Gills det att jag HADE tänkt fixa kaffe, lägga en present på en bricka och faktiskt ge honom på sängen?
Inte det nä…
Jag skulle vara snäll och låta surkarten till karl sova ut. Eftersom han jobbade med båten hela dagen igår, var hemma och inne i max 30 minuter innan han drog ner i källaren för att bygga på något och sen kom han inte upp för att sova förrän någon gång vid ettiden i natt. En riktig sovmorgon var min största present, eftersom han äääälskar att sova.
Det sket sig. Redan vid nio hörde jag att det prasslade i lakanen och det var inte bara han som bytte ställning för att sova vidare. Nädå, det prasslade och sekunden senare stod han bredvid mig och sa godmorgon. Fail nummer ett från min sida.
Fail nummer två var att min present egentligen var en icke-present. Jag donerade pengar till Dog Rescue i hans namn, för det går inte att köpa något till honom. Numera är det omöjligt på riktigt, men han skulle få en print på donationen i ett kuvert och en jäkla kopp kaffe så han blir talbar. Jag hann varken printa betalningen eller sätta på kaffe. Så jag sa bara grattis.
Men snacka om en herre som vaknade på fel sida. Eftersom han var borta med bilen hela dagen igår kunde jag inte handla mat, därmed hade vi ingen frukost och sekunden efter att han hade ställt sig upp och sagt godmorgon och jag hade svarat med ett grattis så hade han fått på sig kläderna och var på väg ut genom dörren, med bilen såklart. Om man nu får lov att vara lite egoistisk på hans födelsedag är det så att jag måste ha frulle. Annars blir jag rabiat.
Där började tjurandet, för jag sa “app app app, du kan inte dra med bilen, jag skall handla”.
Innan någon påpekar att jag kunde tagit bilen medan han sov måste jag säga att, jomen det kunde jag ha gjort. Om det inte varit för att vi åkte upp med släpkärra i förrgår. Som han inte hade ställt av och som stod parkerad på en minimal yta på gatan där det inte fanns utrymme att koppla loss kärran och låta den stå kvar medan jag drog och handlade. Jag drar gränsen vid att försöka hitta en parkering utanför Ica med släpkärra. Det gör jag bara inte. Parkerar med kärra alltså.
Då blev vi lite ovänner.
Sen kom han och lade en haverirapport framför mig som jag skulle fylla i till försäkringsbolaget. Om hans grundstötning. På en haverirapport måste man skriva händelseförlopp. Maken hävdade att det var fånigt, för händelseförloppet var ju just en grundstötning. Jag försökte förklara med min mest födelsedagspedagogiska röst att det inte räcker, försäkringsbolaget vill veta vart man befann sig, vilken hastighet man körde und so weiter. Men näe, det var dödslarvigt sa födelsedagsbarnet.
“Men fyll i den förbannade rapporten själv då!” (ville jag säga men bet mig i tungan för att vara lite extra snäll en endaste dag per år så jag sa det inte).
Då ringde make nummer två och kvittrade som en kanariefågel och sa att “ojsan ojsan, var det make etts födelsedag idag, jamen då var det ju mitt jobb att kyssa marken han går på hela dagen”.
Jo det var jag ju sugen på just då. De där två kan sköta fotkyssandet alldeles själva faktiskt.
Sen tog han bilen och drog i alla fall och fick därmed instruktioner om att ställa av kärran fort som fan och sedan åka förbi Ica innan han drog vidare. Kärran skulle alltså ställas av på torpet.
Väl på torpet råkade hans pappa med bästa kompis vara där. Den familjen består alltså bara av pappa och son. Plus en son till, men honom är det ingen som pratar med, han råkar vara persona non grata. Så, pappan har en endaste släkting att hålla reda på. Och det är därifrån maken har fått sina födelsedags(o)firande gener, för pappan hade såklart glömt av det och sa inte grattis. Däremot blev maken kvar på torpet med pappan och kom inte alls tillbaka hem väldigt snabbt.
När han väl kom hem var han på ännu mer tjurskalligt humör. Vilket resulterade i att mitt födelsedagstålamod rann över, jag sa till honom att han var ett litet AS och sen skickade jag iväg honom till båten så jag slapp se honom. Det finns gränser för hur vänlig man kan vara även på någons födelsedag faktiskt.
Under tiden han var borta började det hällregna. Fullkomligt vräka ner. Och jag visste att han stod ute och grejade med båten. Det regnade så mycket att jag hörde folk på gatan försöka springa och hitta skydd. Så jag ringde honom för att vara lite snäll igen och fråga hur det gick och det gick ju självklart åt helsefyr. Det regnade så mycket att han inte ens kunde springa till bilen och jag erbjöd honom min födelsedagssång “får man inte vaaa glaaaa, på sin födelsedaaaa…när får man då vara glaaa”.
Han ville inte ha den sången. Alls. Den otacksamheten.
Vad han däremot ville ha var presenten som min pappa hade varit och lämnat medan han var borta.
Nu ler han igen. Det gör inte jag.
Så packade han upp den och drog ner i källaren för att provköra.
Där är han nu. Ihop med dammsugare nummer 2489273424.
Vi skall gå på lokal och äta middag med båda papporna klockan sju och jag undrar stilla om han möjligen har dammsugit klart källaren tills dess.
Och så undrar jag varför i helvete han inte kan provköra alla de andra dammsugarna i något av våra hem.
Nu skall jag läsa sinnesrobönen i ett par timmar.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
