo, jag körde till Skåne. Kunde nästan inte sova natten innan (som när man var barn och skulle fylla år) för att jag var så förväntansfull.
Spenderade en heldag i bil för att åka till väldigt pytteliten skånsk ort, fick telefonerna (jag var vänlig nog att köpa en till maken med eftersom han dog avundsjukhetsdöden) och åkte hem med dem. Enbart för att upptäcka att de hade ändrat formatet på sim-kortet till det som blev mikro-sim. Eftersom telefonerna inte fanns på den svenska marknaden än fanns ju såklart inte några sådana simkort att få tag på heller.
Saxen blev min bästa (o)vän. Först klippte maken till sitt kort, lite nonchalant sådär men fullt fungerande och vips hade han en ny telefon. Sen klippte jag. Fel. Då kom gråtattack nummer ett. Den orättvisan i att han, som inte ens var särskilt engagerad i telefonköpet, satt där med en fungerande telefon medan jag inte gjorde det. Det var bara att ringa telefonoperatören och be dem skicka ett nytt kort. Och vänta ett par dagar.
När kort nummer två kom klippte jag med andakt. Fel IGEN. Men den gången gick det att rädda genom att lägga i en pytteliten extra plastbit så kortet låg rätt och telefonen funkade. Så himla lycklig.
Dagen efter drog vi på utomhusbåtmässa och jag satt i passagerarsätet med varsam hand om telefonen. Grejade och donade, kelade med den och viskade ömma kärleksord till den. När vi kom fram och hade parkerat öppnade jag bildörren, telefonen gled ur knät och landade med “smörsidan” ner på den grusiga parkeringen och hela framsideglaset var krossat.
Då grät jag så det skvalade. Det var traumatiskt på riktigt. Dessutom helt orimligt att det var jag som gjorde en sån grej, det är ju maken som är en slarver, inte jag.
Efter den gången vande jag mig. Det är ju mina saker som går sönder hela jäkla tiden och bor hos teknikdoktorn. Vet inte hur många telefoner/paddor jag har dränkt och/eller tappat i marken. Eller datorer som bara går sönder framför ögonen på mig. Han har hittills inte gjort sönder en enda sån grej (sen att han gör sönder större grejor som trappor är en annan femma).
Men som sagt, nu smittas jag och det började igår kväll. Maken var i sin älskade källare, jag gick ner för att fråga om han skulle flytta dit ner eller om han hade tänkt komma upp någon jäkla gång. Medan jag stod där och blängde på honom skulle han stoppa ner sin telefon i fickan, det gjorde han inte.
Telefonen gled ur handen på honom och landade på stengolvet. Med hans tur borde den inte gått sönder, men det gjorde den.
Numera ser den ut så här.
Där rök makens oskuld när det handlar om att sabba telefoner. Och jag stod bredvid med min negativa teknikenergi och smittades.
Nu får den åka till samma äppleteknikdoktor där mina andra grejor ligger inne för bedömning och lagning. Och nu har jag slagit eget personligt rekord, för just nu har jag väldigt många saker liggande på den intensivvårdsavdelningen. En iPad där glaset sprack utan att åka i golvet (självsprickor?), en MacBook Pro med en cola i sig som är bortom räddning (den fick flytta dit som organdonator), en annan MacBook Pro som behöver nytt tangentbord, en MacBook Air med fuktskador (som jag INTE har tappat något drickbart i).
Det känns lite skakigt och otryggt just nu.
För morgondagen skall spenderas på Sahlgrenska där jag både skall röntgas vanligt och magnetröntgen. Båda delarna är tekniska prylar som jag alltså skall komma i närheten av.
Jag kan se mig själv fastna i magnetröntgeröret, eller att den vanliga röntgenapparaten flippar ur. Eller något annat som ingen någonsin har råkat ut för tidigare.
Nu är jag svinnervös inför morgondagen och den här teknikpesten som verkar luftburen.
Men först skall jag åka till kameraverkstaden och hämta min nylagade lillkamera.
Där var det tydligen ett moderkort som hade havererat. Och något mer helt osannolikt på en nästan ny kamera.
Sen skall kvällen ägnas åt att försöka göra något åt den här jävligt nya datorn som varit paj sedan dag ett, funkar inte det så blir det intensiven för den med.
Håll er undan mig är mitt allra mest välmenande råd.
