Han ska ut ur garderoben – eller in

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Han ska ut ur garderoben – eller in

Scen ett:

Fredagkväll i kedjehus. Frun sitter i soffan och pillar navelludd i väntan på att mannen skall komma hem från jobbet. Frun tänker att helgen skall bli lugn, och ser för EN gång skull fram emot att ha en sjukt lat man. Förväntar sig att han skall kliva in, sätta på TV:n, parkera arslet i sin del av soffan och dumglo på iPaden samtidigt som TV:n visar någon trist dokumentär. Eller kanske Game of Thrones som paret precis börjat kolla på.

Scen två:

Mannen kliver in genom dörren i värsta “hoooooney I’m HOME-stilen”. Med sällan skådad energi. Frun möter mannen i hallen, och de utbyter de sedvanliga hälsningsfraserna. Hundarna skäller, katten jamar och kvinnan ser förvånad ut. Bakgrundsmusiken gör en övergång från stillsam hissmusik till…typ Spöksonaten.

Scen tre:

Frun sitter återigen i soffan och maken kommer från tvättstugan och sätter sig han med. På den vanliga platsen, men utan att sätta på varken TV eller ta upp iPaden, och säger med bestämt tonfall:

– Jag MÅSTE ha en garderob. Jag kan inte HITTA mina kläder!

Musiken stiger i volym, det blir två torsdagar i samma vecka, ett flertal kors i taket ritas och helvetet fryser till is där och då! Alltmedan frun får en massiv hjärnblödning.

__________________________________________________________________

Men det tror väl själva fan att han inte hittar sina kläder? För…umm…kanske tre år sedan ledsnade jag på hans totala oförmåga att sortera sina kläder själv, så jag fixade hans garderob en gång för alla. Så pedagogiskt att en encellig organism hade klarat att hantera upplägget, och när det var gjort fick han dessutom en förklaring på förskolesvenska var alla kläder låg (termen “alla kläder” skall användas löst – han har inte överdrivet mycket). Tjocka och långärmade tröjor högst upp, på hyllan nedanför alla kortärmade tröjor och längst ner låg jeans. I de två plastbackarna i garderoben var en för kalsonger och en för strumpor. Sedan en helt separat garderob för hängande kläder, dvs skjortor och allt som kräver galge. Komplicerat? I think not.

Efter ett par veckor började det bli tunt i garderoben, men nästan magiskt hade det istället blivit en liten hög med kläder i vasken i tvättstugan/grovköket. Vasken som är placerad cirka tio centimeter från torktumlaren och en torktumlarbredd från torkskåpet. Ett halvår senare var det exakt NOLL kläder i garderoben, ett BERG av kläder i vasken och totalspunk i hjärnan på mig. Men jag sket i det, med en viljestyrka och ett psyke starkt som en rysk u-båtsbesättningsman lät jag det bara vara. Hans kläder – hans problem. Frågade bara vad problemet var, och fick till svar att det var så SVÅRT att hitta i garderoben. Den var OLOGISK.

Tre år senare, idag för att vara mer specifik, ställer han frågan om jag kan hjälpa honom att styra upp garderoben, för att han faktiskt inte hittar sina kläder när de ligger i vasken. Och det är tydligen en olösbar situation för honom, som han inte kan reda ut själv och det måste göra omedelbums. I alla fall senast imorgon.

Gissa vem som INTE tänker reda ut hans garderobsbekymmer en gång till. Gissa vem som är pissesur för att jag är så “otrevligt ohjälpsam”. Gissa vem som låtsas som ingenting och sitter och surfar efter något kul och dyrt att köpa.

Och gissa varför han inte hittar ett skit i “systemet” han har i sin vaskgarderob idag.

byken

Jag lovar. Det finns en diskbänk och en grovköksvask under berget. Man undrar lite nyfiket om man kommer få se vad som ligger underst imorgon, eller om det rinner ut i sanden i en vecka – tre år igen?

 

 

Jag tänker – alltså finns jag..typ

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Jag tänker – alltså finns jag..typ

Jag konsumerar enorma mängder med böcker, allt från Kalle Anka-pocket till…(tänkte skriva Dostojevski här, men det vore en ren lögn eftersom jag enbart läser den typen av böcker under pistolhot och jag tycker att det är skitenödig litteratur) väldigt mycket annat. Smaken är varierande, men jag vill gärna bli underhållen. Läser alltså inte så hemskt mycket facklitteratur på fritiden, men boken jag läser nu är farligt nära. Och skitbra. Svinnördig dessutom. Den går inte riktigt att sluta fundera över.

När jag pluggade till certifierad nörd använde vi oss av de Bonos sex tänkarhattar som metod. Går att applicera på precis allt i livet, från bråk om fjärrkontrollen till magisteruppsatser. Och i boken jag håller på med nu dyker de Bono upp igen – i form av lateralt tänkande – ett fiffigt sätt att tänka utanför lådan. Boken handlar om en tjej som är ett datasnille och jobbar för en leksaksfabrikant i England, och hon är en del av en grupp som skall ta hitta på en succéleksak riktad mot tjejer i tonåren. Låter kanske lite vattnigt, men storyn är spännande som fasen. OM det inte hade varit så att jag hade fastnat på detaljnivå i det där jäkla laterala tänkandet. Och jag inser att det får mig att låta som en übernörd. Till exempel:

Om det ligger en död man ensam på ett fält med ett oöppnat paket bredvid sig, och inga andra människor eller djur finns i närheten – vad har hänt med honom?

Mhmm…då fastnar man. Problemet är bara att jag inte kan släppa det. Jag läser för att somna och varva ner, men varvar upp istället. Klurar på arbetstid. Tänker lateralt medan jag äter, skiter och sover. Det blir nästan maniskt. Och somliga i min närhet blir en smula less på mig.

Låt oss bara säga att maken var jävligt mycket mer humhum, glad och tacksam när jag läste de tre Femtio Nyanser-böckerna härförleden.

Bänkpress?

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Bänkpress?

Det strålar ut smärta i varenda led jag har för varje liten tangenttryckning. Armar, ben, rygg, huvud och till och med arslet gör ont. Fingrarnas nedslag gör att det sträcker och drar i underarmarna. Det är så här jag föreställer mig att det känns att ha blivit rammad av en buss.

Jag tror jag behöver börja träna. Det ENDA jag har gjort är att bänkpressa med liggande motorcykel i ett par minuter. Med tanke på att kroppen har ömmat i dagarna två så är det ju ett under att jag har tillräckligt med muskler för att gå upprätt.

Är det nu man skall börja fundera över vårdinrättning?

Make a statement – strike a pose

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Make a statement – strike a pose

Igår kom min lille italienare. Permobil-MC:n. Och hade jag vett på att skämmas så skulle jag verkligen göra det nu, för jungfrufärden var gränslöst pinsam.

Maken kom hem med den från jobbet, jag har känt mig en smula under vädret i ett par dagar och lallat omkring i OnePiece oftare än vanligt – alltså hela tiden. Frusen och ynklig. Men eftersom jag älskar allt med hästkrafter kunde ju inte det stoppa mig. Jag rusade ut i hallen, slängde på mig hjälm och första bästa jacka och skor som låg i vägen och sprang ut. Som en unge på julafton. Lyssnade på de mest basala instruktionerna med ett halvt öra medan jag satt och såg cool ut på hojen. Joråsåatte, jag såg svincool ut. I mitt eget huvud. Exakt så här cool såg jag ut i verkligheten:

DSC00018

Vinterkängor, ljusblå OnePiece i fleece (femtioelva storlekar för stor), jacka, en tumvante och en fingervante (hittade inget matchande par i brådskan) och en gammal integralhjälm. Väldigt ohippt. Men som sagt, i mitt eget huvud var jag übercool.

Och sen for jag iväg som en blådåre. ASROLIGT. Men såklart lite komplicerat, när man knappt kan cykla och inte har kört moppe sen man var fjortis. Detta är varken en cykel eller en moppe, de två framhjulen gör den inte ett dugg mer stabil än en vanlig motorcykel. Man måste fortfarande lägga sig i svängarna och parera. Och det är ju inga problem så länge man har fart, vilket jag hade mest hela tiden. Ända tills jag körde in på en gata och blev tvungen att vända i en tajt vändzon. Där VÄLTE jag hela ekipaget, och först där insåg jag att det inte var någon lättviktare jag hade att göra med. Det är trots allt en MC-variant som gör 150 knyck, och jag hade inte en aning om vad den vägde. Där stod jag och försökte hålla upp den, med en hjälm på sniskan och till råga på allt elände åkte visiret ner, immade igen från insidan, och jag kunde inte göra ett skit eftersom båda armarna var fullt upptagna med att desperat hålla emot. I en för stor ljusblå OnePiece. Och jag hade såklart svishat hemifrån utan mobiltelefon.

Jag funderade på att lägga skiten ner, eftersom jag började få cellskräck i ansiktet innanför hjälmen, men visste att jag skulle bli asförbannad på mig själv om jag gjorde det. Så där stod jag, och bara önskade att någon i närliggande hus skulle råka se mig och komma och rädda mig. Till slut (efter några minuter som kändes som en timma) kom en tjej med en hund, och jag bad om hjälp. Vi två ihop kämpade som galningar med att få upp hojen, och till slut kom den på fötter. Något darrig i armarna hoppade jag upp och körde hem och frågade maken sådär lite i förbifarten vad den faktiskt vägde. Han kollade en smula misstänksamt på mig och undrade varför jag frågade. Men talade om att en vägde 250 kilo. TVÅHUNDRAFEMTIO KILO! Det fanns ju inte en sportslig att jag skulle ha klarat att lyfta den själv! Skall man behöva vara någon jävla gladiator för att kunna köra MC, eller är det bara jag som envisas med att lägga dem på marken?

Vad har jag lärt mig av detta? Jag kommer alldeles säkert att lägga den ner igen, men nästa gång skippar jag OnePiecen och tar med mobiltelefon i alla fall. Ska jag lägga den ner skall det vara med stil – och med mobiltelefon för nödsamtal.

Jag skulle fota maten…

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Jag skulle fota maten…

…men fotade kameran istället.

Kameran som införskaffades igår är en kompakt version av min systemkamera. Mycket praktiskt eftersom jag inte behöver lära mig massa nya menyer och inställningar. När jag skulle testa att fota mitt kulinariska mästerverk såg jag dock att det fanns två, för mig, helt nya scenval – mat och husdjur. Då började jag garva, och insåg att diverse sociala medier högst troligt kan få skulden för det. Det var ju i och med dem som man började plåta sin mat, men känns det inte VÄL fånigt att ha en förvald inställning så att matbilderna skall se extra yummy ut?

Oerhört underhållande. Och maten såg faktiskt extra god ut, men det fick mig att aldrig mer vilja lägga ut en enda matbild. Så det blev ett foto på hur det ser ut när man fotograferar sin mat. Maten kan eventuellt publiceras senare. Eller kanske inte.

bild(11)