Lillsvansen sitter fortfarande i krypgrunden.
Jag var förhärdad och obeveklig igår och vägrade krypa omkring under huset. Hon älskar mig och hon sitter och stirrar på mig varje gång jag kommer ner. Trots det tar hon inte ett enda hoppsaskutt mot mig.
Idag gör hon likadant.
Idag är jag inte lika säker på att jag känner mig lika förhärdad.
Är jag helt fel ute om jag tror att hon RETAR mig?
Sa den lilla katten och gjorde samma sak igen.
Nu när hon är så angelägen om att kolla in omgivningen bortanför sitt älskade grässtrå precis utanför ytterdörren har jag inte hjärta att neka henne. Vädret är fint, hon är inte den modigaste katten och det finns inga vägar med dumma bilar i närheten.
Först gick hon till sitt grässtrå för att knapra lite, cirka 13 centimeter från tröskeln till säkerheten inomhus.
Sedan FINTADE hon mig och gjorde tre hoppsaskutt mot okänd mark minst tre meter från husväggen.
Förvånat stirrade hon på mig och lika förvånat stirrade jag tillbaka. Men jag var lugn. Är man åtta år, rädd för sin egen skugga och har varit frivillig innekatt lika länge som man är gammal borde man ju inte vilja lämna sin älskade mamma. Jag pratade med henne lite och talade om för henne hur imponerande hon var och sedan räknade jag med att vi skulle gå in igen.
(Ignorera extrem bäbisröst tacksåmycket)
HAH.
Ytterligare tio snabba hoppsaskutt senare såg jag inte skymten av henne. Jag ropade och letade, men icke sa Nicke.
Då gick jag in, men lämnade ytterdörren öppen. Efter en halvtimma hade det inte kommit en endaste katt.
Mammanerverna kunde inte riktigt hantera det, så det var bara att kliva ut och leta igen. Och då hörde jag henne, jamande långt bort och inne i skogen (med långt bort menar jag kanske hundra meter). Hon jamade och jamade och sprang emot mig. Jag svarade och svarade och sprang (nåja) mot henne. Som en scen ur typiskt romantisk film när två älskande möts på en tågstation. Missuppfattning från min sida, hon jamade inte alls längtansfullt, hon jamade för att berätta om allt spännande som hade hänt under den halvtimma hon hade varit på ÄVENTYR, för när vi möttes fick jag bara klappa henne lite och sedan drog hon som en avlöning igen.
Det var bara att gå in igen, ännu mer nervklen än tidigare.
Efter en timma råkade maken träffa henne på ungefär samma plats som jag hade sett henne tidigare, men honom var hon helt ointresserad av. Så till den milda grad att hon inte ens engagerade sig i att berätta om alla spännande saker hon hade sett. Hon kilade bara förbi honom.
Återigen sitter hon här.
Och vägrar komma fram.
Även om inte hon har lärt sig ett smack av sina misstag så har vi gjort det. Det blir ingen räddningsaktion bestående av makar och små hundar den här gången.
Övermod följs av nederlag, högmod går före fall.
På min mammas sida har jag tre plastbröder. En av dem har fyra döttrar. Den äldsta dottern är mitt första gudbarn och den som har gett mig mest åldersångest genom åren. När hon föddes var jag på väg till Kreta på röjarcharter. Nu är hon 26 år och har haft ett par år på sig att röja själv. SJUKT jobbigt.
Nummer två är ett par år yngre. De två tjejerna var “mina” första barn. Vi gjorde grejor själva några gånger om året. De sov över hos mig när de var små knoddar och vi låg i sängen och åt godis och tittade på tv tills vi somnade. Vi gjorde sådant man inte gjorde hemma. Helt vanliga underbara ungar helt enkelt.
Det finns många vidriga sjukdomar och vi matas dagligen med det ena ruskigare än det andra. Alla känner alltid någon som drabbats av det hemskaste som finns, men tragiken reduceras i takt med hastigheten informationen levereras. Även geografiskt avstånd spelar in. Man minns inte. Eller så minns man bara det som berör personligen. För det kommer alltid något som är värre eller bara något som är nyare. Det är på intet vis konstigt eller något vi gör för att vi är samvetslösa och illasinnade.
Jag tror det finns en gräns för hur mycket vi klarar att ta in och verkligen ta emot. Jag tror också att den gränsen rubbas ju högre mediabruset blir, men det finns även en del som inte får så stor plats i bruset. I alla fall inte så stor plats som vore rimligt.
Det finns ett par saker jag avskyr. Även om just avsky är ett starkt ord. Men jag avskyr när människor förväntar sig att “någon annan” skall lösa den egna situationen oavsett vad det handlar om, och att det är så enkelt att skylla på “någon annan” i alla lägen.
FÖRUTOM i just det här fallet. Min lilla knodd Carro, som inte är så liten längre, är ett av de barn och tonåringar som drabbades av narkolepsi i samband med influensavaccinet 2009/2010.
En helt vanlig dag när Carro var en helt vanlig 17-åring fick hon en helt vanlig vaccinspruta. Som förändrade hennes liv i precis alla avseenden. Hon var frisk, nu är hon inte det längre och hon kommer aldrig mer att bli det.
Alla drömmar Carro hade fick läggas åt sidan. För alltid.
Tänk att vara 17 år och ha hela livet framför sig. Det är ju jätteroligt att vara 17 år. Det är inte lika kul när man helt plötsligt blir sjuk och ingen vet varför och man får lägga extremt mycket tid på att vara rädd och orolig under den långa utredning som föregick diagnosen.
Tänk att vara 17 år och nästan aldrig riktigt vara vaken. Att ha en kropp som motarbetar så till den milda grad att den somnar. Överallt. Kroppen struntar i om den står, sitter eller går. Om den befinner sig vid en trafikerad väg eller i sin egen säng.
Tänk att vara 17 år och hålla på med ridning och teater och alltid vara sömnig och ha en kropp som bara lägger av och stänger ner.
Tänk att vara 17 år och få reda på att man aldrig får ta det där körkortet man har sett fram emot och att man måste äta jättestarka mediciner resten av livet för att överhuvudtaget orka vara vaken och leva.
Alltså listan kan ju göras SÅ lång.
Alla sjukdomar suger och vill man vara en petimäter kan man säga att alla är friska innan de blir sjuka. Oftast i alla fall. I de här fallen har man fått en sjukdom för att man vaccinerade sig för att vara frisk. Som alla andra sjukdomar är det heller inget som bara drabbar den som är sjuk. På ett eller annat vis drabbar det hela familjen.
De som har narkolepsi orkar ju inte riktigt strida för egen sak eftersom kroppen inte kan hantera känsloyttringar i någon form.
Tänk att vara 17 år och aldrig mer kunna gapskratta.
Nu är Carro 24 år. Hon bor fortfarande hemma. Hon jobbar deltid. Mängden mediciner hon äter skulle knocka en häst.
Det har varit förhållandevis tyst i media och inte stormat särskilt mycket sedan det hände för sju år sedan.
Jag vågar knappt närma mig tanken att det kan ha att göra med att den utsatta gruppen inte är tillräckligt utsatt? De som drabbades hårdast var svenska och sunda skolbarn. Inget för Pascalidou att ömma för på bästa sändningstid.
I övermorgon röstar riksdagen om statlig ersättning till de som insjuknade i narkolepsi efter vaccineringen för snart sju år sedan. Idag dominerar debatten om Skrot-Nisse och det minst sagt ängsliga förlaget som stoppat utgivningen av böckerna.
Något är väsentligt vridet va?
(Gå gärna in på www.soverdu.se för mer info och för att göra din röst hörd)
Att stirra nackspärren i vitögat och hånskratta åt den idag?
Men det är ju inte varje dag det stora systerbarnet fyller nio år. Linnex och värktabletter hjälpte mig såpass att jag kunde titta åt höger och torka mig själv på toa. Döda vinkeln är så himla överskattat.
Efter en underhållande biltur till Oslo med styvmor bakom ratten (provköra XC 60 för att inleda operation övertalning av pappa som envist vägrar byta ner sig från XC 90), där pappa satt som backseat driver och talade om för oss hur vi skulle köra min bil. Sen hällde han ut en latte, för att styvmodern bromsade. I en tunnel som var mörk så han såg det inte. Och så fanns det ingen vettig mugghållare där bak, hade det funnits hade den inte glidvält. Det var i alla fall inte hans fel. Jag får en känsla av att det inte kommer bli en helt okomplicerad och friktionsfri övertalningskampanj.
Födelsedagsbarnet fastnade inte på ett enda kort, men det gjorde däremot syrrans syrum. Hennes svärföräldrar är i symaskinsbranchen och det här är ooooorättvist. Syrran som till och med påstår att hon inte kan sy.
En VÄGG full med knappar. Jag älskar knappar.
ETT av skåpen med band.
Jag tänker inte ens gå in på hur mycket tyll, taft, siden och alla andra tyg i världen som fanns i det rummet. Och mer avancerade symaskiner än i hela den samlade textilindustrin.
Det kan hända att jag måste åka dit och sy lite. Och jag vet precis vad. MÖJLIGHETERNA?!
Men vi var ju inte där av den anledningen. Grattis på nioårsdagrn min älskade lille gutt.
Gissa vad han skall bli när han blir stor?
Om man tar i beaktande att resten av rummet ser likadant ut. Utom golvet. Det finns alltså barnrum där man inte riskerar lego-men för livet genom att trycka upp en dödsstjärna i hälen?
Det är nästan så man tror att jag har fejkat hela inlägget med den här bilden. Lagt på samma fasad och rosa fluff som alla andra perfekta bloggar.
Jag har inte det. Eftersom jag givetvis avslutar med min nackspärr.
Det skall bli väldigt intressant att se vem som hånskrattar åt vem imorgon bitti. Som det känns nu skulle jag inte bli förvånad om jag får hjälpa huvudet upp från kudden med någon slags lyftanordning.
Men det var det värt.
(Kommer jag nog inte säga imorgon.)
Här är ett foto från förra gången vi var på samma hotell. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, mer än att jag kanske borde ha kikat på det innan vi åkte för att verkligen FÖRSTÅ hur längesedan det var vi bevistade stället.
Det här är maken. På badhotellet för tio år sedan. Noggrant uträknat var vi där senast i december 2006.
Han ser ut som en BABY?!?!
Och jag har gått omkring i tio år och sagt att “det var ett tag sedan vi var på badhotellet och det vill jag göra igen”.
Alltså, tidens tand och allt det där. Det behöver väl inte gå SÅ snabbt och skoningslöst? Eller om jag bara håller klaffen och faktiskt gör saker istället för att tjata om dem?
Någon gång mellan 2006 och 2016 var det även någon snillrik typ som uppfann olika fotofilter, chocken blir därmed inte lika stor år 2026.
Nåväl, i tidernas begynnelse var badhotellet just ett badhotell. Där dåtidens hipsters (yuppies?) samsades med pösiga ingenjörer över en lille dansk eller flera stycken lille en och många stora. Vad man gjorde på hotellet före det vet jag inte riktigt, för på den tiden såg man oftast inte mycket mer än det här.
Man kan åtminstone lita på den skitlånga avstigningsrampen från landgång till stadskärna. Den har inte ändrat sig alls. Till och med pissoaren någonstans i mitten är helt intakt och ser likadan ut nu som den gjorde sent 80-tal/tidigt 90-tal. Den avsöndrar till och med samma odör av gubbigt ölpink, och det finns fortfarande ingenstans för tjejer att tömma festblåsan på vägen från färjan till fast asfalt under fötterna. Man hyser fortfarande viss skepsis till att männen inte klarar hela gången utan att hänga ut snorren och skvätta sig igenom promenaden i land, medan tilltron till kvinnfolket är något högre. Eller så är det så enkelt att tjejer inte revirpinkar lika lättsamt som en hane.
Handen upp alla som får nostalgiska minnen av Stenagången? Handen upp alla som tycker att den hör ihop med viss salongsberusning (karatefylla)?
När vi gick där i onsdags var det nog första gången i modern tid som jag gick där spik nykter, det medger jag. Och det var, bokstavligt talat, en promenad längs minnesstigen. Ibland kom man till Fregatten och ibland gjorde man inte det. Hotellet var för de “vuxna”.
Sedan var det ju det där med att vi var fullt och fast övertygade om att inget heller hade ändrats på hotellet. Där hade vi ju som sagt lite fel. De hade slutat med spabehandlingar och målgruppen hade skiftat från vuxenfylla till barnskoj och även om vi inte var de enda som checkade in nyktra, så var vi definitivt de enda som checkade in utan barn.
Men det var skitkul och ombyggnaden var barnsligt underhållande även för den här kärringen med make. Det är kul med vattenrutschbanor och tjugo olika sorters pooler. Det var till och med roligt att dyka efter piratpengar för att få en gratis glass. Det underlättar såklart om man har ett ganska stort inre barn.
Nu kör vi kronologisk ordning. Vi kom dit efter att ha travat genom gången, checkade förvånat in och sedan tog vi en runda på stan och spanade i affärer och fascinerades över hur rart det faktiskt är i Fredrikshamn när man inte går raka vägen till Fregatten. Vi tittade på prickiga klänningar och så käkade vi middag alldeles vid hotellet.
Orimligt rar stad. Med bra mat och gott om uteserveringar och vi hamnade här.
Somliga kastade i sig maten och blev tvungen att gå tillbaka till hotellet och sova lite middag. Somliga andra kastade inte i sig maten och blev kvar en liten stund till.
Badet stängde inte förrän klockan 21.00 och ett par timmar innan det var det alldeles lagom barnfritt med en mer acceptabel ljudnivå. Och ingen kö till vattenrutschbanan som var bland de roligaste jag åkt!
Välkommen in …
… till ljudet av apor.
Sedan kom man till stranden.
Om man ville vara vuxen och sitta och titta istället för att leka kunde man sitta här och chilla.
Det gjorde man såklart inte.
Efter ett par timmar med ömsom lek och ömsom häng i bubbelpool blev vi utkastade pga stängning och gick upp på rummet och somnade nästan bums. Vattenlekar är onekligen gött utmattande när man inte är tolv bast längre.
Sedan var det inte så mycket mer med det. Sova, checka ut, åka stora vita färjan, hämta hundar och komma hem till torpet igen. Där maken huserat ensam i en vecka. Samma make som envist hävdar att det bara är jag som stökar ner och att det är JÄTTEFINT när jag inte är hemma.
Inte helt med sanningen överensstämmande. Alls.
Men det tar vi i ett annat inlägg.
Det är lördag, det är fint väder och jag har inte lust att bli sådär upprörd igen.