“Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”
Som Titanic. Fast i lägenheten. Vi bor mitt i stan, och det är marknad den här helgen. Att bo på bottenvåningen med fönster ut mot trottoaren gör såklart att vi hör en hel del. Allt från fyllkajor som skall hem från krogen till skräniga norrmän. Vanligt förekommande är just skräniga norska fyllkajor. Och fiskmåsar.
Den här morgonen bjöd på jordskalv. Det började med ett svagt dundrande, och hundarna som sover igenom precis allt, började bli oroliga. Min första tanke var “åska??”, och min andra tanke var “nej faaan, inte skall Liten behöva bli åskrädd”. Min tredje tanke var “sen när dundrar åskan i takt?”. Det kom närmare och närmare, och jag var extremt nyvaken ihop med två lika nyvakna hundar. Till slut blev jag arg, rusade upp för att kolla ut och vad skådade mitt norra öga om inte ett marschband. En hoper ungdomar som trummade, trumpetade och gick i en väldigt rörig rad. Och de var många. Så många att jag hann kissa, leta efter kameran och klättra upp på soffkanten för att fota genom fönstret. Och då lyckades jag få med eftertruppen, resten hade passerat.
Jag kan absolut leva med både fyllkajor och fiskmåsar. Men när det går ett 500-manna marschband utanför fönstret en söndagmorgon (okay – förmiddag…men TIDIG förmiddag), där går gränsen.
Vad i hela friden fyller ett marschband för funktion? Det är ju knappast någon som tycker att det är fint och trevligt, det är ingen demonstration, de står ju inte still så man kan kasta småmynt till (PÅ) dem och musiken är helt jäkla värdelös. Och just det här bandet var ju inte ens synkade varken i gång eller i kläder.
Jag fattar inte? Om nu inte funktionen var att agera väckarklocka åt ALLA på hela gatan? För det gjorde de ju faktiskt med bravur.
Somliga uppskattade det tydligen eftersom de står på sin balkong och tittar. Eller så hade de kastat vattenballonger på de marscherande. Eller kanske (förhoppningsvis) spottat lite på dem? Enbart fantasin sätter gränser.
